onsdag 20 augusti 2014

Det själviska daltandet

Många ser sig själv som riktigt snälla och goda människor när de går andra människor till mötes gällande deras önskemål och daltar med dem. Ha, säger jag. När man daltar med en människa underlättar man för en person, och endast en, sig själv. Daltandet är värre än vanlig egoism eftersom det är egoism i snällhetens förklädnad. Låt mig ge några exempel:

Mina studenter vill ofta och gärna att jag ska förenkla kursen. Minska antalet sidor att läsa, ta bort tentor eller uppgifter. Om jag väljer att dalta med studenterna, att gå dem till mötes, då finns det en person som tjänar på det, jag. Studenterna kommer dock att tycka bättre om mig och göra det lättare för mig att undervisa. Jag kommer att få färre uppgifter att rätta och jag kommer att behöva lägga mindre tid på att stötta studenterna i sin inlärning. Studenterna å andra sidan får kanske bättre betyg – men de får utan tvivel sämre kunskaper, något som riskerar att slå hårt när det är dags för att söka arbete. Därför står jag fast även om vissa studenter blir hemskt upprörda. Men min vinst är studenternas förlust. Därför daltar jag inte.

När en människa blir sjuk ska hon helst behandlas med silkesvantar. Hon ska ligga hemma i sängen så länge som hon känner att hon behöver. Men en persons upplevda behov än inte nödvändigtvis det samma som ett verkligt behov. När jag stillatigande se på medan personer accepterar sängläge i är det en person som tjänar på det, nämligen jag. Den sjuka personen kommer att uppleva mig som omtänksam och tycka bättre om mig. Men faktum är att det finns få diagnoser där personen faktiskt blir bättre av att ligga hemma i sängen. Man kan generellt sätt inte vila sig frisk. Istället leder det ofta till motsatsen – att man blir sjukare. Att faktiskt förvänta sig vissa saker av någon som är sjuk – även om det är allvarliga sjukdomar - är vanligtvis till gagn för personen. Även om personen kanske upplever det jobbigt och tungt just då. Därför uppmanar jag alla jag känner att finna meningsfulla saker att fylla dagarna med (utifrån sina faktiska förutsättningar) även om vissa blir hemskt upprörda och menar att de är deras rättighet att ligga i sängen tills de är friska. Men min vinst är den sjukes förlust. Därför daltar jag inte.

När en människa gör något dumt eller presenterar mindre än förväntat så låter ofta de närmaste bli att kommentera eller ta upp det. Man vill ju inte någon ledsen! Men det finns en person som vinner på det och det är jag. Om jag inte ser och speglar dina mindre goda sidor utan bara jamsar med – då tycker du mer om mig. Och jag säger inte till människor att de är kompetenta bara för att skapa en positiv relation till dem. För de får en felaktig uppfattning om hur andra ser på dem och de får en tokig uppfattning om sin kompetens. Jag tar ifrån dem möjligheten att bli en bättre människa och utveckla sin kompetens. Därför ger jag både positiv och negativ feedback även om vissa blir hemskt upprörda. För min vinst är deras förlust. Därför daltar jag inte.

Så, att dalta leder till att det blir enklare för mig. Men den jag daltar med förlorar på det i längden även om personen inte uppfattar det så just då. Så om du faktiskt bryr dig om någon annan än dig själv: Sluta sänka kraven på dina elever eller medarbetare – hjälp dem att nå upp till kraven i stället, låt inte personer som är sjuka eller genomgår en kris dra sig undan från livet under längre perioder – visa och stötta dem i hur de kan få livet tillbaka och berätta inte för folk hur fantastiska de är om du inte menar det – utan ge feedback utifrån dina faktiska åsikter. Då slipper du vinna billiga poänger på bekostnad av någon annan. Civilkurage kallas det.

Photo: Lhys

lördag 26 juli 2014

Du kommer att ändra dig när du själv får barn!

När man, som jag, under många år intresserat sig för pedagogik och barns utveckling utan att ha barn så hamnar man regelmässigt i konflikt med föräldrar…

”Naturligtvis måste du ge dina barn lördagsgodis!”
Nej, det måste jag inte. Jag måste ge mina barn god, näringsrik och varierad kost. I detta ingår det inte lösgodis. Anser jag.

Det finns för övrigt en hel del föräldrar som väljer att avstå för att det är så mycket skit i godis. Mina föräldrar avstod – jag har aldrig fått lördagsgodis av min far och av min mor först i lågstadieåldern. För den förälder som verkligen tror att det är skadligt för barnen att äta kemiskt framställt lösgodis och som själva inte äter det har jag svårt att se varför det skulle vara så svårt att neka barnen. Inte ger du väl dina barn cigaretter bara för att de tjatar?

(Att ge efter för argument så som "men alla andra får ju..." tyder f ö på dålig självkänsla och bristande föräldraskap - inte fattar väl du dina beslut efter vad alla andra gör?)

”Haha, när dina barn börjar förskolan kommer du bli tvungen att köpa en tv!”
Nej, det kommer jag inte. Jag måste ge mitt barn utrymme att utvecklas och har roligt – men detta måste inte ske genom en tv. Det är inte en livsnödvändig del i någon människas liv. Anser jag.

Vid någon ålder kommer säkert mina barn att börja tjata om tv. Och jag kanske väljer att köpa en då. Men jag måste inte. (Och att alla deras kompisar förmodligen har tv hemma är inte ett skäl!) Och om jag väljer att köpa en så är det fortfarande mitt val när och vad de får titta på. Mitt val och mitt ansvar.

”Självfallet måste du leka med dina barn!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver föräldrar som visar intresse för dem och som umgås med dem. Detta måste inte ske genom lek. Anser jag.

Jag gillar generellt att umgås med barn och jag gillar att göra olika aktiviteter med dem. Jag låter barn vara med mig i alla hushållssysslor jag utför, när jag syr och stickar eller när jag pysslar i trädgården. Jag spelar gärna spel (om jag inte måste låtsas förlora) och jag kan läsa obegränsat antal böcker på raken. Men leka som i att sätta sig på golvet med en docka eller liknande – det gör jag inte. Dels för att det är tråkigt och dels för att barn märker om man bara låtsas ha roligt och då känner de sig dumma (precis som du och jag skulle göra om någon umgicks med oss bara för att vara snälla).

Att det skulle vara svårt att låta bli att göra något som jag inte vill göra har jag svårt att se. Att de flesta föräldrar (om vi tittar internationellt) inte leker med sina barn påvisar ju också att det är fullt möjligt att låta bli.

”Klart att dina barn måste gå på förskola annars kommer de att bli socialt inkompetenta!”
Nej, det måste de inte. De måste umgås med andra människor för att träna det sociala samspelet och de måste få utrymme av utvecklas. Anser jag.

Man kan uppnå detta på många olika vis. Öppna förskolan, dagmamma, hemmaföräldrar eller tusen andra sätt. Jag själv gick på förskola året innan jag började lågstadiet och hatade det, för mycket aktiviteter som jag var tvungen att göra i stället för det jag ville göra. Och jag är långt ifrån det enda barnet som inte gått på förskola. Vi ska heller inte glömma att det finns en del barn som hemskolas med goda resultat. Det går alltså visst, om man tycker att det är viktigt.

”Du kommer att inse att du måste ge dina barn pengar för att hjälpa till hemma!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver få känna att de är viktiga, att de är kompetenta och att de är del av en gemenskap. En känsla de inte får av pengar. Anser jag.

Många barn får pengar för att hjälpa till hemma – andra barn får det inte. Jag planerar att arbeta hårt för att få mina barn att känna att det är naturlig del av familjelivet att alla hjälps åt (efter ålder och förmåga så klart). Jag tror nämligen att det får barn att uppleva sig som kompetenta och inkluderade. Att ge dem pengar skulle skicka rakt motsatt budskap. Jag, och många andra med mig, har förväntats hjälpa till hemma utan betalt – så uppenbarligen är det möjligt – oavsett om man håller med min syn på det hela eller inte.

Och så här fortsätter det. Föräldrar utgår från sina egna val eller tillkortakommanden och talar om för mig att ”Du kommer att ändra dig när du själv får barn – då kommer du förstå att man inte kan göra så som du tänker.” Detta till trots att alla dessa föräldrar har helt motstridiga uppfattningar om vad som är möjligt och inte möjligt. Vad som är gott föräldraskap och inte.

Känner dig igen dig – är du en sådan förälder som inte ser att det finns tusentals sätt att vara förälder på och att det mesta faktiskt är möjligt om man som förälder tror att det är verkligt viktigt?

Då är det dags att vakna upp och inse att det är förbannat nedlåtande och helt oacceptabelt att säga att jag (eller någon annan) inte kan vara en viss typ av förälder bara för att du själv inte har lyckats eller inte ser värdet av det. Att du inte kan (eller vill) betyder inte att jag inte kan. Så det så!

söndag 20 juli 2014

Jag, jag, jag!

Det finns dagar när jag tröttnar på mänskligheten så där i största allmänhet. Det här är en sådan dag.

#1 – Två bostadsrättsföreningar är fler än 100 000 akut sjuka patienter
Ett antal personer har valt att köpa sig bostadsrätter mitt inne i Stockholm. De har dessutom valt att köpa dessa i direkt anslutning till Sankt Görans Sjukhus. Nu behöver sjukhuset bygga ut sin akutmottagning för att dubbla antalet patienter som de kan ta emot. De gör inte detta för att jävlas. Det gör detta för att du och jag och alla andra stockholmare ska få bättre vård. Något som efterfrågas dagligdags.

Nu protesterar bostadsrättsinnehavarna – detta kommer att påverka deras boende negativt. Att de själva skulle ha ett ansvar för var de väljer att bosätta sig (man får nog räkna med störningar vid en akutmottagning) kommer inte för dem. Att det faktiskt alltid är en risk att köpa en bostadsrätt har inte föresvävat dem och är i vart fall inget som de tänker acceptera. Att de försenar – eller i värsta fall hindrar – utbyggnaden berör dem inte. Döda människor och sönderstressad vårdpersonal finns inte med som relevanta faktorer i deras kalkyler gällande de vinster de planerar att få ut på sina bostäder – vinster som sjuka personer nu riskera att stjäla från dem!

Missförstå mig inte. Jag tycker alltid att det är problematiskt när demokrati leder till majoritetens diktatur över minoriteten. Och de har säkert lagen på sin sida. Men någonstans borde de inse vilka konsekvenser deras agerande får för andra människor. De borda helt enkelt skämmas och förbjudas att använda Stockholms akutmottagningar. Uppenbarligen har de ju inget intresse av dem. I alla fall inte på sin egen bakgård...

Läs mer om hur akutvården på S:t Göran stoppas

#2 – Mina önskningar är viktigare än dina behov!
Ungefär allt som är parfymerat utlöser besvär hos de 600 000 svenska vuxna lider av så kallad sensorisk hyperaktivitet. Besvären påminner om astma men orsakerna till reaktionen är alltså inte den samma.

Det finns idag inte någon medicinering eller behandling. Det enda den som är utsatt kan göra är att undvika det som denne inte tål. Det vill säga undvika parfymerade produkter. Det innebär undvika människor som använder produkter så som deodorant, tvål, schampo och balsam, hårspray och krämer med parfym. Eller för den delen använder parfymerat tvätt- eller sköljmedel. I princip handlar det alltså om att undvika offentliga miljöer.

Många med dessa besvär blir helt enkelt rätt isolerade. Och för vadå? För min rättighet att dränka mig själv i parfym trots att jag egentligen inte har minsta behov av det och trots att det oftast är bättre att sköta sin personliga hygien noga…

#3 – Renhet och smuts
När jag var sju gick jag med min morbror på en tunnelbaneperrong. Eftersom jag hemskt gärna ville imponera på honom så kastade jag ett papper som jag hade i fickan direkt ner på spåren. Så hade jag sett andra göra. Effekten blev inte den förväntade. Min morbror blev hemskt arg och skällde på mig. Han förklarade att någon måste ta bort det, att det kan leda till rökutveckling och att det är skattepengar som slösas bort. Efter det har jag aldrig vågat kasta något på marken igen.

Mary Douglas definierade smuts som något som inte är på sitt rätta ställe. Ett glasspapper är till exempel inte smuts när det är virat runt den frestande glassen i burtikens frysbox utan blir smuts när du har kastat det på marken. På samma vis är tamponger inte smuts när de står i butikens hyllor utan först när du kastat dem i toaletten.

Det är, egentligen, inget problem att det finns smuts. Problemet är att när du smutsar ner måste någon annan städa upp. Att du inte förstår att skräpet du kastar på marken, spolar ned i toaletten eller, för den delen, kastar på tunnelbanespåren faktiskt måste hanteras tycker jag nästan är ett större problem än skräpet som du sprider runt dig. Men det är dock allas våra skattepengar som går till att städa upp efter dig. Dina föräldrar jobbar inte här liksom. Så, jag var alltså sju. Vad är din ursäkt?

Jag tycker inte att du måste förändra ditt agerande, och jag tycker inte heller att är rimligt att staten ska gå in och styra och ställa. Men jag förväntar mig att om du tänker protestera mot akutmottagningen säg då som det är: ”Ja, jag tycker att det är viktigare att jag inte utsätts för buller än att människor får tillgång till akutsjukvård och att miljarder skattekronor slösas bort.” Om du tänker fortsätta att bära parfymerade produkter erkänn då, både för dig själv och för andra, att du tycker att din önskan om att lukta som ett sammelsurium av dofter är viktigare än de 600 000 personer som har svårt at vistas ute på grund av dig. Och om du tänker kasta skräp där det inte hör hemma så har du i vart fall frånsagt dig all rätt att gnälla över höga skatter och hårdare lagar på området. Många människor ser enbart till sig själva i stället för att lyfta blicken och betrakta saker och ting ur ett vidare perspektiv. Är du en av dessa och tänker fortsätta bete dig som ett bortskämt barn är det inte konstigt om du blir behandlad så.

Det går naturligtvis att diskutera om dessa ageranden är moraliskt försvarbara eller inte – men att säga som det är innebär i alla fall att du står för din egen moral och dina egna val.

På samma tema: Fredrik Antonsson - Den ultimata egoismen

Photo: Robert Aichinger

måndag 30 juni 2014

Som vanligt var det fotbollens fel

Allt började helt oskyldigt med att jag, i normal provokativ anda, inte kunde låta bli att sprida några av mina åsikter gällande sport i allmänhet och fotbolls-VM i synnerhet. Något jag skrivit om många gånger förut. Och där hade det kunnat sluta. Men nej, efter en del småkivandes, och faktiskt, en och annan rimlig synpunkt från fotbollsförespråkarna, stötte jag på ett argument som började med att det inte var någon skillnad på verklighetsflykt via att titta på fotboll och verklighetsflykt genom att läsa böcker eller titta på film.

Naturligtvis är det, som verklighetsflykt betraktat, ingen skillnad på fotboll och bokläsning – utan om vi ska kategorisera är det nog mer relevant att skilja på ovanstående typer av verklighetsflykt i relation till destruktiv verklighetsflykt (så som droger, alkohol, självskadebeteende). Men resonemanget var inte slut där, det fortsatte med att verklighetsflykt är ett mänskligt behov. Något som vi alla behöver för att må bra. Och att jag hade bristande empati eftersom jag ville ta ifrån fattiga och kroniskt sjuka människor deras möjlighet till verklighetsflykt.

Själva tanken att vi som människor skulle ha ett behov av verklighetsflykt isar i mig. Ett behov av rekreation, glädje och nöjen – absolut – men verklighetsflykt? Är vi så olyckliga, lever vi så dåliga liv att vi behöver verklighetsflykt för att orka med? Ska vi göra det drägligare för fattiga genom att tillhandahåll verktyg för verklighetsflykt snarare än att lösa fattigdomsproblematiken?

En trend som växt sig stor på sista tiden är mindfulness – något förenklat att hitta lycka och välmående genom att fokusera på att vara här och nu och verkligen uppleva livet – snarare än att drömma sig bort och leva i framtiden. Och det finns en poäng där. Om jag hela tiden flyr från den verklighet som jag befinner mig i skapar jag orealistiska förväntningar och jag hindrar mig själv från att uppleva glädjen i det lilla, i min vardag. Att faktiskt njuta av de små sakerna – de som kommer hur dåligt man än har det på det stora hela. Att drömma sig bort på Hemnet om det perfekta huset i stället för att njuta av det som är bra med ens nuvarande bostad. Att hela tiden tro att ”mer” är lösningen på alla problem och alla olustiga känslor. Att dela upp livet i lyckliga respektive olyckliga block – ledighet vs. arbete – att sköta hemmet vs. att bo på hotell osv.

Jag älskar att ligga i en solstol på min terrass, läsa en god bok och njuta av hur vinden rasslar i löven ovanför huvudet på mig. Jag njuter av att kura ihop mig i soffan en kall vinterdag med elden tänd i spisen och en kopp varm choklad medan jag tittar på en mysig film som gör mig glad ända ner i tårna. Jag dricker gärna några glas gott vin vid en middag tillsammans med mina vänner eller för den delen en kall öl när jag fått för mig att renovera något i huset. Allt detta gör jag. Men inget av det gör jag för att fly från verkligheten. Jag gör det för rekreation, för själva nöjet i att göra det.

Jag gillar nämligen verkligheten. Även om livet ofta är svårt, frustrerande och smärtsamt – så är jag övertygad om att verklighetsflykt aldrig är lösningen. Verklighetsflykt gör bara vardagens uppförsbackar än svårare.

söndag 29 juni 2014

Min man och det onda schampot

Det finns en generell attityd i vårt samhälle att lägga över vårt eget ansvar på någon annan. När det gäller konsumenter i relation till tillverkare går vi i en riktning där konsumenten inte ens ska behöva förstå att kaffet från Pressbyrån kommer att vara hett eller att det finns socker i glassen. Jag tycker att detta är orimligt – ett leverantörsansvar kan och ska inte innebära att konsumenten helt och hållet slipper ifrån ansvaret att tänka själv. Ett visst mått av ansvar får vi faktiskt lov att ta. Men det finns en gräns, och den gränsen är passerad när jag, i jakt på att finna orsaken till min mans morgonnysningar, tittar på innehållsförteckningen till hans schampo.

Min multiallergiske och astmatiske man duschar och tvättar håret varje morgon. Han använder dessutom deodorant, någon form av kladd i håret och parfym. Precis som de flesta andra.

Så vad är det då som utlöser nysningarna? Jag började med att titta på min mans schampo – ett högst ordinärt sådant av märket Wella - inköpt på ICA. Enligt den obligatoriska INCI-listan som ska finnas på alla produkter innehåller min mans schampo följande ingredienser:

Aqua, Sodium Laureth Sulfate, Sodium Lauryl Sulfate, Glycol Disterate, Cocamidopropyl Betaine, Sodium Citrate, Cocamide MEA, Sodium Xylenesulfonate, Dimethicome, Citric Acid, Sodium Benzonate, Sodium Chloride, Parfum, Guar Hydroxypropyltrimonium Chloride, Glycerin, Tetrasodium EDTA, Sodium Oxide, Ethoxydiglycol, Ropylene Glycol, Linalool, Butylphenyl Methylptopional, Hexyl Cinnamal, Benzyl Salicylate, Citronellol, Limonene, Magnesium Nitrat, Lawsonia Intermis flower/friut/leaf extract, Butylene Glycol, Lactic Acid, Glucose, Methylchloroisothiazolinone, Magnesium Chlorid, Potassium Sorbate, Methylisothiazolinone.

Jag blir helt matt, nog för att jag är hyfsat kunnig och nog för att jag läste natur på gymnasiet – men ingen chans att jag kan dechiffrera detta på egen hand. Men, nu finns det ju inget problem som är så svårt att det inte går att lösa, så böcker och internet leder mig till följande information:

Bland de första ingredienserna ser vi Sodium Laureth Sulfate och Sodium Lauryl Sulfate. Två ämnen som är hudirriterande. Kanske inte det första jag hade förväntat mig i ett schampo.

Jag hittar också många olika parfymämnen, och dessa verkar uteslutande vara allergiframkallande, så som Butylphenyl Methylptopional, Hexyl Cinnamal och Citronellol.

Vissa parfymämnen nöjer sig inte med att vara allergiframkallande de har dessutom bonusegenskaper. Limonene till exempel som både är allergiframkallande och miljöbelastande. Eller Linalool som alltså är allergiframkallande och dessutom ett CMR-ämne, det vill säga ämnen som kan vara cancerframkallande, kan ändra den genetiska informationen (mutagena) och/eller vara reproduktionstoxiska. Vi ska heller inte glömma Benzyl salicylate, ett parfymämne som kan ge allergi, framförallt via hudkontakt men även via luften. Misstänks orsaka problem i vattenmiljön, kan vara giftigt för vattenlevande organismer och anrikas i näringskedjan.

Slutligen måste ju schampot hålla närmsta sex åren så vi har två stycken olika konserveringsmedel. Konserveringsmedel behöver naturligtvis inte vara dåliga i sig, men dessa två, Methylchloroisothiazolinone och Methylisothiazolinone, är båda allergiframkallande.

För den som bryr sig om miljön har vi dessutom Dimethicome (är en sorts silikon och är eventuellt skadlig för miljön), Tetrasodium EDTA (kan binda och sprida tungmetaller i miljön).

Hade jag hanterat dessa kemikalier inom industrin hade jag sannolikt sett varningsmärken på dem. Så som dessa som betyder:

Kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Irriterar huden. Kan ge allergi vid hudkontakt.

Men som privatperson förväntas jag klara av att fatta adekvata beslut utan dessa märkningar och utan att vara utbildad kemist.

Nu kommer vissa att skrika högt och påpeka att Wella inte bryter mot lagen och att innehållet i deras flaskor minsann inte överstiger de lagliga gränsvärdena. Och det stämmer säkert. Kanske är det helt ofarligt. Men jag vill i alla fall inte köpa ett schampo vars huvudsakliga ingredienser har egenskaper som hudirriterande och där ungefär hälften av innehållsförteckningen består av allergiframkallande ämnen. Inte heller behöver jag produkter som skadar den miljö som jag faktiskt ska leva i.

Nå, jag vet fortfarande inte om det är just schampot som får min man att nysa – men något mer Wella kommer inte in i huset – oberoende av innehållsförteckning.


Förövrigt...

...säljs Wellas schampo via Apoteas e-butik – ett av Sveriges godkända apotek – utan att ange ingredienser – vilket inte är tillåtet.

... uppmanar danska Miljöstyrelsen gravida kvinnor att skydda de ofödda barnen från hormonstörande ämnen genom att inte använda parfymerade produkter och avstå från att färga håret. De uppmanas även att använda så lite smink som möjligt. Produkter som i Sverige anses vara helt ofarliga...


Referenslitteratur:
Johansson, Katarina (2013). Den onda badankan – Ditt barn och de osynliga gifterna. Stockholm: Ordfront.
Johansson, Katarina (2013). Badskumt. Stockholm: Ordfront
Johansson, Katarina. Så funkar INCI-listan - 10 tips.
Livsmedelsverket om kemikalier i maten
Checklista från Simply Pure
Danska Miljöstyrelsen



lördag 14 juni 2014

Kränkande bilder på internet efter klassresa

Att eleverna har tillåtits att fritt ta bilder under en skolresa har vållat starka känslor i Jönköping. – Jag vet flera barn som farit illa av bilder som lagts upp på sociala medier, säger Marianne Nilsson, en av föräldrarna, till Tidningen.

– Vi åkte på skolresa till Visingsö med tredjeklassare. Vi bestämde oss för att låta alla elever ta så mycket bilder som de ville. Jag uppfattade det som lyckat, säger elevernas klassföreståndare, Anna Sivert till Tidningen.

Vilken var anledningen?

– Vi har inte haft några incidenter tidigare. Den är gången gick det dock fel, vissa barn har inte förstått olämpliga att fotografera i till exempel omklädningsrum. Bilder som sedan lagts upp på social media. Det hela har blivit väldigt olyckligt, säger Anna Sivert till Tidningen.

Reaktionerna har varit starka.

– Ska barnen vara helt rättslösa? säger en elevs förälder till Smålandsposten.

– Bilderna på mina barn i duschen kommer aldrig att försvinna från internet. Jag tycker det är tråkigt att mina barn inte ges ens kan åka på skolreda utan att råka ut för allvarliga kränkningar, säger en annan förälder.

Marianne Nilsson har lämnat in en anmälan till Skolinspektionen.
- Vi kan naturligtvis inte tillåta att den här typen av kränkningar uppmuntras av skolan. Våra barn måste få vara trygga! säger hon till Tidningen.

När Tidningen når Anna Sivert är hon på väg till skolan för att hålla sitt avslutningstal. Så här svarar hon på de kritiska rösterna:

– Bilderna från barndomen med klasskompisarna är bland det första jag skulle rädda vid en brand. Det vore verkligen tråkigt om vi skulle styra utvecklingen så att barn inte ges möjlighet att ta bilder på skolresan. Sverige är inte Nordkorea.

Det här är inte den ursprungliga artikeln jag hittade i morgonens SvD utan en parafras. Men den hade utan tvivel kunnat vara originalet. Det är nämligen sant att föräldrarna rasar. Men i verkligheten så rasar de över att deras små gullungar förbjudits att ta bilder under en klassresa. Orsaken var att man tidigare varit med om att barn blivit kränkta på det sätt som beskrivs i min parafras ovan och skolan beslutade sig därför för att endast låta lärare ta bilder som sedan delades ut till eleverna.

Det finns några problem med detta:

För det första har lärarna, av föräldrarna, försatts i en rävsax – det spelar ingen roll vilken ställning de tar – de kommer att råka ut för massiv kritik i vilket fall.

Det andra är föräldrarnas totala oförmåga att se olika perspektiv på situationen. Att anse att det är tråkigt för barnet att inte få ta egna fotografier kan vara sant samtidigt som att det finns en reell risk för realiseringen av att artikeln ovan – och att den hade kunnat handla om deras barn. Utan tvivel en större kränkning än att tvingas hålla till godo med fotografier tagna av lärare.

Det tredje är att samtidigt som föräldrarna förväntar sig att lärarna ska kunna upprätthålla ordning och reda samt skydda och ta hand om deras barn, så struntar de fullkomligt i de konsekvenser som självfallet uppkommer när det så flagrant underminerar lärarens auktoritet inför barnen.

Och det fjärde, och sorgligaste, är att föräldrarna vägrar att se bortom omtanken om sina egna barn och utsträcka denna omtanke till att gälla alla barn.

Skäms på er!


Här kan du läsa den ursprungliga artikeln i SvD

Photo: Ned Horton, Horton Web design

fredag 16 maj 2014

Häxor, läxor och dödliga lektioner

I princip är avdraget för läxläsning en bra idé. Det är bra att även personer som inte är rika har råd att köpa sig hjälp. Problemet är att i just det här fallet det bygger på en direkt och allvarlig felaktighet. En läxa ska eleven inte behöva hjälp med. En läxa ska eleven kunna klara själv.

En bra läxa är därför att träna glosor. Läraren kan enkelt visa eleverna tekniker för att träna glosor och sedan kan eleverna öva vidare hemma. De flesta läxor som handlar om inlärning av baskunskaper är bra läxor – som att öva på Sveriges landskap, lära sig historiska årtal eller namnen på olika grundämnen. Läxor som alla barn kan klara – utan att föräldrarna ska behöva investera i särskild läxhjälp.

Att lösa svåra grammatiska eller matematiska problem å andra sidan är en dålig läxa. Detta eftersom det inte alls är säkert att eleverna kan lösa uppgiften. De riskerar därmed att komma till skolan och ses som lata eller obstruerande eftersom de inte anses har gjort sin läxa. En uppgift som eleven kanske tragglade med i flera timmar och ändå misslyckades med. Tänker man dock att det är viktigt att ge eleverna sådana läxor så måste det som minimum vara fullt accepterat att komma till skolan utan att ha lyckats lösa uppgifterna. Går det så går det, och går det inte så går det inte. Men inga straff och ingen kritik.

Det är väl inte så himla svårt att förstå?

Kuriosa: ”Häxor, läxor och dödliga lektioner” är kanske den sämsta svenska översättningen av en amerikansk filmtitel som någonsin gjorts. Originaltiteln är ”Heathers” och är en av 80-talets stora kultfilmer med bland andra Winona Ryder och Christina Slater i huvudrollerna.

Photo: Sarah Williams