Dagen då Malin dog

Man vet. Redan när telefonen ringer så vet man. Man vet för att klockan är lite för mycket för ett trevligt samtal en vardagskväll. När man hör rösten så vet man. Man låter glad, för man gör vad som helst för att man vill hålla vetskapen ifrån sig så länge som möjligt. Och när orden kommer: ”Nu har det gått åt helvete för Malin.” Då vet man. För har man en syster som är heroinmissbrukare så vet man att det bara är ett andetag, en kort sekund, mellan levande och död. Hur länge hon än varit drogfri.

Man ställer meningslösa frågor om när och var och hur. Men man gråter inte. Man lyssnar på svaren men man gråter inte. Man har redan förlorat möjligheten att känna.

Och man förklarar varligt för personen i andra änden att han inte får ta livet av sig, att livet inte är slut för att Malin är död. Man kan höra sin egen röst, trygg och säker, och bara en uppmärksam lyssnare skulle höra det minsta darr. Men personen i andre änden är förbi alla möjligheter att vara uppmärksam.

Och man lägger på och man står i tystnaden och funderar på om man ska väcka sin man.

Och sedan gråter man, inför sin man. Inte för att man är så ledsen utan för att det är rätt och för att det är så oändligt mycket lättare att besvara hans nyvakna frågor än det är att berätta på egen hand.

Man tar telefonen och ringer och berättar och man känner absolut ingenting. Och människor kommer med choklad och cigaretter och man sitter i sommarnatten på balkongen och pratar om Malin. Om praktiska saker och om annat, fast allt, självaste livet, i ett slag blivit helt irrelevant.

Och man försöker sova lite och man vaknar efter bara någon timme och känner en sorg i kroppen som är så fysisk att det gör ont. Man inte kan andas, inte leva, inte prata. Man sover lite till. Oroligt och smärtsamt.

Och man vaknar till en helt ny värld – en värld som plötsligt blivit svart-vit. Där allt förlorat sin betydelse. Nu gråter man lite, när det gör för ont, men fokuserar på det som måste göras. Som att ta hand om sina systrar. Att lösa begravning och bouppteckning. Man måste bråka med folk som inte förstår, man måste prata med släktingar som vill ha absolution som man inte kan ge. De var inte där. Det var bara jag och Malin mot världen, och de var inte där.

Och mitt i allt måste man andas, andas. Gå tillbaka till universitetet och skriva paper om alkoholkonsumtionen hos studenter och man gör det för man vet att sorgen kommer att göra en galen om man sitter hemma. Luften skär i bröstet. Trycker ihop det. Man gör det man ska men allt har tappat sin betydelse. Skillnaden mellan sorg och smärta är obefintlig.

Och senare ska man gå på begravning och man ska inte gråta för det finns alltid någon annan för vars skull man måste vara stark. Och man ska höra låtar spelas för Malin, låtar som man aldrig mer kommer att kunna lyssna till. Och man ska hata allt. Dammet i församlingshemmet, gästerna och solskenet.

Och man ska gå på gravsättning och de ska försöka påstå att Malin finns där under stenen fast man vet att hon inte gör det. Och man ska hata heroinet. Och alla som inte lyssnade och alla som inte fanns och sin egen otillräcklighet. Och man ska hata så mycket att man inte kan förmå sig att gråta ens om man hade fått. Och det ska blåsa kallt under kappan och man ska aldrig mer besöka graven.

Och livet ska sakta återgå till det normala och bara ibland ska sorgen sippra igenom det hårda pansar som man byggt. Som man var tvungen att bygga för att man var galen av sorg och ingen kunde, ville, hålla ens hand.

Och även om det blir lättare för var dag som går, även om lycka och glädje är fullt möjlig bortom sorgen, ändå: Jag misslyckades med att skydda henne och därför är hon död. Och inget kan ändra på det.

Och även om smärtan nästan försvinner, och även om man kan vara glad, skratta, vilja leva igen. Ty så är människan. Så är man inte längre samma människa, man har blivit förändrad, fått en högre känslighet. Det är svårare att blunda inför människor i nöd – för vem vet vad en utsträckt hand kan göra? Och man märker att man inte längre får prata om Malin. Att man inte får minnas. Som att hon aldrig funnits. Och i den vardagliga lyckan gör sig smärtan då och då påmind i det, är att inte få tala om henne. Att hon som var min syster som stod mig så nära. Vars liv mer eller mindre var mitt ansvar från det hon föddes som jag delat sorg, smärta, glädje och lycka med. Om henne får jag inte tala, utan att samtalet tystnar. Hon får inte finnas i sinnevärlden.

Och mitt i sorgen finns en skärva av lättnad. För hennes skull. Och för att ansvaret nu lyfts från ens axlar, axlar som aldrig varit starka nog att bära upp det. Inte heller det får sägas. Döden är tystnad.

När någon du känner drabbas av döden

• Ta kontakt – det är inte vikigt hur. Men gör det. Visa att du finns där. Även om personen kanske inte orkar, kan eller vill svara dig då. Om du får tillträde så hjälp gärna till med praktiska saker. För en person i kris kan det vara en oöverstiglig handling att fylla i en blankett eller gå och handla. Ändå måste det göras.

• Låtsas inte att du var nära den som var död om du inte var det. Kräv inte att få delta. Din sorg räknas i alla fall. Du kan sörja på ditt vis, men ha respekt för att familjen kan behöva vara ensamma eller har ett behov av att själva få bestämma.

• Låt personen få tala om den som dött. Även om personen säger negativa saker. Alla människor är en sammansättning av bra och mindre bra egenskaper. Låt personer också få erkänna de sidor och handlingar som de inte tyckte om.

• Förvänta dig inte ett visst beteende. Vad du än ser, så är det bara sorg. Personen framför dig befinner sig i kris. Döm inte. Hjälp till. Försök att älska personen som mest, för detta är en period när man förmodligen förtjänar det minst.

• Låt personen få slippa tala om den som dött när personen inte vill det och uppmana hen att gå tillbaka till arbetet. Alla behöver få pauser i sorgearbetet. Det är omöjligt att orka annars.

• Var försiktig att komma med goda råd kring sorghantering – speciellt oombedd. Det kan bli olyckligt när du till ateisten säger att hennes syster finns i himlen. Den som befinner sig i sorg har sällan samma tolerans mot oliktänkande som i vanliga fall.

• Låt personen få tala om den som dött långt efter att dödsfallet inträffade. Det är hemskt att aldrig få tala om Malin, inte ens soliga anekdoter, för att ingen vill lyssna.


Photo: Hanna Norrby

På samma tema:
Folk som är odödliga | "Så himla respektlöst att hoppa framför tåget!"

Ingen riktig fru

Jag är tyvärr ingen riktig fru. Och förmodligen ingen riktig kvinna över huvudtaget. Jag pratar för mycket och tar för mycket plats. Jag låter inte Pontus fatta beslut i alla viktiga frågor. Jag anpassar mig inte efter vad Pontus vill göra och jag är ganska säker på att Pontus gör mer än vad jag gör av hushållssysslorna. Jag står inte vid sidan om och hejjar på när han utövar sina intressen och jag engagerar mig verkligen inte i det som han gör enbart för att han göra det. Inte heller tvingar jag mig själv att göra urtråkiga saker bara för att han tycker att något är roligt.

”Det är så synd om Pontus. Hanna-Karin och han har inga gemensamma intressen och Hanna-Karin vill aldrig göra något med honom. Jag förstår inte varför de är tillsammans överhuvudtaget. Jag tycker de borde skiljas.”

Min man och jag har varit tillsammans i över tio år. I början blev jag då och då anklagad för att vara en dålig flickvän och nu för tiden händer det att jag blir anklagad för att vara en dålig fru. Citatet ovan har sagts till mig - har sagt om mig. Och mer än så. Förklaringen finns naturligtvis i dels den traditionella bilden av hur en man respektive en kvinna ska förhålla sig till varandra i en relation, men det handlar också om hur en riktig relation förväntas se ut.

Att vara vuxen är att inse att jag gör, och har gjort, mina val. Jag kan välja annorlunda men jag kan inte välja åt någon annan. Det finns lika många sätt att ha relationer på som det finns relationer. Att vara vuxen är att inse att alla inte måste välja samma typ av relation som jag har valt. Att inse att man har rätt att välja den typ av relation som man själv vill ha och att jag faktiskt inte behöver först någon annans val. Bara respektera.

Vill du leva med en eller flera personer, av vilket kön? Från vilken kultur? Med vilken utbildningsnivå? Med vilken typ av arbete? Utseende? Intressen? Ska ni bo tillsammans eller vara särbo? Hur tycker du att balansen mellan arbete och fritid ska se ut? Hur mycket och på vilket vis vill du umgås med din partner på fritiden? Ska ni båda arbeta? Hur mycket? I vilket land? Vilken roll vill du ha i relationen? Hur ska ansvaret för hemarbete och eventuella barn fördelas? Vill du överhuvudtaget ha barn? Djur? Vilka värderingar är verkligt viktiga för dig?

Så många val, och inget som är rätt.

När jag, helt ovetenskapligt, gör en undersökning bland mina vänner får jag höra liknande historier. De flesta har blivit anklagade för att vara dåliga partners eller för att deras partners är olämpliga, och detta på minst sagt svaga grunder.

Missförstå mig inte. Naturligtvis både får och bör man lägga sig i om man uppfattar det som att någon far illa. Ingen ska behöva stå ut med fysiska eller psykiska övergrepp i sin relation. Men det är långt ifrån att inte dela fritidsintressen, vara särbos eller utöva polyamori.

Photo: Ola Sprang

Fördomsfria homofober

Du blir inte förorättad för att jag felaktigt tror att du är finsk, fransk eller bulgar.

Du känner dig inte kränkt över att jag misstar mig gällande ditt yrke.

Du tar inte illa upp när jag gissar att du är kristen fast du ser dig själv som ateist.

Men när jag tror att du är homosexuell sårar jag dig djupt.
Du känner dig förolämpad för du är ju inte det! Hur kan jag bara tro något sådant om dig?!

Jag föreslår att du funderar över vad det betyder en stund.



Photo: Andrew McGovern

Taxichaufförens oförtjänt goda rykte

”Men ska du verkligen gå hem, är det inte tryggare om du tar en taxi? Det är ju mörkt ute!”

Ovanstående mening sägs helt rutinmässigt till kvinnor och flickor. Vi har alla hört det. Vi har alla sagt det.

Ur en aspekt är det ett fullkomligt rimligt påpekande. De flesta taxichaufförer är bra. De är artiga och trevliga. Ser till att man kommer från punkt A till punkt B utan några problem eller dröjsmål. Vissa är fantastiska långt över det förväntade: de väntar utanför porten och ser till att man kommer in ordentligt, de lånar ut sin jacka om de tycker att man verkar frysa eller bjuder på kaffe. Bara för att de kan. För att de är trevliga människor.

Samtidigt så undrar jag hur just taxichaufförer har fått detta goda rykte? Vad har de gjort som skapat bilden av den som trygga, fredliga män som aldrig, aldrig skulle våldta någon? För samtidigt som vi uppmanas att åka taxi förmanas vi att absolut inte hoppa in i en bil som körs av någon vi inte känner (eftersom alla män är potentiella våldtäktsmän). Vad är det som får oss att tro att taxichauffören är en man som vi känner och som därför är (anses vara) ofarlig?

En chaufför på ett taxibolag i Stockholm döms till två års fängelse för att ha våldtagit en 13-årig flicka och det finns misstanke om att flera kvinnliga passagerare har utsatts för sexuella trakasserier och våldtäkt av mannen under ett års tid. Och detta är inte en engångsföreteelse. En enkel googling visar på fall efter fall.

Själv har jag varit tvungen att freda mig mot taxichaufförer fler gånger än vad jag kan räkna. Allt från att tvingas hantera aggressivitet när man svarar nekande på hans sexuella inviter till regelrätta våldtäktsförsök. Tillfällen som är inristande i mitt minne eftersom det varje gång har varit obehagligt, skrämmande och fått min uppmärksamhet att skärpas: Kör han rätt väg? Kommer han att stanna här? Kommer han att göra mig illa? Tills jag äntligen kommer ur bilen och kan dra igen porten bakom mig.

Jag som dessutom liftar då och då får stränga förmaningar om att det är direkt farligt och att jag genast måste upphöra med det. Som om det är stor sannolikhet att mannen som kör mig över Tranebergsbron en regning torsdagsmorgon kommer att försöka våldta mig. (Och är den sannolikheten större eller mindre än om jag promenerar över Tranebergsbron?)

Jag har alltså åkt i bilar med främmande män, jag har varit på efterfest med främmande män och jag har ibland följt med dem hem eller bjudit hem dem. Och, precis som statistiken säger, är de flesta män bra män. De har stoppat om mig och ställt ett glas vatten bredvid mig när jag somnat, de har kört mig dit de sagt att de ska köra mig och de har utan tjafs accepterat när jag varit ointresserad av att ha sex med dem.

Så, innan vi uppmanar kvinnor att ta taxi bör vi ta reda på om det är mer eller mindre säkert att ta taxi jämfört med att ta en promenad eller att sätta sig i en bil med vilken främmande man som helst. Det räcker inte med att vi tror eller antar. Vi måste veta. Vi ska nämligen inte sprida ytterligare myter om vad kvinnor kan (måste) göra för att undvika våldtäkt - det är alldeles för många i omlopp redan.


Media om taxichaufförer som våldtar: Taxichaufför anhållen för våldtäkt | Taxichaufför anhölls för våldtäkt | Taxichaufför häktad för våldtäkt | Våldtäktsdömda taxichaufförer fortsätter att köra | Taxichaufför fast för våldtäkt

Photo: Kriss Szkurlatowski

5 bloggtexter du bör läsa innan du dör

De flesta bloggtexter är faktiskt ganska meningslösa i sin vardaglighet. Men här och var finns det texter som understryker och överstryker. Som är viktiga. Som du bör läsa innan du dör.

Extrailskan av Herr Lundqvist
Har du ibland funderat över om du är rasist eller inte? Har tanken oroat dig men du inte har vetat var du ska börja leta? I detta inlägg lär du dig att identifiera din inre rasist och hur du gör för att bli av med honom.

Han är allt av Anna Marie Löfgren
Alla kvinnor älskar sina barn. Vi är biologiskt förprogrammerade att älska dem från den stunden de lämnar vår livmoder. Den som inte gör det är helt enkelt ingen riktig kvinna.

Tröttsamma framställningar av manlig sexualitet av Hannah Lemoine
Jag är så glad att jag inte är man. Det verkar extremt besvärligt att vilja ha sex hela tiden – även med personer som man finner oattraktiva och att dessutom inte ha minsta möjlighet att styra sina drifter. Som kvinna är det så mycket enklare – för i grund och botten vill jag ju faktiskt inte ha sex.

Hur man bråkar på twitter av Christian på bloggen ”Ettpunktnoll”
Om du är en nybörjare på twitter förklara denna text utförligt och pedagogiskt hur ett så kallat Twitterbråk går till. Läs texten och du kan se fram emot din första konflikt med stort självförtroende!

Om Assange: En helt vanlig våldtäktsman av My Vingren
Arbetar du med att marknadsföring och försvar för sexuella övergrepp? Tillhör du generationen som anser att en kvinna alltid får skylla sig själv? Vill du hitta strategier för ett göra ett gott arbete inom detta område? Då är detta inlägget för dig. Steg för steg beskriver My hur en av dina konkurrenter i branschen hanterar samma situation utifrån ett verkligt case.

Photo: Colin Brough

Män som inte förstår ett nej bör dömas till institutionsvård

I Värmland friades en man för våldtäkt trots att kvinnan tydligt sagt nej till sex – mannen hävdade att han inte förstod. Domen visar att en lag om samtycke nu är nödvändig. Möjligheten för män att i rätten komma undan med en dumhet långt över det normala måste få ett slut. Ingen våldtar av misstag, skriver jag i en debattartikel beställd av SVT Debatt.

Artikeln har rubriken Män son inte förstår ett nej bör dömas till institutionsvård och behandlar det faktum att det är orimligt att män i en rättegång kan hävda att de inte förstod att kvinnan inte ville:

"Lingvistisk forskning visar oss att en normalfungerande man naturligtvis förstår när en kvinna säger nej. Han förstår dessutom när kvinnor säger nej genom att använda omskrivningar och kroppsspråk (eftersom vi oftast kommunicerar våra nej så). Män som påstår att de inte förstår ett nej, förstår alltså med nödvändighet inte heller normal diskussionsinteraktion eller de subtila nekande som de själva använder dagligdags. Vilket i sin tur innebär att de har problem av sådan grad att de omedelbart bör beredas plats på lämplig vårdinrättning."

Textens huvudsakliga budskap är dock att det är dags att inför en samtyckeslagstiftning, något som möjligt kan vara på gång enligt DN.

"Vi måste slutligen också uppdatera lagen gällande våldtäkt till en modern samtyckeslagstiftning. Då sänder vi en tydlig signal att alla har rätt till sin egen kropp, och att samtycke ovillkorligen ska krävas i samband med sex. Att sex utan samtycke faktiskt är våldtäkt."

Jag har skrivit om våldtäkt flera gånger tidigare bland annat i den populära texten Så undviker du våldtäkt i sommar som har haft över 60.000 läsare och i texten Kvinnor kan inte våldta.

Lite kvällsläsning - om risken för de godas tyranni

Gina Dirawi skrev på sin blogg att hon skulle läsa en specifik bok samma kväll. Boken visade sig vara skriven av en känd antisemit, Lasse Wilhelmsson, och hon blev uthängd i pressen.

Jag vet knappt vem Dirawi är men det bekymrar mig att vi skapar ett samhälle där man inte får vara naiv, där man inte får vara dum och där man inte får begå misstag utan att löpa gatlopp. Media verkar nämligen anse att hon inte fick vara okunnig utan att hon borde ha vetat, eller tagit reda på, författarens ideologiska ståndpunkt. Något som jag ställer mig djupt frågande inför.

Henry Bronett skriver

”Finns frågor som är viktiga för Gina Dirawi att prata om, vore det väl inte helt fel att fördjupa sig i dem – snarare än att gömma sig bakom illa klädsam dumhet och säga ”jag visste inte”? Lasse Wilhelmsons åsikter är inte precis en hemlighet. Det är bara att googla, Gina!”

Verkligen? Måste jag ta reda på en författares ideologiska uppfattning innan jag berättar att jag läser en specifik bok? Måste jag räkna med möjligheten att sammankopplas med författares eller en boks ideologi utan att ens få en fråga först? Är jag också dum som inte kände till Lasse Wilhelmsson?

Debattören Torbjörn Jerlerup (grundare av Motargument) är inne på samma spår och skriver (förvånande nog) så här på Facebook:

Är det verkligen givet att man efter nio sidor i en antisemitisk bok inser att den är antisemitisk? Jag läser de första nio sidorna i den mest antisemitiska boken jag känner till; Min Kamp. Hitlers nationalism är tydligt, men av antisemitism ser jag inte spår. (Den kommer senare.)

Det är extremt viktigt att vi identifierar och konfronterar antisemitism var helst vi stöter på det, likväl som rasism och sexism. Om detta råder inget tvivel. Det var naturligtvis helt rätt att konfrontera Dirawi. (Och hennes okunskap gör henne möjligen olämplig för SVT.) Men att fortsätta vidhålla hennes antisemitism efter att hon förnekat den? För att hon berättat att hon läst några sidor i en antisemitisk bok? Verkligen?

Dirawi har alltså förklarat sig och raderat blogginlägget. Exakt vad är det mer hon förväntas göra för att bevisa att hon inte är antisemit?

Det är möjligt att Dirawi är antisemit (det vet jag inget om) men det fråntar oss inte ansvaret att debattera hederligt. Och hur rimligt är det att påstå att hon borde ha förstått, att hon borde vetat utifrån argumenten ovan? Faktum är att utifrån den informationen vi har så kan vi helt enkelt inte dra några bestämda slutsatser. Och en så hård anklagelse som att vara antisemit kräver starkare bevis än läsandet och rekommendationen av en specifik bok.

Jag varken läser eller rekommenderar böcker för att jag sympatiserar med innehållet eller med författarna. Jag läser det för att det är god litteratur, för att jag är intresserad av idéerna, för att jag vill förstå människor som har andra åsikter eller för att jag vill ha en stunds förströelse. I kväll läser jag Min Kamp för att lära mig något om antisemitismens logik. För att jag anser att vi som motsätter oss alla former av antisemitism bör läsa antisemiternas böcker, lära oss deras argument och, inte minst, lära oss argumentera mot dem. Kommer mitt val av kvällslektyr få någon att kalla mig för antisemit också? Risken för det, eller något liknande, känns påtaglig. Vilket misstag kommer jag begå? Vilken dumhet kommer jag att säga? Vilket feltänk kommer jag att göra? Vad kommer bli min dom?

Vi måste komma ihåg att den som läser en antisemitisk bok inte nödvändigtvis är antisemit, den som uttalar sig rasistiskt måste inte vara rasist och den som drar ett sexistiskt skämt inte helt säkert är sexist. Den stora massan människor har via social media fått möjlighet att bestraffa människor som anses syssla med "krimtänk" utan varesig rättegång eller dom. Alla argument är tydligen tillåtna i bekämpande av "ondskan". De låter oss agera snabbt utan att tänka efter, utan att ställa frågor. Få av oss är utan skuld i den frågan.

Låt oss ta det lite lugnt. Låt oss använda vår makt till att debattera och sprida kunskap. Inte korsfästa människor, på grund av deras okunskap, i vår iver att skapa ett bättre samhälle. Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Gina Dirawi tipsar om känd antisemit | Gina Dirawi visade upp bok av antisemit | Gina Dirawi i blåsväder | Gina i blåsväder efter blogginlägg | Lasse Wilhelmson och hans sällskap | Gina Dirawi kritiseras av Expo | Gina i blåsväder efter blogginlägg