onsdag 1 juli 2015

Ingen riktig man, eller?

Jag vaknade i morse och var arg redan från början. Jag hade drömt något jag inte tyckte om. Jag drömde att Sophia, Anne och Stina var i Almedalen och att jag var hemma.

När jag vaknat insåg jag att så verkligen var fallet, och att jag i allra högsta grad var avundsjuk. Avundsjuk på dem och på deras partners som har ett gemensamt intresse av samhälle och politik. Ett intresse som gör att de väljer att besöka Almedalen tillsammans. Medan jag får stanna hemma med bebis för min man har noll och inget intresse av att åka dit.

Nå, är det då hela världen att jag och min man har få gemensamma intressen? Nej, som jag har skrivit om innan, så tycker jag inte det. Men det som slog mig, så här två år senare (jag är snabb som en vessla), är att medan jag blir kritiserad för att jag inte delar några av min mans intressen så har min man aldrig blivit kritiserad för att han inte delar mina.

Ingen ifrågasätter att han inte vill åka till Almedalen för min skull, att han sällan läser de texter jag skriver eller att han inte alls är intresserad av långa diskussioner om klassiska litterära verk. Inte ens jag.

Frågan är hur jag kan skriva en lång text där jag försvarar mig själv som fru för att inte ha samma intressen som min man – utan att ens reflektera över att han inte har samma intressen som jag har. Att det handlar om oss, inte om mig?

Och slutligen, varför är min spontana känsla att det är Sophia, Anne och Stina som är avundsvärda och inte Mattias, Hampus och Jonas?

Something is rotten osv…

tisdag 30 juni 2015

Hyfsa språket, RFSU!



Vi kan tala om lagen som innebar att personer som ville byta kön tvingades genomgå en sterilisering. Vi kan tala om den utifrån mänskliga rättigheter, internationella konventioner och svenska lagar. Vi kan tala om den från historiska, sexualpolitiska och samhällsekonomiska horisonter. Och det finns sannerligen skäl att tala om den utifrån etiska och moraliska perspektiv.

Men, nota bene, ingen som ville byta juridiskt kön blev tvångssteriliserad. Ingen tvingades, inte på grund av handlingen, och absolut inte på grund av tanken, viljan. Däremot var medgivande om sterilisering en förutsättning för att få byta juridiskt kön. Vilket må vara en liten, men avgörande, distinktion.

De 800 individer som ni refererar till blev inte tvångssteriliserade. För hur vi än väljer att se på valet, hur vi än väljer att kategorisera det, så hade de berörda individerna ett val.

Mitt syfte är inte att trivialisera de utsattas situation eller svårigheterna i att tvingas välja bort något så essentiellt, men det är inte heller rimligt att trivialisera det faktum att människor faktiskt, för inte så länge sedan, tvångssteriliserades i ordets mest fruktansvärda bemärkelse.

Ord är viktiga. Välj dem nogsamt.

torsdag 25 juni 2015

Lite jävla tacksamhet


Min största drivkraft här i livet är frustration gällande sakernas tillstånd. Jag är utan tvivel en grinig gammal tant som har synpunkter på det mesta - och kritiserar åtskilligt. Allt från allmän kravlöshet i samhället, digital övervakning och byggande av Förbifart Stockholm, till icke evidensbaserad missbruksbehandling och vår, nästintill, vettlöst naiva utrikespolitik. Men trots det är jag, i grund och botten, tacksam.

Jag är tacksam för att slumpen gjorde att jag föddes i Sverige, på ett rent sjukhus av utbildade läkare. Jag är tacksam för att jag har haft tillgång till många års avgiftsfri utbildning: från grundskola och hela vägen upp till universitetet.

Jag är tacksam för att jag har rösträtt. Och tacksam mot alla dem som historiskt – likväl som idag - kämpar för lika rättigheter. Jag är tacksam för alla fritidspolitiker som lägger oavlönade timmar för att skapa ett bättre samhälle. Jag är tacksam för fri föreningsrätt. Jag är tacksam för rätten att skapa företag. Jag är tacksam för att jag får välja vad jag vill tro på.

Jag är tacksam för att jag hela mitt liv har haft tillgång till mer eller mindre avgiftsfri sjukvård av hög kvalitet. Jag är tacksam för svensk mödravård, för föräldrapenning och för allmän förskola. Likväl som jag är tacksam för möjligheten till vårdnadsbidrag.

De mänskliga rättigheterna – som med viss slarvighet kan sägas ligga till grund för allt det som gynnar mig - är inte naturgivna. För hundra år sedan existerade de inte och de kommer inte nödvändigtvis att bestå för alltid. Jag är tacksam mot de människor som med hårt arbete och beslutsamhet skapade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag är tacksam för att jag lever i ett land som ratificera de mänskliga rättigheterna och jag är tacksam för varje tjänsteman som väljer att tillerkänna mig mina rättigheter. Slutligen är jag tacksam för varje gång som du väljer respektera mina rättigheter när vi möts på gatan.

Att inte vara tacksam skulle innebära att jag osynliggör de val och de uppoffringar, som andra människor gör i förhållande till mig. Att låtsas som att de valen inte görs vore synnerligen inbilskt – och bygger på en tanke att jag skulle viktigast även utanför min privata värld. Den som inte kan känna, eller erkänna, tacksamhet gentemot det som är givet en, stort eller smått, rättighet eller inte, är därmed på en gång en lika ynklig som egenkär människa.

Märk väl; min tacksamhet tvingar mig inte att leva stående på knä. Min tacksamhet hindrar mig inte från att uttrycka kritik, från att försöka förändra, från att kräva mina rättigheter. Min tacksamhet handlar blott och bart om det absoluta faktum att jag har många människors val att tacka för allt jag åtnjuter.

Att vara tacksam. Att kräva sin rätt. Det är ingen antinomi - det är ett axiom.

Foto: Ina Hertel

lördag 14 mars 2015

Halmgubbe från höger - Teodorescu om strukturer

"Jag tror inte på strukturella förklaringsmodeller. Jag tror inte att blonda medelålders män alltid är förövare, inte heller att mörkhåriga unga kvinnor alltid är offer."

Strukturella förklaringsmodeller innebär inte att alla i ett specifikt segment är helt bundna av just den strukturen. Att det t.ex. finns strukturer som gör det svårare att få ett arbete om man har ett utländskt klingande namn betyder inte att det är omöjligt för alla dessa att få ett arbete, eller en topposition för den delen. Inte heller existerar det någon förklaringsmodell som - med Teodorescu ord - innefattar "att blonda medelålders män alltid är förövare, inte heller att mörkhåriga unga kvinnor alltid är offer."

En individs handlingsutrymme avgörs av rådande strukturer i kombination med individens egna drivkrafter och förutsättningar. Vi kan diskutera i vilken grad strukturerna påverkar individernas frihet - vilket ansvar individen ska ha för att ta sig utanför dessa snäva ramar - eller hur vi bäst kommer till rätta för problematiken - men att det finns en samverkan mellan individ och struktur är snarare en förutsättning, än en diskussionsfråga.

(Analogt menar vissa att biologi är den främsta förklaringen till människors attityder, preferenser och handlande medan andra hävdar att samhälle och konstruktion har långt mycket större betydelse - men få är så extrema att de totalt förnekar att den andra sidan skulle ha NÅGON påverkan.)

Varför Teodorescu väljer att förstöra en annars välskriven och viktig text, och min lördagsmorgon, är för mig höjlt i dunkel. Jag hoppas att förklaringen inte är så banal som akademisk ohederlighet eller ideologisk enögdhet...

söndag 8 mars 2015

Låt bli min föräldraförsäkring!


Nu är de klåfingriga politikerna i gång igen. M (!) pratar om bonus till pappor som vabbar och sittande regering om en tredje pappamånad. Som om det inte var svårt nog ändå att få det att gå ihop så måste jag följa någon form av mönster för att inte gå miste om ersättning.

Jag och Pontus har inte följt något mönster. Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi vill göra. Vi testar, vi reviderar och ser var vi landar. Vi försöker hjälpa varandra att få återhämtning, få arbeta och
 få vara med Carl-Johan så mycket vi vill. Just nu ser det ut som att det faktiskt kommer att bli ca 50/50 gällande uttag av föräldraförsäkring - men det är för att det passar våra behov - inte för att vi har ansträngt oss för att skapa "rättvisa". (Och att ha barn består f ö av ytterligare 16 timmar per dygn som inte syns i FK:s statistik).

Ytterligare en pappamånad drabbar de kvinnor som verkligen förtjänar vår lojalitet. De kvinnor som har olämpliga eller kanske våldsamma pappor till sina barn. Kvinnor som nu får problem eftersom de inte kan få ersättning för att ta hand om barnen själva men inte heller sätta barnen på förskola för att de är för små. Att påstå att dessa beslut skulle vara
feministiska är att kraftigt missbruka det begreppet.

Det är varje förälders eget ansvar att bygga en bra relation till sitt barn. Och den förälder som inte själv vill och engagerar sig i det bör heller inte tvingas, uppmanas eller lockas göra det. 
Att spendera tid med en förälder som inte vill spenderar tid med en är knappast mysigt eller bekräftande. Det är skadligt - för självkänslan och för det fortsatta livet. 

Sedan jag blev mamma känner jag mig ibland som en klick smör utbredd över en för stor bit bröd. Alla behov, måsten och önskningar sliter och drar i mig och jag har svårt att få ihop alla bitarna. Att då politikerna ska komma med än fler restriktioner är
något som enbart kan gynna de familjer där föräldrarna inte har en fungerande relation - och jag är ledsen - men jag har inte lust att offra mitt familjeliv i form av någon statligt påtvingad lojalitet visavi dem. Min familj är, och måste få vara, viktigast för mig.


onsdag 20 augusti 2014

Det själviska daltandet

Många ser sig själv som riktigt snälla och goda människor när de går andra människor till mötes gällande deras önskemål och daltar med dem. Ha, säger jag. När man daltar med en människa underlättar man för en person, och endast en, sig själv. Daltandet är värre än vanlig egoism eftersom det är egoism i snällhetens förklädnad. Låt mig ge några exempel:

Mina studenter vill ofta och gärna att jag ska förenkla kursen. Minska antalet sidor att läsa, ta bort tentor eller uppgifter. Om jag väljer att dalta med studenterna, att gå dem till mötes, då finns det en person som tjänar på det, jag. Studenterna kommer dock att tycka bättre om mig och göra det lättare för mig att undervisa. Jag kommer att få färre uppgifter att rätta och jag kommer att behöva lägga mindre tid på att stötta studenterna i sin inlärning. Studenterna å andra sidan får kanske bättre betyg – men de får utan tvivel sämre kunskaper, något som riskerar att slå hårt när det är dags för att söka arbete. Därför står jag fast även om vissa studenter blir hemskt upprörda. Men min vinst är studenternas förlust. Därför daltar jag inte.

När en människa blir sjuk ska hon helst behandlas med silkesvantar. Hon ska ligga hemma i sängen så länge som hon känner att hon behöver. Men en persons upplevda behov än inte nödvändigtvis det samma som ett verkligt behov. När jag stillatigande se på medan personer accepterar sängläge i är det en person som tjänar på det, nämligen jag. Den sjuka personen kommer att uppleva mig som omtänksam och tycka bättre om mig. Men faktum är att det finns få diagnoser där personen faktiskt blir bättre av att ligga hemma i sängen. Man kan generellt sätt inte vila sig frisk. Istället leder det ofta till motsatsen – att man blir sjukare. Att faktiskt förvänta sig vissa saker av någon som är sjuk – även om det är allvarliga sjukdomar - är vanligtvis till gagn för personen. Även om personen kanske upplever det jobbigt och tungt just då. Därför uppmanar jag alla jag känner att finna meningsfulla saker att fylla dagarna med (utifrån sina faktiska förutsättningar) även om vissa blir hemskt upprörda och menar att de är deras rättighet att ligga i sängen tills de är friska. Men min vinst är den sjukes förlust. Därför daltar jag inte.

När en människa gör något dumt eller presenterar mindre än förväntat så låter ofta de närmaste bli att kommentera eller ta upp det. Man vill ju inte någon ledsen! Men det finns en person som vinner på det och det är jag. Om jag inte ser och speglar dina mindre goda sidor utan bara jamsar med – då tycker du mer om mig. Och jag säger inte till människor att de är kompetenta bara för att skapa en positiv relation till dem. För de får en felaktig uppfattning om hur andra ser på dem och de får en tokig uppfattning om sin kompetens. Jag tar ifrån dem möjligheten att bli en bättre människa och utveckla sin kompetens. Därför ger jag både positiv och negativ feedback även om vissa blir hemskt upprörda. För min vinst är deras förlust. Därför daltar jag inte.

Så, att dalta leder till att det blir enklare för mig. Men den jag daltar med förlorar på det i längden även om personen inte uppfattar det så just då. Så om du faktiskt bryr dig om någon annan än dig själv: Sluta sänka kraven på dina elever eller medarbetare – hjälp dem att nå upp till kraven i stället, låt inte personer som är sjuka eller genomgår en kris dra sig undan från livet under längre perioder – visa och stötta dem i hur de kan få livet tillbaka och berätta inte för folk hur fantastiska de är om du inte menar det – utan ge feedback utifrån dina faktiska åsikter. Då slipper du vinna billiga poänger på bekostnad av någon annan. Civilkurage kallas det.

Photo: Lhys

lördag 26 juli 2014

Du kommer att ändra dig när du själv får barn!

När man, som jag, under många år intresserat sig för pedagogik och barns utveckling utan att ha barn så hamnar man regelmässigt i konflikt med föräldrar…

”Naturligtvis måste du ge dina barn lördagsgodis!”
Nej, det måste jag inte. Jag måste ge mina barn god, näringsrik och varierad kost. I detta ingår det inte lösgodis.

Det finns för övrigt en hel del föräldrar som väljer att avstå för att det är så mycket skit i godis. Mina föräldrar avstod – jag har aldrig fått lördagsgodis av min far och av min mor först i lågstadieåldern. För den förälder som verkligen tror att det är skadligt för barnen att äta kemiskt framställt lösgodis och som själva inte äter det har jag svårt att se varför det skulle vara så svårt att neka barnen. Inte ger du väl dina barn cigaretter bara för att de tjatar?

(Att ge efter för argument så som "men alla andra får ju..." tyder f ö på dålig självkänsla och bristande föräldraskap - inte fattar väl du dina beslut efter vad alla andra gör?)

”Haha, när dina barn börjar förskolan kommer du bli tvungen att köpa en tv!”
Nej, det kommer jag inte. Jag måste ge mitt barn utrymme att utvecklas och har roligt – men detta måste inte ske genom en tv. Det är inte en livsnödvändig del i någon människas liv.

Vid någon ålder kommer säkert mina barn att börja tjata om tv. Och jag kanske väljer att köpa en då. Men jag måste inte. (Och att alla deras kompisar förmodligen har tv hemma är inte ett skäl!) Och om jag väljer att köpa en så är det fortfarande mitt val när och vad de får titta på. Mitt val och mitt ansvar.

”Självfallet måste du leka med dina barn!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver föräldrar som visar intresse för dem och som umgås med dem. Detta måste inte ske genom lek.

Jag gillar generellt att umgås med barn och jag gillar att göra olika aktiviteter med dem. Jag låter barn vara med mig i alla hushållssysslor jag utför, när jag syr och stickar eller när jag pysslar i trädgården. Jag spelar gärna spel (om jag inte måste låtsas förlora) och jag kan läsa obegränsat antal böcker på raken. Men leka som i att sätta sig på golvet med en docka eller liknande – det gör jag inte. Dels för att det är tråkigt och dels för att barn märker om man bara låtsas ha roligt och då känner de sig dumma (precis som du och jag skulle göra om någon umgicks med oss bara för att vara snälla).

Att det skulle vara svårt att låta bli att göra något som jag inte vill göra har jag svårt att se. Att de flesta föräldrar (om vi tittar internationellt) inte leker med sina barn påvisar ju också att det är fullt möjligt att låta bli.

”Klart att dina barn måste gå på förskola annars kommer de att bli socialt inkompetenta!”
Nej, det måste de inte. De måste umgås med andra människor för att träna det sociala samspelet och de måste få utrymme av utvecklas.

Man kan uppnå detta på många olika vis. Öppna förskolan, dagmamma, hemmaföräldrar eller tusen andra sätt. Jag själv gick på förskola året innan jag började lågstadiet och hatade det, för mycket aktiviteter som jag var tvungen att göra i stället för det jag ville göra. Och jag är långt ifrån det enda barnet som inte gått på förskola. Vi ska heller inte glömma att det finns en del barn som hemskolas med goda resultat. Det går alltså visst, om man tycker att det är viktigt.

”Du kommer att inse att du måste ge dina barn pengar för att hjälpa till hemma!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver få känna att de är viktiga, att de är kompetenta och att de är del av en gemenskap. En känsla de inte får av pengar.

Många barn får pengar för att hjälpa till hemma – andra barn får det inte. Jag planerar att arbeta hårt för att få mina barn att känna att det är naturlig del av familjelivet att alla hjälps åt (efter ålder och förmåga så klart). Jag tror nämligen att det får barn att uppleva sig som kompetenta och inkluderade. Att ge dem pengar skulle skicka rakt motsatt budskap. Jag, och många andra med mig, har förväntats hjälpa till hemma utan betalt – så uppenbarligen är det möjligt – oavsett om man håller med min syn på det hela eller inte.

Och så här fortsätter det. Föräldrar utgår från sina egna val eller tillkortakommanden och talar om för mig att ”Du kommer att ändra dig när du själv får barn – då kommer du förstå att man inte kan göra så som du tänker.” Detta till trots att alla dessa föräldrar har helt motstridiga uppfattningar om vad som är möjligt och inte möjligt. Vad som är gott föräldraskap och inte.

Känner dig igen dig – är du en sådan förälder som inte ser att det finns tusentals sätt att vara förälder på och att det mesta faktiskt är möjligt om man som förälder tror att det är verkligt viktigt?

Då är det dags att vakna upp och inse att det är förbannat nedlåtande och helt oacceptabelt att säga att jag (eller någon annan) inte kan vara en viss typ av förälder bara för att du själv inte har lyckats eller inte ser värdet av det. Att du inte kan (eller vill) betyder inte att jag inte kan. Så det så!