måndag 4 april 2016

Från samhällskritik till kexchoklad

Recension 

Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar.
     Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.  

Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larsson.  (Den frekventa publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, var praktiskt nog bortglömda för stunden.)
     Efter all debatt och allt hemlighetsmakeri, kom så Det som inte dödar oss.

Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer. Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.
     Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar ledigt Larssons. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det till exempel Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer. Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte. 
     En annan faktor var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev både Larsson och hans berättelser framåt. Men där Larsson har glöd och politiska engagemang, där har Lagercrantz en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han lagt in lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men ett påklistrat engagemang berör sällan.

Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.  

                                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN

Adlibris | Bokus 

torsdag 10 mars 2016

Bara dysfunktionella familjer delar 50/50

DEBATT
Här är några  faktorer som jag och min man har tagit hänsyn till när vi har valt hur vi ska dela upp föräldraledigheten för sonen. 
  • Hur mycket vill vi vara med sonen och på vilket vis? Hur ska den som inte är föräldraledig få tillräckligt med tid för sonen?
  • Hur ska vi organisera hemarbete och vad förväntas den personen som är föräldraledig att göra? Bara ta hand om sonen eller göra annat också?
  • Hur påverkas vårt arbetet och våra arbetsuppgifter av olika varianter av föräldraledig?
  • Vilka ekonomiska konsekvenser får olika lösningsförslag? Och om någon skulle arbeta markant mer än den andra, kan vi kompensera detta genom t.ex. privat pensionsinbetalning?
  • Hur länge vill vi amma? Och kan vi tänka oss att ge sonen ersättning? I vilken omfattning? Kan jag tänka mig att pumpa och frysa mjölk?
  • Vill vi att sonen ska gå på dagis och vi vilken ålder vill vi att han börjar?  Hur långa dagar vill vi att han i så fall ska ha?
  • Vad behöver vi som vuxna av arbete/fritid/ föräldraledig för att må bra?
  • Hur vill vi leva våra liv, på kort och på lång sikt?
Vi har helt enkelt utgått ifrån vad vi tycker är viktigt och fattat våra beslut efter det. Men ingen gång, under alla diskussioner, hade vi som kriterium att vi skulle ta ut exakt lika många föräldraledighetsdagar. Det var svårt nog ändå, utan att blanda in irrelevanta faktorer. För det är enbart i dysfunktionella familjer (och socialistiska samhällen) som man ser millimeterrättvisa som ett självändamål.   
     Att ge alla exakt samma sak, oberoende av behov och önskningar, det är verklig orättvisa. Den som gör att även den rullstolsburne sonen får skridskor i julklapp…  
     I funktionella familjer, å andra sidan, tar man hänsyn till att familjen som helhet, likväl som dess individer, har olika förutsättningar, önskningar och behov och försöker hitta lösningar som gynnar alla. I den funktionella familjen är allas lycka viktig.

Om vi vill undersöka, eller öka, jämställdheten i Sverige, så får vi inte fram någon relevant information genom att räkna antalet föräldraledighetsdagar. Bland annat därför att antalet dagar inte säger något om vem som gör allt det där andra hemarbetet. Eller vem som tar hand om bebisen under kvällar och helger. Inte heller tar antalet dagar någon hänsyn till de konsekvenser denna strikta uppdelning får för olika familjemedlemmar.  
     Nej, vill vi undersöka jämställdhet så behöver vi ställa frågor av typen:
  • Känner du att du och din partner har respektfulla samtal kring föräldraledigheten och övrig organisering av ert familjeliv?
  • Tar besluten ni fattar hänsyn till bådas förutsättningar, önskningar och behov?
  • Upplever och uppvisar ni båda, i tanke och handling, ett ansvar för familjen som helhet?
  •  Känner du att ni har haft utrymme att självständigt välja det som är bäst för er som familj, utan yttre påverkan kring vad som anses vara rätt eller fel? 

Den som svarar ”ja” på frågorna ovan, lever sannolikt i ett jämställt och respektfullt förhållande. Oavsett hur många procent av föräldraledighetsdagarna de tagit ut vardera.                   
   Det vore alltså himla bra om klåfingriga politiker kunde börja ställa rätt frågor och mäta rätt saker, innan de börjar trixa och fixa. 

                                                                     HANNA-KARIN GRENSMAN


Läs mer om området:
KIT: "Varför ens skaffa barn om man inte vill dela på ansvaret?"| Emmas Vintage: Om att dela 50/50 på föräldraledighet | Familjekampanjen: Margot Wahll(s)tröms hemmablindhet | Hemmaföräldrar: När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten | Jenny Sonesson: Befria pappor från påtvingat föräldraskap | Pingat på Intressant

onsdag 9 mars 2016

Ett argument för juridisk abort

DEBATT
LUF Väst tycker att juridisk abort bör tillåtas. Det vill säga att män bör få rätt att frånsäga sig faderskapet fram till 18:e graviditetsveckan. (Motsvarande tiden kvinnan har rätt att genomföra en fysisk abort.)
     Antagonisterna menar att detta är vansinne för att barnet har rätt till sin far. Men det finns ett annat perspektiv som inte alls har skymtat i debatten. Och det handlar om barnets rätt att slippa en oengagerad, eller i värsta fall, en direkt olämplig far.

Många gånger när det resoneras kring abort så menar debattörerna att det värsta som kan hända är att pappan inte vill bli förälder och heller inte ändrar sig när barnet väl är fött.
     Men det är långt ifrån det värsta som kan hända. Det värsta som kan hända är att mannen i fråga är en olämplig pappa som kräver delaktighet i barnets liv. Att regelbundet bli överlämnad till en far som skadar en fysiskt eller psykiskt, eller att vara den mamma som tvingas göra överlämningen, vad skulle kunna vara värre än det?

I början av seklet blev jag oväntat gravid med en synnerligen olämplig man. Hade han kunnat tänka sig att genomföra en juridisk abort, är det inte omöjligt att jag hade behållit barnet. Nu var det aldrig ens en teoretisk möjlighet.

fredag 19 februari 2016

Dygder i samlivet

Håll samhällsväven hel så fler vågar låta kläderna falla.

av Hanna-Karin Grensman

10 000 timmar sägs det att man måste göra något för att behärska det. Det betyder att man kan ha sex hela livet utan att någonsin bli bra på det. Trots det tenderar vi att reducera sex till en okomplicerad biologisk funktion, lika naturlig som att andas. Om detta vore sant skulle vi ha sex så ofta som möjligt – i stället för den obligatoriska löprundan – och vi skulle tala om det på samma vis: enkelt och okonstlat.Hanna-Karin Grensman Dygder i samlivet sextips Neo 2 2013 pres
Nej, sexualiteten är snarare komplex och kraftfull och får oss ofta att agera mot våra värderingar. Vår kristna historia har dessutom medfört att den sexuella akten betraktas med skuld och skam. Man skulle därför kunna anta att vartefter kyrkan separerades från staten skulle vi bli mer frigjorda och få fler valmöjligheter. Till viss del är det naturligtvis sant – one night stands är nästintill påbjudet i dag – men vi har trots det inte sex i den utsträckning som många av oss skulle önska. Vad beror det egentligen på?
Antag att en man går på nattklubb i syfte att hitta en kvinna att ha sex med. Antag också att en kvinnas benägenhet att följa med hem ökar om han säger att han älskar henne. Det leder till att det rationella är att påstå att man har känslor, även om man bara vill ligga lite. Men om många män använder sig av samma teknik så kommer kvinnorna att börja misstro det män säger, vilket i sin tur medför att de blir ännu mer försiktiga gällande vem de väljer att ha sex med. Paradoxen – ett exempel på fångarnas dilemma – ligger alltså i att om vi agerar rationellt för stunden så resulterar det i att alla får lite mindre sex. För att lösa dilemmat kan vi utgå från en sorts altruism där vi accepterar att ökad sexuell frihet innebär ett ökat sexuellt ansvar. Ett ansvar som vi i dag i princip har frånsagt oss.
Frånvaron av enhetlig sexualmoral har alltså lett till att människor avstår från sex av rädsla och osäkerhet kring hur de kommer att bli behandlade snarare än för att de inte vill ha sex. För att skapa en situation där vi kan agera som fria individer behöver vi alltså några riktlinjer:
• När personer visar sitt intresse för dig går det utmärkt att tacka nej. Du behöver inte vara otrevlig, inte ens om du finner personen oattraktiv. Att vara intresserad av dig är inte förolämpande.
• Visa inte intresse du vet är ovälkommet. Gränsen mellan stalkning och romantik är hårfin. Att sjunga serenader utanför någons fönster får knappast önskad effekt om mottagaren avskyr dig.
• Lägg dig inte i vem dina syskon, föräldrar eller barn har sex med. Du har inte med det att göra. När Uggla sjunger att nu har pappa laddat bössan är det inte roligt. Det för tankarna till talibaner.
• När du har sex är det inte artigt att prata nedlåtande om din partners teknik eller utseende. Det gäller förstås även i efterhand och även om du är besviken.
• Du får aldrig vara otrevlig om du får ett nej, oavsett när det kommer.
• Det är inte god ton att kasta ut en person ur sitt hem så fort sexakten är över eller vara otrevlig för att få dem att gå. Om du inte kan tänka dig att sova med en person ska du inte heller ha sex med denne.
• Tjata inte till dig sex och låtsas inte vara kär i personen. Det finns 6 miljarder människor i världen. Välj någon som faktiskt vill ligga med dig. Utan manipulation.
Hanna-Karin Grensman Dygder i samlivet sextips Neo 2 2013 studier
Krönikan publicerad i Magasinet Neo #2 – 2013 | Pingad på Intressant

torsdag 18 februari 2016

Ryggradslösa läkare

BETRAKTELSE
Landstinget Sörmland utbildar medborgarna: 

     "Resistenta bakterier är ett växande problem. Rätt använt räddar antibiotika liv - men ju mer antibiotika som används, desto större är risken att bakterier blir resistenta. Därför är det oerhört viktigt att bara använda antibiotika när det är absolut nödvändigt. I många lindrigare fall har antibiotika dessutom visat sig ha liten eller ingen effekt. I illustrationen nedan finner du vägledning till när antibiotika kan vara livsviktigt - och när du har större nytta av att avstå."

     Vackert så, kunskap är aldrig fel.

Det säger dock något om vår samtid att det anses viktigt att jag som patient förstår ovanstående. Ty läkarna har, uppenbarligen, inte ryggrad nog att neka patienter icke-medicinskt motiverad antibiotika. En ryggradslöshet som återfinns i de flesta yrkesgrupper idag, då godhet har blivit ekvivalent med att alltid säga ja.
     Och jag undrar, en läkare som inte kan säga nej till en patient som önskar antibiotika, är den läkaren lämplig som receptförskrivare, eller som läkare överhuvudtaget?

                           HANNA-KARIN GRENSMAN



Pingad på Intressant. 

onsdag 17 februari 2016

Mehmet Kaplan och extrailskan

Är du extra arg eller bara arg?
KRÖNIKA
Du har säkert sett bilden. De föreställer bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) som sitter vid ett skrivbord. Framför honom står ett par med barnvagn. Kaplan säger till dem: "För att få bostad inom 10 år - måste ni vara nyanlända eller terrorister!"
     En moderat politiker delade den och vips blev han kritiserad för att sprida rasistiska bilder.  Andra halvan av internet protesterar högljutt och menar att bilden visst inte är rasistisk och att dela den inte är ett tecken på rasistiska åsikter. Debatten blev mer och mer infekterad och det såg ut som att konflikten aldrig skulle få en lösning…
     Tills nu. För som tur är finns det ett enkelt test framtaget av Herr Pontus Lundqvist för att avgöra om någon är rasist eller inte.
Test 1: Är du rasist?
Föreställ dig att du är djupt missnöjd med den förda bostadspolitiken (det borde inte vara så svårt). Tänk nu specifikt på Mehmet Kaplan som bostadsminister. Känner du ilskan? Bra!
     Du ska nu få två alternativ. Välj det som passar bäst in på dig:

      A)    Mehmet Kaplan är en inkompetent idiot och det är en skam för Sverige att han är bostadsminister.

      B)    Mehmet Kaplan är en inkompetent idiot och det är en skam för Sverige att han är bostadsminister. Jag avskyr den @#!!*¤ turken!

Om du svarat A):
Du inser att Kaplan är många saker så som: man, glasögonbärare, miljöpartist, turk, Ship to Gaza-aktivist, bostads- och utvecklingsminister och muslim. Du är arg/besviken/upprörd/ledsen/missnöjd med den politik han företräder och tycker att den satiriska bilden sätter fingret på detta.

Om du svarat B):
Du är arg/besviken/upprörd/ledsen/missnöjd med den politik Kaplan företräder. Och det gör dig extra upprörd när du tänker på att mannen faktiskt är turk! Denna extrailska som är kopplad till hans etnicitet är ett tecken på att du hyser rasistiska åsikter. Sluta med det.

Att sprida bilden kan alltså vara rasism – beroende på de tankar och intentioner som delaren har – men det finns ingen anledning att utgå ifrån det.  

Test 2: Är bilden rasistisk?
Vi kan alla vara överens om att för att bilden i sig ska vara rasistisk krävs det att tecknaren gjort narr av Kaplan på grund av hans etnicitet. Betrakta bilden en stund och välj sedan det alternativ som passar bäst in på dina tankar.

     A)    Kaplan sitter bakom skrivbordet i egenskap av minister och miljöpartist. Att kritisera Kaplan för att ha turkiskt ursprung är rasism, att kritisera honom för att han är en dålig politiker är det inte.

     B)    Kaplans enda relevanta egenskap är att han är turk. Varje skämt som rör honom måste därför med nödvändighet handla om hans etnicitet. Därför är bilden utan tvivel rasistisk.

Om du svarat A):
Du inser att det finns en viktig distinktion mellan att kritisera någon för deras etnicitet och deras yrkesutövande. Du förstår att det inte går att byta ut bildens Kaplan mot valfri turk eftersom det skulle göra bilden obegriplig, vilket återigen visar att det inte handlar om etnicitet. Bra, du har de insikter som krävs för att få dela bilder i social media.   

Om du svarat B):
Kaplan är många saker så som: man, glasögonbärare, miljöpartist, turk, Ship to Gaza-aktivist, bostads- och utvecklingsminister och muslim. Eftersom du väljer att endast se honom som turk, hyser du rasistiska åsikter. Sluta med det.

Hoppas att testen har ökat dina insikter och att du nu kan agera adekvat i den fortsatta debatten. Jag önskar dig lycka till! 

                                                                      HANNA-KARIN GRENSMAN

---------------------------------------------------------------
Disclaimer angående Test 1: Herr Pontus Lundqvist skrev en text om extrailskan som indikation på rasistiska tankar. Tyvärr kan jag inte återfinna originalinlägget så jag är inte helt säker på att jag angivit rätt upphovsman och inte heller att jag använder begreppet på rätt vis. 

Läs mer: Att göra självständiga individer till neurotiska vrak | Toppmoderat anklagad för att sprida rasistisk bild | Toppmoderat spred rasistisk bild på Facebook.  | Det här är... | Pingad på Intressant.