onsdagen den 12:e februari 2014

Man kan inte vara lite gravid


”Man kan inte vara lite gravid. Man är det eller så är man det inte. Och på väg att bli gravid – det är man endast en kort stund.”

Floskeln upprepas på vartenda behandlingshem, trots att det är allmänt accepterat att man kan bruka utan att missbruka när det gäller andra njutningsmedel – och att de flesta av oss ser en skillnad mellan att ta ett glas vin och vara alkoholist. Den påvisar dock samhälleliga institutioners syn gällande alkohol och droger. Politiker, vården och nykterhetsrörelsen agerar, i sitt arbete mot alkoholrelaterade skador, som bruk och missbruk var samma sak. Regleringar begränsar tillgången, alkoholskatten höjs, och alkoholintag förbjuds i alla möjliga situationer. Vi ignorerar det faktum att dessa regleringar enbart påverkar brukarnas konsumtion, människor med måttliga alkoholvanor som dricker för att det är socialt eller för att de gillar smaken. De som kan välja att avstå alkohol.

Missbrukaren, å andra sidan, påverkas knappast. För ångsten, det dåliga måendet och det kemiska beroendet försvinner inte för att vi inför ytterligare en reglering. Missbrukaren tar i stället till mer drastiska metoder för att kunna missbruka – som att byta till T-sprit.

Människor dricker nämligen inte två glas vin på en middag och blir plötsligt alkoholister. Människor blir missbrukare på grund av en blandning av genetiska, sociologiska och psykologiska orsaker. Ofta börjar det med ”flyktdrickande” – drickande för att glömma sorger och bekymmer, minska ångest eller hantera stress. Alkoholen blir självmedicinering när samhället misslyckats behandla den psykologiska problematiken. Flyktdrickare dricker oftare och mer än andra och utvecklar så sitt kemiska beroende, vilket i sin tur skapar mer ångest och ökat flyktbehov.

En förenklad bild, men det grundläggande problemet är alltså inte alkohol per se, det grundläggande problemet handlar om varför och hur alkohol (miss)brukas. Beroendevården, som i stor utsträckning bygger på moralism – snarare än vetenskap och beprövad erfarenhet –, väljer ofta att bortse från den bakomliggande orsaken - de psykiska problemen - och den alkoholist som talar om orsaker anses hitta på bortförklaringar. Mer kunskap om kopplingen mellan missbruk och psykiska diagnoser skulle medföra verkligt effektiv vård – snarare än pekpinnar och skampåläggande.

Naturligtvis är indelningen i bruk respektive missbruk en ideologisk konstruktion – men den som vill åstadkomma förändring måste inse att vi inte löser problem genom att förbjuda symptom, vi måste hantera grundorsaken. Inte envisas med att försöka komma åt fylleri och trasiga familjer genom att reglera tillgången på alkohol. Nej, vi bör fråga oss: Hur kan vi identifiera och hantera dåligt mående? Hur kan vi skydda barn från missbruksmiljöer? Hur skapar vi en beroendevård fri från moralism och skuldbeläggande?

Det är direkt oanständigt att slå sig själv för bröstet för att man ”motverkat” alkoholism med ökade regleringar – när man i realiteten lämnat missbrukarna åt sitt öde. Och om högt pris verkligen minskade önskan att missbruka, skulle ingen skjuta heroin utan i stället pimpla Castillo de Gredos.

Foto: Michal Zacharzewski

Texten har tidigare publicerats i Tvärdrag (dec. 2013) i något modifierad form.

torsdagen den 21:e november 2013

Ajabaja 2.0

Jag skriver i Magasinet NEO:
Göm skräckfilmerna, glöm sexleksakerna, raka armhålorna och på med cykelhjälmen. Nätet vi nyss förknippade med ohämmad frihet har fyllts av prunkande nymoralism och skenande kontroll. Och kanske är de största skurkarna vi själva.

”Du får det här meddelandet eftersom du är administratör för en blogg på Blogger som har konstaterats ha barnförbjudet innehåll. […] Efter den 30 juni 2013 kommer vi att tillämpa denna policy och ta bort bloggar med barnförbjudet innehåll och bloggar där annonser för barnförbjudna webbplatser visas.”

Det barnförbjudna innehållet som Blogger refererar till är förmodligen de bilder på nakna människor som Jesper publicerar på sajten Bodypalace.se Men han vet inte. Han har inte fått mer information än så.

– Många tycker att kroppen är något man ska hålla för sig själv, eller att det är något äckligt som väcker anstöt. Många förknippar naket med ...

Läs hela artikeln på Magasinet Neos webbplats.

Photo: Krista Nyberg

måndagen den 18:e november 2013

Tema Landsbygd: Bland bondläppar och nollåttor

Många, och jag bland dem, anser att människor ska ha möjlighet att bo kvar utanför städerna – likväl som att människor ska ha möjlighet att flytta till städerna. Människor har och bör ha rätten att själva avgöra hur, och var, de ska leva sina liv. Det är en frihet värd att väna om.

Vissa verksamheter kan, och bör därför, få stöd av strategiska skäl. Det kan handla om sjukvård, rättsvårdande myndigheter, infrastruktur (både digital och fysisk) samt svenskproducerad mat och öppna landskap (det sistnämnda inte bara för att det är trevligt utan av försvarspolitiska skäl).

Men, det jag vänder mig emot är många av de tankar som framförs i debatten. Jag vänder mig mot gnällandet. Jag vänder mig mot en debatt som inte skiljer mellan rimliga och orimliga krav på vad staten ska tillhandahålla. Tankar som lägger över ett ansvar, som i grund och botten är personligt, på staten.

Låt mig presentera några av dessa tankar jag hört i debatten:

”Många tvingas att ge upp bygder man älskar.”
Jag vänder mig mot begreppet ”tvingas” och anser att det är långt ifrån ett adekvat begrepp i sammanhanget. Ingen tvingas till någonting. Däremot så kan valet att stanna kvar medföra att man måste försöka andra saker som man tycker är viktiga eller viktigare. Men detta är sant för hela Sverige, och är knappast unikt för landsbygden. Hela ens liv består av val – och varje val medför positiva och negativa konsekvenser. Ingen kan få allt – även om de som ivrar för en stark och kontrollerande stat gärna kräver det. Oberoende av hur orealistiskt det är. Om ens högsta prioritet är boende på landet så får man kanske välja en utbildning som ökar möjligheterna till arbete på just den orten, man kanske få acceptera att ha ett arbete som man tycker är mindre roligt, man får kanske anpassa sitt samhälleliga engagemang (jag har svårt att se att man verkligen älskar sin bygd om man inte tar ett aktivt och personligt ansvar för dess fortlevnad). Och om vi ska prata om att tvinga så har jag också ”tvingats” bort från den som jag upplever som mitt hem, Äppelviken i Bromma. Orsaken till det är att jag har valt en utbildning och en karriär som inte ger mig tillräckligt med inkomster för att ha råd att köpa ett hus där. Kan jag då också omfattas av föreslagna åtgärder för att jag inte ska ”tvingas lämna den bygd som jag älskar?”

Till en ökad bensinskatts försvar: ”Människor är mer än bara bilister, landsbygdens utmaningar handlar om så mycket mer än bensinpriset.”
Det må så vara att bensinpriset inte är den enda frågan. Men visst är det en viktig fråga och jag har verkligen svårt att se hur detta inte enbart skulle slå mot landsbygden. Alla som bor i tätorterna klarar sig nämligen mer eller mindre utan bil. Jag vet inte om den är orimligt med fungerande kollektivtrafik i förhållande mellan kostnad och nytta – men jag vet att som det ser ut i dag så är det inget realistiskt alternativ. Så det som sker när vi höjer bensinskatten är helt enkelt att vi minskar människor som bor på landets levnadsutrymme. Om de inte har råd att använda bilen i samma utsträckning – torde det leda till att de spenderar mer tid hemma och därmed blir byarna än mer ödsliga. Naturligtvis förstår alla att vi måste bli av med vårt oljeberoende, men att tvinga landsbygden till detta när det inte finns några alternativ för dem – det är grymt. Som boende i Stockholm med utbredd (om än underdimensionerad) kollektivtrafik – har jag ett val – det har inte den som bor på landet.

”Det är regeringens ansvar att se till att det finns statliga jobb”
Jag ser inte varför det skulle vara regeringens ansvar att slösa med våra skattepengar för att hålla folk i arbete? Sedan 2006 rör det sig om 14 000 statliga jobb från landsbygden. Jag skulle vilja veta vilka åtgärder människor tar till för att faktiskt finna arbete? Och om det inte finns just där? Vad beror det på? Kan man flytta? Kan man skaffa sig en annan utbildning? Kan man tänka i nya banor? Måste man verkligen bo i exakt den lilla staden man växte upp i? Det måste väl finnas andra alternativ än att staten anställer alla utan arbete?

”När samhällsservice som polis, post och arbetsförmedling läggs ned blir det svårare för företag att överleva och växa.”
Under mina år som företagare har jag haft mycket lite kontakt med dessa instanser och jag har inte besökt dem i person. Jag förväntar mig naturligtvis att någon hämtar posten och att jag kan kontakta polis vid behov – men jag behöver inte lokalerna i mitt område för att göra det. Jag ser inte heller hur individer behöver ha tillgång till själva lokalerna – snarare till tjänsterna. Till exempel finns det på biblioteket i Ekerö Centrum en Arbetsförmedling. Den är inte bemannad – men som arbetssökande kan du koppla upp dig mot en handläggare och tala med denna över internet. Du kan alltså få samma service utan att behöva åka någonstans. Samtidigt så måste vissa saker, som sjukvård, finnas fysiskt. För vem som helst kan öppna en närbutik, men vem som helst kan inte praktisera som läkare. Vi måste alltså lära oss att skilja på vad vi måste lösa på statlig nivå och vad vi kan lösa på individnivå samt ta vara på alla de möjligheter som den nya tekniken medför.

”Människor som bor på landsbygden måste välja mellan att avstå högre utbildning eller flytta.”
Alla utbildningar ska inte finnas i alla städer. Det skulle bli alldeles för dyrt. Punkt. Här ser vi ett resultat av en politik och ett samhällsklimat som hävdar att ”man har rätt att få allt” – vilket både är absurt och osant. Att flytta för att gå på högskolan är något som de flesta gör. Och det är inget dåligt med det. Själv flyttade jag från Stockholm till Växjö för att gå på Växjö Universitet (nuvarande Linné Universitetet) – som då, jämte Skövde Högskola, var de enda skolorna i landet som erbjöd möjligheten att ta en magisterexamen i socialpsykologi. Ville jag bo i Växjö? Inte direkt. Var det nyttigt för mig att se något annat än Stockholm? Helt säkert. För mig var alltså rätt utbildning viktigare än rätt stad.

Jag vet mycket väl att detta knappast var en utbildning som jag hade haft nytta av i Bastuträsk – men eftersom jag inte vill bo där – så behövde jag inte ta någon hänsyn till det när jag valde. Men den som vill bo i en liten by kan förmodligen inte välja utbildning helt fritt. Förövrigt har marknaden för distansutbildningar har exploderat och tack vare bredbandsutbyggnad har möjligheterna till högre utbildningar för alla ökat markant.

• I Landsbygdsprogram för Sverige 2007-2013 står det bland annat att man ska ”öka landsbygdens attraktionskraft för boende, besökare och för företagande”. Varför det? Hur kan det vara ett mål? Antingen vill folk bo där eller inte. Staten ska inte lägga sig i och försöka påverka hur och var människor ska leva sina liv.

Min poäng är alltså att även om vissa av landsbygdens problem är strukturella och måste lösas på den nivån, så måste vi lära oss att skilja ut dessa från de andra problemen. Vi kan inte bara låta diskussionen stanna vid att problemet är helt och hållet strukturellt och därmed passivisera individen, och vi kan inte heller lösa några problem genom att gnälla.

Om det är viktigt för dig att bo och verka på landet är måste du också ta ett personligt ansvar för det. Om du vill att din by ska leva bör du gynna de lokala verksamheterna. De kanske är lite dyrare – men det är priset som man får betala för en levande by. Det går inte att gnälla på att den lokala affären läggs ned och du konsekvent handlar på ICA Maxi fyra mil bort. Själv handlar jag till exempel en del böcker i min lokala bokhandel i Ekerö C. Det är dyrare och besvärligare för mig – men jag ser det som en investering i ett levande centrum.

Du kan inte heller gnälla över att kundunderlaget sviker om du inte tar emot nyinflyttade på ett trevligt vis. Om Fanny och Zack kommer – är du då Gottfried eller Rut? Välkomnande eller dömande? Har du fördomar mot de som kommer från staden - ser du människor i vi och dem och skapar onödiga polariseringar?

Vad saknar du i din by? Vad tror du skulle skapa en mer levande by? Och gör du vad du kan för att åstadkomma detta?

Jag känner till många eldsjälar – min far är en av dem – människor som tar ägandeskap över sitt liv och sin situation och arbetar för att åstadkomma önskade förändringar. Det är dessa människor som kommer att driva byarna och de små samhällena vidare – inte statligt stöd eller kampanjer för att få folk att flytta till landsbygden.

Staten bör alltså säkerställa att landsbygden har lösningar för till exempel fungerande infrastruktur och bredband – och individen bör fråga sig om denne tar sitt ansvar eller hoppas att någon annan ska ta det. För landsbygdens problem löses genom en kombination av statlig och individuell aktivitet – det ena utesluter inte det andra.

Photo: Melissa Anthony

------------------------------------------------------

Bonusmaterial: Jag diskuterar landsbygdspolitik och blir utsedd till "typecastad nyliberal" på SVT Debatt.

Tema landsbygd: "Men vi har ju ingen lokal"

-----------------------------------------------------

Mer läsning om landsbygdspolitik
”Låt oss debattera i Klippan, Härnösand och Lidköping” | "Vi tar gärna debatten" | Småföretagarpolitik är landsbygdspolitik | ”Jordbruket får för mycket av stödet till landsbygden” | Sverige saknar en landsbygdspolitik | Reformera Nordiska rådet och gynna landsbygdens småföretagare | Märkligt av centern att skylla på Miljöpartiet | Det Gloala näringslivet | Norrland. Essäer & reportage av Po Tidholm | Landsbygdens avfolkning – något att glädjas åt |

Från regeringen
Mot en ny landsbygdspolitik | Landsbygdsprogram för Sverige år 2007-2013

Tema Landsbygd: ”Men vi har ju ingen lokal”

Min far bor i en liten by nere i Skåne. När han växte upp där var det ett levande samhälle. I dag är tågrälsen övervuxen, stationen nedlagd, och antalet butiker och samhällelig service har minskat markant. Trots detta väljer min far att bo kvar. Jag ser inte vad som är så fantastiskt med just denna by, men å andra sidan behöver jag inte förstå för det är inte jag som har valt att bo där. Om han har försakat något? Absolut. Han har tidvis arbetspendlat och bara kunnat komma hem på helgerna. Han inte tillgång till kollektivtrafik. Han har inte det kulturella utbud eller affärer som jag har tillgång till. Men han anser att vinsterna: frisk luft, att alltid kunna få en parkeringsplats, nära till skog och natur och så vidare – överväger. Han har det som gör honom nöjd med livet. Han har självt valt landsbygdslivet – med dess för- och nackdelar.

Min far hade kunnat göra som många andra. Han hade kunnat beklaga sig över allt som han inte har.



Men nu är min far, tack och lov, inte sådan. Han förväntar sig inte att någon annan ska komma in och plocka bort de nackdelar han upplever – lika lite som jag förväntade mig att restauranger skulle tvingas stänga för att de störde min nattsömn när jag valde att bo inne i stan. Han förväntar sig inte att staten ska lösa hans problem och jag har aldrig hört honom gnälla över rådande förutsättningar. Nej, han har insett att för kunna bo och verka på landet är måste man ta ett personligt ansvar för det. (Likväl som man måste ta ett personligt ansvar för sin närmiljö om man bor i staden – ansvaret ser bara annorlunda ut.)

Min far har alltid varit intresserad av amerikanska bilar och 2008 var han med och återstartade "jänkebilsklubben" Holley Hivers som idag har vuxit till en av Skånes största med 135 medlemmar. Och om han har så många medlemmar behöver man ju en lokal…

2012 visade han mig bilder på Vinterlust, ett gammal nedgånget danspalats som stått tomt i många år. Tillsammans köpte föreningen huset och har lagt ned åtskilliga timmar på att renovera det. I dag används lokalen till fester, julmarknader, föreläsningar och andra sociala evenemang. De har också spelat in radioprogram för lokalradion och de har genomfört ett antal event så som rallytävlingar och liknande runt om i Skåne.

Sammantaget skapar det besökare i byn som annars inte skulle ha kommit dit – det sätter byn på kartan. Det ger kunder till motellen och de olika butikerna. Det gynnar helt enkelt alla lokala verksamheter. Det skapar en mer levande miljö.

Jag känner till många liknade arrangemang – människor som saknar något och ser till att försöka förverkliga det. Det är dessa människor som kommer att driva byarna och de små samhällena vidare – det har inget att göra med statligt stöd eller kampanjer för att få folk att flytta till landsbygden (som om det var något självändamål).

I stort sett alla problem som vi stöter på består av både strukturella och individuella förklaringar. Om vi bara tittar på individens ansvar så missar vi det faktum att dennes rörelseförmåga begränsas av de rådande stukturerna. Men om vi enbart tittar på de strukturella förklaringsmodellerna så tar vi ifrån individens möjligheter och ansvar att själv påverka sin situation.

Frågan vi alla bör ställa oss är vad vi gör för att skapa det samhälle, den miljö, som vi faktiskt vill ha runt om kring oss. Hur kan du skapa ditt eget Vinterlust? För om vi inte hjälps åt och kämpar för det vi vill ha så hjälper inga statliga bidrag i världen.


------------------------------------------------------

Bonusmaterial: Jag diskuterar landsbygdspolitik och blir utsedd till "typecastad nyliberal" på SVT Debatt .

Tema Landsbygd: Bland bondläppar och nollåttor

-----------------------------------------------------

Mer läsning om landsbygdspolitik
”Låt oss debattera i Klippan, Härnösand och Lidköping” | "Vi tar gärna debatten" | Småföretagarpolitik är landsbygdspolitik | ”Jordbruket får för mycket av stödet till landsbygden” | Sverige saknar en landsbygdspolitik | Reformera Nordiska rådet och gynna landsbygdens småföretagare | Märkligt av centern att skylla på Miljöpartiet | Det Gloala näringslivet | Norrland. Essäer & reportage av Po Tidholm | Landsbygdens avfolkning – något att glädjas åt |

Från regeringen
Mot en ny landsbygdspolitik | Landsbygdsprogram för Sverige år 2007-2013

Farlig alkoholinformation

För ett par dagar sedan kunde vi i SvD läsa rubriken: Forskning spolar totalt alkoholstopp

”Mer än hälften av alla med alkoholberoende kan lära sig att dricka måttligt. Med hjälp av internet eller några få läkarbesök kan flera hundra tusen svenskar komma ifrån sitt skadliga drickande – utan att behöva avstå helt från alkohol, enligt nya forskningsrön.[...] – Vi vill utmana den rådande ordningen inom exempelvis sjukvården, missbrukarvården och socialtjänsten att man bara kan bli av med sin överkonsumtion och sitt alkoholberoende genom total avhållsamhet. Det stämmer faktiskt inte, den myten gör snarare att många struntar i att söka hjälp. Det säger Sven Andréasson, en av landets ledande beroendeforskare, professor i socialmedicin och chef för Riddargatan 1, en landstingsdriven unik mottagning för personer med alkoholproblem i Stockholm.”

Jag är relativt insatt i beroendeforskning och beroendeproblematiken och allt jag har fått lära mig går emot dessa rön. Och många verkar ha samma upplevelse som jag. Benny Haag pratar utifrån egen erfarenhet:
”– En människa som har hamnat i ett missbruk kan naturligtvis inte dricka lagom, sedan var gränsen för ett missbruk går kan ingen säga. Resonemanget gör att människor tänker att jag ligger nog inte på fel sida om gränsen. Jag förstår ingenting, säger han.”
Och på twitter läser jag ett flertal kommentarer som dels ifrågasätter forskningen utifrån personliga uppfattningar och dels menar att informationen är farligt att sprida.

Problemet är att vi alla har fel.

För det första finns det ingen farlig information. Det är när vi försöker dölja information för att den inte passar vår ideologi som det blir farligt. Och det är, i detta fall, risk- och missbrukarna som får betala priset. Hur ska samhället kunna erbjuda adekvat och effektiv vård om den utgår från felaktiga premisser?

För det andra så är Haags åsikter och uppfattningar sanna för honom. Kanske tillhör han den grupp, som enligt de nya forskningsrönen inte kan lära sig att dricks måttligt. Eller så har han påverkats av att många gånger få höra att det inte är möjligt att dricka måttligt och därmed misslyckas han. Jag vet inte. Och förmodligen gör ingen annan, än möjligtvis Haag, det. Men det säger ingenting om huruvida de nya rönen är korrekta eller inte.

För det tredje så är själva syftet med forskning att komma fram till nya rön – att lära oss nya saker. Jag har inte läst denna forskning och kan därför inte uttala mig om just den, men som ett minimum så får den mig att fundera över vilka källor jag egentligen har till påståendet att man inte kan dricka lite när man väl har utvecklat ett beroende. Är det verkligen vetenskapliga källor – eller handlar det om en samhällelig konsensus som jag har accepterat för att jag har hört det så många gånger? Kan det helt enkelt vara så att jag har haft fel?

Nu krävs det mer än en artikel i SvD för att jag ska byta åsikt i en fråga, men jag behöver onekligen ta och se över detta. Och eventuellt ändra min uppfattning.

Just nu vet jag inte, just nu skakar min värdegrund en smula. Och det är inget att vara rädd för - det är spännande.

Photo: Krzysztof (Kriss) Szkurlatowski

Bonusmaterial:
Kommentar från Ted Goldberg, professor i sociologi:
Att alkoholproblematiker kan bli måttlighetskonsumenter har varit känd sedan åtminstone 1960-talet. Om du vill läsa mer om ämnet kan jag varmt rekommendera: Fingarette, H (1989): Heavy drinking: The myth of alcoholism as a disease, Univ. of California press, Berkeley.

Kommentar från Björn Johnson, docent Malmö Högskola:
Det där med att vissa som uppfyller diagnostiska kriterier för missbruk eller beroende kan återgå till ett kontrollerar bruk av alkohol är faktiskt inget nytt. Det visades i amerikansk forskning på 70-talet och i svensk forskning i slutet av 80-talet (Göran Nordström, som blev så utskälld av länkar och tolvstegare att han slutade forska). Det som är nytt är möjligen en del kring genetiska riskfaktorer för att avgränsa, men det vet jag ärligt talat inte. Att från dessa resultat dra slutsatsen att personer med tungt alkoholberoende kan lära sig att dricka måttligt är dock en farlig slutsats, som nog få forskare skulle förespråka. Läs: A Prospective Study of Successful Long-Term Adjustment in Alcohol Dependence: Social Drinking versus Abstinence

måndagen den 11:e november 2013

Fördumning på ekonomins område


”Mary Joseph får 3000 ugandiska schilling per samlag. Det motsvarar lite mindre än tio kronor och hon berättar att hon hinner med fyra kunder per dag.” Gustav Sjöholm, SvD (2013-10-20)

Jag prövar att Googla och konstaterar att Gustav har räknat rätt. Det blir lite mindre än tio kronor. Så långt väl. Men det Gustav, och många med honom, missar är relevansen av den informationen.

Alla barn lär sig redan i grundskolan ett begrepp som kallas för köpkraft - alltså vad Mary Joseph kan köpa för sina 3000 shilling i Uganda. Om vi inte vet det, har vi inte heller i fall det är mycket eller lite pengar. Jag har inte varit i Uganda – men på Sri Lanka fick jag förklarat att 700 svenska kronor per månad gör dig till höginkomsttagare och du kan leva väl på dessa pengar.

På samma vis har jag varit i upprörda diskussioner om arbetare som endast tjänar 200 svenska kronor i månaden på att sy våra kläder. Men huruvida det är något att bli upprörd för eller inte beror på vad man kan köpa för dessa pengar i landet det gäller - inte vad de kan köpa i Sverige. Är det en summa som tvingar dem att leva på svältgränsen eller är det en summa som gör att de kan leva gott med många moderna bekvämligheter? Jag vet inte.

Det märkliga är att många människor inte verkar förstå det konceptet och jag tycker mig se en trend där man enbart genomför valutaväxling och sedan förfasar sig över den långa summan. Frågan är om detta är medvetet eller omedvetet? Om det är medvetet är det illa, för de gör människor en otjänst genom att inte skapa en rättvisande bild gällande deras situation. Och är det omedvetet så är det mer än lovligt korkat. När glömde vi begreppet köpkraft?

Vi kan alltså förfasa oss över att Mary Joseph måste sälja sex för att överleva, vi kan förfasa oss över att 3000 shilling (eventuellt) tvingar henne att leva på svältgränsen. Men vi kan inte förfasa oss över att det endast är tio kronor i svenska pengar. Då har vi missuppfattat hela konceptet valutakurser.

Photo: Vera Ries

torsdagen den 3:e oktober 2013

Tolkning och perspektiv - hermeneutisk epistemologi

When I use a word, Humpty Dumpty said in a rather scornful tone, it means just what I choose it to mean – neither more nor less. // Lewis Carroll


Verkligheten kan i varje given situation tolkas utifrån ett flertal olika perspektiv. Syftet med bilden ovan är att illustrera hur samma fenomen kan interpreteras på varierande sätt och att dessa tolkningar bör ses som komplement snarare än motsägelser eller som uteslutande. Att påstå att bilden endast föreställer en av vas, att varje fenomen har en och endast en förklaring, visar på en begränsad horisont inför en mångfacetterad och komplex värld. När man ställer sig frågan om vad bilden föreställer finns det således inget entydigt svar, än mindre då tolkningen är beroende av den relativa utgångspunkten. Det finns möjligen även en underliggande tolkning av bilden. Vad förmedlas om samhället och dess institutioner genom denna bild? Vilket budskap sprids, vad säger motivet och dess komposition om vår omvärld? Bilden kan således tolkas på många olika vis. Det existerar dock ingen essentiell tolkning, snarare kan man säga att alla tolkningar är sanna ehuru vissa är mer sanna än andra.

Det grekiska ordet hermeneuein tenderar att översätts med orden ”att tolka”. Därmed är också kärnan i begreppet fångat eftersom dagens hermeneutik innefattar något synnerligen grundläggande för den mänskliga naturen: att tolka och förstå. Att tolka är ej enbart allmänmänskligt, det är även en nödvändighet på grund av att vi ständigt hamnar i situationer som kräver sammanhang, gestaltning, en känsla av fullbordan. En av hermeneutikens epistemologiska utgångspunkt skulle kunna vara ett påstående om att verkligheten alltid ses och studeras utifrån olika aspekter och att det därmed är omöjligt att ställa sig autonom i förhållande till sitt själv när man studerar den. Hur vi tolkar och förstår betingas således alltid av att vi är historiska varelser.

Hermeneutik kan diskuteras och beskrivas utifrån ett flertal olika aspekter som alla har olika immanenta betydelser, men ändå är förenade. Den första aspekten kan karaktäriseras som ontologisk (allmänfilosofisk), den andra som epistemologisk och slutligen metodens eller metodikens aspekt. Diskussionen rör sig här i huvudsak på ett epistemologiskt plan dvs. den behandlar spörsmål kring verklig kunskap respektive vetenskap. Inom den västerländska kunskapsteoretiska diskursen har tidigare främst fakta tillhörande positivismen definierats som vetenskap eller vederhäftiga. För närvarande sker dock en förskjutning från positivism till förmån för hermeneutik (möjligen ett paradigmskifte) vars innebörd är att hermeneutiken ej endast bedöms som likvärdig utan även stundom som överlägsen. Detta gäller framförallt kunskap inom samhällsvetenskaperna. Resultaten av hermeneutikens framgångar är att själva tolkningsbegreppet utnyttjats till att definiera så många skilda företeelser att begreppet i värsta fall inte endast riskerar att vara utan innehåll utan rent utav intetsägande. Det är därför nödvändigt att i varje specifik kontext definiera begreppet innan det används. Syftet med följande text är således att reflektera över hermeneutik för att presentera en möjlig tydning av dess innebörd.


Kunskap, vetande och vetenskap

En av de stora grundläggande frågorna är: Hur är tillförlitlig kunskap möjlig? Att förstå vetenskap epistemologiskt innebär att se det som en kategori av möjlig kunskap. Ordet kan tolkas som den process varigenom man skapar kunskap och det tillstånd av ökad kunskap som därmed uppnås. Vetenskapen kan således ses som vetandets abstraktion.

Habermas delar grovt in vetenskapen i tre huvuddiscipliner som återfås mellan logisk/metodiska regler och kunskapskonstitutiva intressen: den naturvetenskapliga (naturalistiska), den hermeneutiska och den kritiska disciplinen. Dessa styrs av tre olika kunskapsintressen, varmed avses abstrakta, institutionaliserade intressen så som det tekniska, det praktiska och det frigörande kunskapsintresset. Den specifika naturen av dessa tre kopplingar avslöjas genom en inneboende kritik av varierande positioner i historien av vetenskapsfilosofi. Man kan således säga att vart och ett av dessa kreerar grunden för en konkret möjlighet att införskaffa kunskap om världen som motsvarar en vetenskaplig forskningsmetod. Det första kunskapsintresset skapar grunden för naturvetenskaperna, det andra för humanvetenskaperna och det tredje för filosofi och samhällskritik. Därmed kan vetenskapliga studier göra människan mer autonom då filosofiska eller samhälleliga reflexioner kan påvisa att en del av de normer eller lagar som människan är underkastade endast är chimär så till vida att det ej är skapade externt ute i världen utan något intrisikalt, det härstammar från människan själv.

Än mer förenklat kan man tala om blott två huvudsakliga epistemologiska utgångspunkter: den empiriska och den hermeneutiska. Den empiriska traditionen, innefattande positivism och analytisk filosofi lägger den huvudsakliga tyngdpunkten vid studiet av det naturvetenskapliga. Den hermeneutiska traditionen lägger tyngdpunkten vid det humanvetenskapliga och har senare påverkats av fenomenologi, existensfilosofi och nymarxism. Dessa två olika förhållningssätt representerar inte bara två olika metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika ontologiska inställningar.

Positivismen är en filosofisk teori och allmän livssyn enligt vilken endast det säkert påvisade kan ligga till grund för bedömningar av vad som är sant och riktigt. Den bejakar därmed empirisk vetenskap, experiment och tekniska lösningar. Positivismen står för objektivism och realism vilket innebär att verkligheten ses som etydig, det existerar en och endast en sanning. Positivismen riktar sig till följd därav mot spekulation, mystik och intuition som kunskapskällor och som grund för våra handlingar.

Hermeneutik kan ses som en form av tolkning vars syfte är att skapa förståelse för den mening, innebörd och de värderingar som finns i en text, en handling, ett beslut eller liknande varvid man tar hänsyn till den kontext som det tolkade har sin förankring i. En hermeneutisk tolkning ger oss en således förklaring genom att sätta in ett fenomen i dess mänskliga, historiska, sociala, ekonomiska eller konstnärliga sammanhang. Som hermeneutisk tolkning räknas endast sådan förståelse och förklaring som är avsedd att skapa inlevelse i ett mänskligt, socialt och kulturellt sammanhang. I motsats till positivismens realisms och objektivism står hermeneutiken för subjektivism och relativism. Enligt subjektivismen är verkligheten beroende av iakttagaren och därmed mångtydig och relativ.

Hermeneutiken har utvecklats över tid och främst under de senaste seklen har teorin genomgått betydande omvandlingar. Richard Palmer har åskådliggjort hermeneutikens utveckling. Han delar in den i sex olika utvecklingsfaser, vilket har olika definitioner och sätt att uppfatta tolkningsproblemet. De två grundläggande faserna var hermeneutik i bemärkelsen bibeltolkningsteori och som allmän filosofisk metodologi. Detta kan kallas för hermeneutikens ursprung. Schleiermacher ersatte olika regionala (teologiska, juridiska och filosofiska) hermeneutiker med en generell filosofisk teori om vad det innebär att tolka i en tredje fas som Palmer kallar för den språkliga förståelsens vetenskap. I den fjärde fasen, humanvetenskapernas metodologiska grundläggande, epistemologiserade Dilthey hermeneutiken och skapade en humanvetenskaplig metod som syftade till att förstå kultur (i motsats till den naturvetenskapliga förklaringen av natur). Heidegger i sin tur ontologiserade i stället hermeneutiken så att den blev en filosofi om människans ändliga varande, vilket fungerade som utgångspunkt för Gadamer när denne på nytt behandlade hermeneutik som text tolkning. Sålunda innefattade fas fem teorier om existensen och den existentiella förståelsen. Den sista och sjätte fasen innefattar tolkningssystem för att finna dolda meningar t.ex. bakom myter och symboler och företräds av bl.a. Ricoeur och hans kritiska hermeneutik. Från att ha varit blott en metodik för tolkning av texter har hermeneutiken således utvidgats till att vara även en allmänfilosofisk skolbildning. Hermeneutiken uppfattas av den hermeneutiska filosofin inte i första hand som en vetenskaplig eller ens filosofisk metod, utan som en grundläggande del av den mänskliga existensen. Hermeneutiken har tillfört samhällsvetenskaperna ett nytt paradigm, ett nytt sätt att definiera metoder och närma sig problem och kan således skapa, upplösa och återskapa kunskap. Hermeneutik är studiet av vad förståelse är, och hur vi bör gå tillväga för att uppnå denna. Denna relativt oprecisa definition kan lätt ge intrycket att vi varje gång vi förstår någonting har använt oss av hermeneutik, så är emellertid inte fallet. Det är när vi inte förstår som vi använder oss av hermeneutiken. Det är då som materialet undersöks närmare och hypoteser skapas för möjliga tolkningar.

Problematiken kring verkligheten och dess epistemologiska respektive ontologiska natur har genomgående haft en tendens att beskrivas via en dualistisk ordning vilket varit avgörande för vilka svar som är möjliga gällande olika typer av förhållningssätt till samhället, vetenskapen och varat. Sedan några årtionden tillbaka präglas den epistemologiska diskussionen av positivismens försvagade ställning. Detta har medfört en renässans för hermeneutiken, i sällskap med beteckningar så som kvalitativa metoder, kontinental filosofi och fenomenologi. Den vetenskapliga utvecklingen tenderar att kännetecknas av en pendelrörelse över tid med början vid lugna perioder av ”normalvetenskap” för att influeras av subversiva vetenskapliga teorier. Vart efter dessa bli mindre kontroversiella svänger pendeln tillbaka till utgångsläget. Hermeneutiken som internationellt fenomen befinner sig förnärvarande i pendelrörelsens mittpunkt i rörelse mot ett normalvetenskapligt skede. Man kan således säga att utvecklingen befinner sig i en synnerligen vital fas.


Förklara eller förstå?

Dikotomi mellan positivism och hermeneutik som dominerar samtidens vetenskapsteoretiska överväganden handlar ytterst om att två skilda ontologier ställs mot varandra; kvalitativt mot kvantitativt, handling mot händelse, ett ”inifrån”-perspektiv mot ett ”utifrån”-perspektiv. Positivism innefattar naturvetenskapliga forskningsideal, abstraktion, avbildning, distans, opartiskhet, förklaring ställs mot hermenteutiken med socialvetenskapliga forskningsideal med förståelse, konkretion, engagemang och tolkning. Avbildning och förklaring å ena sidan således, förståelse och tolkning å andra.

Ur ett hermeneutiskt perspektiv är verkligheten ej omedelbar given, utan snarare förmedlad via tolkning. Hermeneutiken är således varken en essentialism eller en ren konstruktivism utan bör snarare ses som relationen mellan att uppfinna och att upptäcka. De hermeneutiska vetenskaperna söker i första hand efter möjliga innebörder hos sina studieobjekt. De naturalistiska vetenskaperna å sin sidan producerar i första hand i formen av information där resultaten redovisas som objektivt och kvantitativt. Eller som Uggla väljer att uttrycka det: ”Naturvetenskapens kyliga distans respektive human- och samhällsvetenskapernas engagerade delaktighet.” Natur och kultur föreställs således inordnade i en oöverstiglig motsättning. Ödman understryker dock att det trots denna till synes oöverstigliga splittring finns ett komplementärt samspel mellan de hermeneutiska och de naturvetenskapliga vetenskaperna.

Att förstå något för första gången ger en aha-upplevelse, ett nytt perspektiv, i vissa fall en ny världsbild. Förståelse, att inneha ”verklig kunskap”, innefattar med andra ord både en förskjutning och en utvidgning av det subjektiva perspektivet. Eller som Foucault uttrycker det:

”Kunskap är ett själsligt äventyr och en själslig förvandling. Den som vet skiljer sig inte från den som inte vet genom det enkla faktum att den förre känner till vissa saker, utan genom det faktum att personen i fråga inte längre är densamme. Med andra ord: kunskap är det som förvandlar själva subjektiviteten hos den som vet.”
Att uppnå detta kräver dock att en verklig dialog på lika villkor tar plats mellan tolkaren och det tolkade.


Kritisk hermeneutik: förklara och förstå

I det moderna industrisamhället har de traditionella legitimeringarna och trosuppfattningarna som använts för att rättfärdiga makt ersatts av vetenskaplig och teknologisk ideologi. Som tidigare visats är denna vetenskapliga ideologi dualistisk i fråga om synen på verkligheten. En kamp mellan dem som anser att verkligheten endast kan observeras utifrån mot dem som menar att verkligheten endast kan erfaras inifrån. Konsekvensen av detta blir att om hermeneutiken skall kunna bevara ett generellt sanningsanspråk, måste tolkningen ha ambitionen att inte blott förstå annorlunda, utan även förstå kvalitativt bättre samt att samtida hermeneutik undviker att cementera denna divergerade ordning av natur och kultur. En möjlig utväg är den kritiska hermeneutiken som företräds av bl.a. Ricoeur och Habermas, vilket nu närmare skall behandlas.

Den övergripande dikotomin kan, vilket tidigare nämnts, reduceras till en debatt om att förklara och förstå, där förståelsen inte har ansätts som jämbördig med förklaringen. Sagda debatt berör såväl epistemologiska som ontologiska frågor. Den kritiska hermeneutiken söker ifrågasätta denna dikotomi som klassificerar förklaring och förståelse som två skilda epistemologiska områden, som var och en refererar till två icke-reducerbara förhållningssätt.

Habermas huvudsakliga angreppssätt vara att utmana själva den hegemoni som var rådande med positivistiska ideal och föreställningar som grund för utövandet av samhällsvetenskap. Han syftade till att visa hur att den sociala forskningens symboliskt strukturerade värld krävde ett agerande som utvecklats inom de tolkande naturvetenskaperna. Harbmas mål går således att karaktärisera som en symbios av de förklarande och tolkande ansatserna. Att föra in dem under samma tak. Ricoeurs viktigaste mål var att konstruera en bro mellan den humanistiska kulturen och den naturvetenskapliga kulturen, mellan hermeneutik och positivism, mellan att förklara och förstå. Att med sin teori integrera förklaring och förståelse i en konstruktiv dialektik. Han försöker således upphäva den statiska dikotomi mellan förklaring och förståelse som existerar i den västerländska kulturen och införa en dynamisk dialektik i dess ställe. Som argument för sin ståndpunkt anför han att det på ett epistemologiskt plan inte finns två separata metoder för metoder för förklaring respektive förståelse. Istället föregår förståelsen, den ledsagar, avslutar och innesluter i stället förklaringen. Förklaringen utvecklar förståelsen analytiskt.

För att åstadkomma denna integrering så finns det fyra punkter som tillsammans med den traditionella hermeneutiken skapar grunden för den kritiska hermeneutiken.

Den kritiske hermeneutikern måste för det första inse att distanseringen mellan den tolkaren och objektet är utmärkande för tolkningen och är inte en motsats utan dess förutsättning. Utan denna kritiska distans som en del i den hermeneutiska processen kan hermeneutiken ej uppnå sina föresatser. För det andra är det viktigt att övervinna dikotomin mellan att förklara och förstå som redan nämnts. För det tredje en insikt i att det ej existerar en dold intention att söka bakom det tolkade (t.ex. texten), utan snarare en värld som öppnar sig framför det tolkade. Den fjärde och sista punkten innebär att subjektivitetens status i tolkandet innefattar att som läsare utsätta sig för texten (det tolkade), inte att spegla sig i texten. Det innebär en utvecklad intersubjektivitet genom ett mottagande av de möjliga världar som tolkningen utvecklar. Det är även viktigt att beakta att kritik mot ideologier endast kan uppnås om det införlivas en specifikt erkännande av det förflutna, dvs. en tolkande av traditioner. Konflikten kan biläggas om man inser att kritiken alltid kommer utifrån en position och att denna likväl som och emancipationen är traditioner i sig. Den kritiska distansen är även nödvändig för att kunna tillägna sig och tala om en levande tradition.

Den samtida kritiska hermeneutiken försöker således implementera ett tolkningsbegrepp som i motsats till den epistemologiska dikotomin försöker etablera ett dialektiskt samspel mellan begreppen förstå respektive förklara. I den kritiska hermeneutiken blir båda dessa begrepp olika och likvärdiga moment i tolkningsprocessen. Det bär dock poängteras att Ricouer själv påpekar att detta inte gör hermeneutiken till frambringare av absolut kunskap.


Tolka och förstå

Möjligheten att tolka står alltid öppen, i alla situationer. Varje enskild tolkning är dessutom dömd att förbli ofullständig. Den eviga tolkningsprocessen har varken början eller slut. Dess oändliga natur medger ej härledning till en ursprunglig, essentiell betydelse och den kan heller ej stabiliserad eller fullbordas i absolut kunskap.

Själva akten att tolka innebär att ange betydelse. Detta sker automatiskt när individen ej omedelbart förstår omvärldens komplexa skeenden. När förståelsen ej är tillräcklig för orientering används tolkningsförmågan. Tolkningen kan således ses som en subjektiv akt, en akt som alltid sker utifrån en specifik synvinkel. Att vara medveten om aspekten eller synvinkeln varifrån tolkningen utgår är således en förutsättning för ett relativt fördomsfritt tolkande. Tolkningsakten består av två integrerade processer nämligen att frilägga och att tilldela mening. Det goda tolkandet sker rent konkret genom en pendling mellan å ena sidan dåtid, nutid och framtid samt å andra sidan mellan det specifika och det allmänna.

Hermeneutiken har således visats vara ett möjligt verktyg för att hantera den rådande dikotomin inom den västerländska epistemologiska diskussionen. Hermeneutiken kan skapa en mer diverserad förståelse för verkligheten genom dess acceptans (välkomnande) och legitimerande av ett flertal olika tolkningar, även då dessa till synes står i konflikt med varandra. Samtidigt erbjuder hermeneutiken lösningar för hur dessa konflikter kan hanteras genom den mängd av möjliga perspektiv som möter oss i en värld utan säker kunskap.

Det ligger i människans natur att vara hermeneutisk. Hon kan inte göra annat än att tolka. När förståelsen uppstår inför olika fenomen kommer den som en stor omvälvning. Arkimedes var faktiskt inte så himla speciell, människor ropar mentala Heureka! oftare än vad man kan tro.

Gadamer sade att:
”För att fråga måste man vilja veta, d v s veta att man inte vet.”
Viljan att veta kan således se som en förutsättning för hermeneutiken, för tolkandet och för förståelsen. Hitintills har vi stillat vår vetenskapliga kunskapstörst genom att analysera och beskriva världen. Nu vänder vinden, och tiden är inne för att tolka den.


Källor:
Føllesdal, Dagfinn; Walløe, Lars & Elster, Jon (2001). Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi. Stockholm: Thales

Habermas, Jürgen (1972). Knowledge and Human Interests. Heinemann Educational Books.

Ricoeur, Paul (1993). Från text till handling. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Uggla, Bengt Kristensson (2002). Slaget om verkligheten – Filosofi, omvärldsanalys och tolkning. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Wadenström, Ralf (2003). Hermeneutikens betingelser i en postmodern tid. Livsvärdesfenomenologi och hermeneutik. Helsingfors universitet. Pedagogiska institutionen. Forskningsrapport 192.

Ödman, Per-Johan (1994). Tolkning förståelse vetande – hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: Norstedts