onsdag 18 maj 2016

Myndigheternas tafatthet får mig att må illa

DEBATT
I en fruktansvärd artikel, signerad Åsa Sturestig (Mittmedia), beskrivs en lantbrukares maktlöshet inför irländska asfaltsläggares härjningar:

 ”På några minuter fylldes Bögs gård av ett 100-tal personer som slog läger med sina husvagnar på en hövall. I tre dagar festade de, hotade förbipasserande, trakasserade och skräpade ner.”

Jag tänker, om människor hade trängt sig in här, på min tomt och i mitt hus. Om de hade hotat och förstört. Om de hade skrattat åt mig och mina tafatta försöka att återta kontrollen. Om jag hade upplevt mig helt vanmäktig i en gränslös situation. Och jag tänker på min familjs säkerhet och på känslan av att kontakta polisen och inte få hjälp. Jag lever mig in i situationen och jag mår illa.

”Istället fick han stå och se på när hans åkrar förstördes. För sällskapet gjorde vad som föll dem in. De körde sönder en nysådd åker med sina medhavda fyrhjulingar, hotade en kvinna med en glasflaska, kastade sten på förbipasserande bilar, trakasserade privatpersoner och försökte stjäla gårdens lamm och tjuvrida på hästarna.” 
Det finns få saker som är så skrämmande som att vara helt maktlös gentemot gränslösa människors irrationella beteende. Att tvingas stå där och bara hoppas att det inte blir värre. Jag hade varit frustrerad, arg och rädd.  Och jag hade känt skam. Skam över att tvingas inse att jag i en sådan situation varken hade kunnat försvara mig själv eller de personer som jag älskar.

”Polisen kom inte ut till Bögs gård trots anmälan, och på lördagen åkte Anders Ström själv ner till centrum och kontaktade en patrull han såg på gatan. Den kom till platsen men poliserna gick aldrig ur bilen.”
Jag undrar hur lång tid det tar för lantbrukaren att kunna sova gott igen? Veckor? Månader? År? Hur bygger man upp en tillit när den så fullständigt har raserats?
     Samhället kommer att stå för vissa kostnader, vackert så, lantbrukaren förtjänar samhällets stöd, men otrygghet kan inte betalas bort. Att slutnotan dessutom hamnar hos skattebetalarna i stället hos vandalerna är direkt anstötligt.

”Avhysningen och städningen får kommunen betala, runt 300 000 kronor, enligt Niclas Fagerström. Lantbrukaren Anders Ström uppskattar sina kostnader till minst 20 000 kronor.” 
Inte heller verkar deras agerande ha fått några andra konsekvenser än att de blivit avhysta. Vilket resulterat i att de åkt vidare och upprepat beteendet på annan plats.  Förmodligen utan några större moraliska betänkligheter.

”Direkt efter att sällskapet lämnat Bögs gård åkte karavanen vidare till Upplands Väsby där de ställde sig på en äng intill Hagalunds trafikplats. Därifrån blev de avhysta i fredags och lämnade byggmaterial, sopor och latriner efter sig. De flyttade sedan vidare till Barkarby.” 
Jag är inte jurist, jag kan inte säga om det är lagarna som brister eller om det är tillämpningen. Men jag vågar utan skuggan av tvivel påstå att det som (inte) sker här, knappast är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet. Och det kanske värsta av allt: Om staten avstår från att skydda medborgarna, så kommer medborgarna att börja skydda sig själva. Och då lever vi inte längre i en rättsstat, utan under den starkes rätt. Allt på grund av politikers och myndigheters tafatthet; illamåendet sköljer över mig. 


onsdag 11 maj 2016

Goda handlingar vs. godhetsretorik

DEBATT
Om det finns något som ofelbart får mig att ta fram skämskudden så är det att läsa några av de intervjuer som jag gav i samband med att Peter-Alexander den store släpptes. Av någon anledning säger jag, och jag kan riktigt höra min honungsdrypande röst; ”om boken bara skyddar ett enda barn från att råka ut för övergrepp så är det värt det!” Jag är en God Människa™.
     Som sagt; skämskudde på den.
      
Inte för att det hjälper mot skammen, men gång på gång inser jag att jag inte är ensam om denna floskeltyngda retorik.  Schibsted, till exempel, startade 2015 en insamlingskampanj för att rädda liv på Medelhavet med Räddningssällskapet som förmånstagare. Insamlingen, döpt till Gula Båtarna, finansierar räddningsbåtar som undsätter flyktingar i sjönöd i den grekiska övärlden. Enligt ett pressmeddelande från Sjöräddningssällskapet, daterat 2016-03-01, har Gula båtarna samlat in 7 270 000 kronor.
     I reklamen för insamlingen säger de: ”Om vi räddar ett enda liv är gula båtarna en framgång.”

Nå, att vi är flera som faller i samma fälla gör knappast retoriken mer sann eller rimlig. Att lägga 7 270 000 kr på att rädda ett liv, eller all den tid och resurser som går åt för att skriva, distribuera och sälja en bok för att rädda ett barn, det är helt enkelt inte värt det. I alla fall inte så länge det finns möjlighet att lägga resurserna på annat.
     I UNICEF:s gåvoshop kan man, till exempel, för sju miljoner köpa ca 1 750 000 påsar med nätkräm som räddar undernärda barns liv eller ca 4 200 000 doser poliovaccin.  Jag är av den absoluta åsikten att vardera av dessa inköp utan tvivel trumfar ett räddat liv på Medelhavet.

Det är ett ovedersägligt faktum att de resurser som vi har, som individer och som samhälle, är ändliga. Den som har sju miljoner att lägga på humanitär hjälp bör därför göra någon form av nyttoberäkning kring vilka olika effekter som dessa pengar kan generera. Det betyder inte nödvändigtvis att man enbart måste titta på faktorn kostnad relaterat till antalet räddade liv, men att strunta i alla former av balans är helt barockt.  

Så, trumfar 1 600 räddade liv på Medelhavet (det faktiska antal som Gula båtarna räddat) 1 750 000 påsar nötkräm?  Det är naturligtvis en svårare etisk fråga – där jag själv saknar svar. Men vi måste i alla fall våga ställa oss frågan och vi måste ta den i beaktande när vi avgör hur vi ska handla – som individer likväl som samhälle. För varje krona jag använder – oavsett om den går till Gula båtarna, nötkräm eller nya skor – är en krona som jag inte kan använda till något annat. Så lite mer räknande och eftertanke, lite mindre kännande, godhetsretorik och floskelproduktion skulle sannerligen inte skada. I alla fall inte om man de facto vill göra gott.

                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN

fredag 6 maj 2016

Mona och jag – lika som blåbär

Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Att jag skulle befinna mig på samma sida som Mona Sahlin var en allt för absurd tanke för att ens skämta om. Och så plötsligt hände det. Det blåste nämligen upp till storm runt Mona. Hon hade intygat att hennes livvakt hade en lön på 120 000 kr i månaden. Någon som inte alls var överensstämmande med sanningen. Men som skulle hjälpa honom att köpa en bostad.

Bostadsmarknaden i Stockholm lämnar, som alla vet, en hel del övrigt att önska. Det handlar inte enbart om brist på både hyres- och bostadsrätter utan även om krav som är orimligt ställda. Till exempel att man måste ha en inkomst som är tre gånger större än boendekostnaden eller att man inte får förekomma i kronofogdens register.

Så medan världen rasar och förfasar sig över det omoraliska i hennes handlande, sitter jag här och tänker att jag hade kunnat göra precis samma sak. Hade en av mina anställda kommit till mig och behövt hjälp med ett intyg som kanske inte helt stämde med verkligheten (men inte var helt orimligt), så hade jag naturligtvis skrivit under det. Det må vara olagligt (osant intygande tror jag att det heter), men jag känner ingen överdriven moralisk skyldighet att säkerställa att godtyckligt satta krav på inkomstnivåer och liknande upprätthålls. Däremot känns det synnerligen korrekt att hjälpa någon att skaffa sig en bostad.

Utifrån den rådande debatten verkar ingen annan vara beredd att bryta mot några regler för att hjälpa en familjemedlem, vän eller kollega att skaffa bostad. Utan tydligen är det bara Mona och jag som är så moraliskt korrumperade. Det kanske är dags att ringa henne och fråga om hon vill ta en drink?


                                                                                HANNA-KARIN GRENSMAN


Disclaimer: Jag vet naturligtvis inte exakt vad som har hänt här, och min text förutsätter att Sahlin intygade en lön som utifrån den kunskap hon har om livvakten i fråga var rimlig och i syfte att hjälpa honom att få en bostad, utan direkt vinning för egen del. 

måndag 4 april 2016

Från samhällskritik till kexchoklad

Recension 

Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar.
     Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.  

Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larsson.  (Den frekventa publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, var praktiskt nog bortglömda för stunden.)
     Efter all debatt och allt hemlighetsmakeri, kom så Det som inte dödar oss.

Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer. Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.
     Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar ledigt Larssons. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det till exempel Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer. Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte. 
     En annan faktor var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev både Larsson och hans berättelser framåt. Men där Larsson har glöd och politiska engagemang, där har Lagercrantz en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han lagt in lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men ett påklistrat engagemang berör sällan.

Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.  

                                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN

Adlibris | Bokus 

torsdag 10 mars 2016

Bara dysfunktionella familjer delar 50/50

DEBATT
Här är några  faktorer som jag och min man har tagit hänsyn till när vi har valt hur vi ska dela upp föräldraledigheten för sonen. 
  • Hur mycket vill vi vara med sonen och på vilket vis? Hur ska den som inte är föräldraledig få tillräckligt med tid för sonen?
  • Hur ska vi organisera hemarbete och vad förväntas den personen som är föräldraledig att göra? Bara ta hand om sonen eller göra annat också?
  • Hur påverkas vårt arbetet och våra arbetsuppgifter av olika varianter av föräldraledig?
  • Vilka ekonomiska konsekvenser får olika lösningsförslag? Och om någon skulle arbeta markant mer än den andra, kan vi kompensera detta genom t.ex. privat pensionsinbetalning?
  • Hur länge vill vi amma? Och kan vi tänka oss att ge sonen ersättning? I vilken omfattning? Kan jag tänka mig att pumpa och frysa mjölk?
  • Vill vi att sonen ska gå på dagis och vi vilken ålder vill vi att han börjar?  Hur långa dagar vill vi att han i så fall ska ha?
  • Vad behöver vi som vuxna av arbete/fritid/ föräldraledig för att må bra?
  • Hur vill vi leva våra liv, på kort och på lång sikt?
Vi har helt enkelt utgått ifrån vad vi tycker är viktigt och fattat våra beslut efter det. Men ingen gång, under alla diskussioner, hade vi som kriterium att vi skulle ta ut exakt lika många föräldraledighetsdagar. Det var svårt nog ändå, utan att blanda in irrelevanta faktorer. För det är enbart i dysfunktionella familjer (och socialistiska samhällen) som man ser millimeterrättvisa som ett självändamål.   
     Att ge alla exakt samma sak, oberoende av behov och önskningar, det är verklig orättvisa. Den som gör att även den rullstolsburne sonen får skridskor i julklapp…  
     I funktionella familjer, å andra sidan, tar man hänsyn till att familjen som helhet, likväl som dess individer, har olika förutsättningar, önskningar och behov och försöker hitta lösningar som gynnar alla. I den funktionella familjen är allas lycka viktig.

Om vi vill undersöka, eller öka, jämställdheten i Sverige, så får vi inte fram någon relevant information genom att räkna antalet föräldraledighetsdagar. Bland annat därför att antalet dagar inte säger något om vem som gör allt det där andra hemarbetet. Eller vem som tar hand om bebisen under kvällar och helger. Inte heller tar antalet dagar någon hänsyn till de konsekvenser denna strikta uppdelning får för olika familjemedlemmar.  
     Nej, vill vi undersöka jämställdhet så behöver vi ställa frågor av typen:
  • Känner du att du och din partner har respektfulla samtal kring föräldraledigheten och övrig organisering av ert familjeliv?
  • Tar besluten ni fattar hänsyn till bådas förutsättningar, önskningar och behov?
  • Upplever och uppvisar ni båda, i tanke och handling, ett ansvar för familjen som helhet?
  •  Känner du att ni har haft utrymme att självständigt välja det som är bäst för er som familj, utan yttre påverkan kring vad som anses vara rätt eller fel? 

Den som svarar ”ja” på frågorna ovan, lever sannolikt i ett jämställt och respektfullt förhållande. Oavsett hur många procent av föräldraledighetsdagarna de tagit ut vardera.                   
   Det vore alltså himla bra om klåfingriga politiker kunde börja ställa rätt frågor och mäta rätt saker, innan de börjar trixa och fixa. 

                                                                     HANNA-KARIN GRENSMAN


Läs mer om området:
KIT: "Varför ens skaffa barn om man inte vill dela på ansvaret?"| Emmas Vintage: Om att dela 50/50 på föräldraledighet | Familjekampanjen: Margot Wahll(s)tröms hemmablindhet | Hemmaföräldrar: När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten | Jenny Sonesson: Befria pappor från påtvingat föräldraskap | Pingat på Intressant

onsdag 9 mars 2016

Ett argument för juridisk abort

DEBATT
LUF Väst tycker att juridisk abort bör tillåtas. Det vill säga att män bör få rätt att frånsäga sig faderskapet fram till 18:e graviditetsveckan. (Motsvarande tiden kvinnan har rätt att genomföra en fysisk abort.)
     Antagonisterna menar att detta är vansinne för att barnet har rätt till sin far. Men det finns ett annat perspektiv som inte alls har skymtat i debatten. Och det handlar om barnets rätt att slippa en oengagerad, eller i värsta fall, en direkt olämplig far.

Många gånger när det resoneras kring abort så menar debattörerna att det värsta som kan hända är att pappan inte vill bli förälder och heller inte ändrar sig när barnet väl är fött.
     Men det är långt ifrån det värsta som kan hända. Det värsta som kan hända är att mannen i fråga är en olämplig pappa som kräver delaktighet i barnets liv. Att regelbundet bli överlämnad till en far som skadar en fysiskt eller psykiskt, eller att vara den mamma som tvingas göra överlämningen, vad skulle kunna vara värre än det?

I början av seklet blev jag oväntat gravid med en synnerligen olämplig man. Hade han kunnat tänka sig att genomföra en juridisk abort, är det inte omöjligt att jag hade behållit barnet. Nu var det aldrig ens en teoretisk möjlighet.