måndag 5 september 2016

Det krävs en särskild form av mod för att strunta i den lagstadgade tillgängligheten

Den politiska korrekthetens piska viner över den svenska samhällsdebatten. Den tvinga in alla i samma smala åsiktskorridor, och endast de som har ”rätt” åsikter tillåts yttra sig. Då blir karaktärsdrag som civilkurage, mod och sunt förnuft på gränsen till utrotningshotade. Det är naturligtvis förödande för demokratin – så väl som yttrandefriheten – och det är därför med försiktig optimism jag följer de organisationer som inte böjer sig för dessa krav utan i stället implementerar och upprätthåller sina egna värderingar.

En förebild på området är kommunala Ekerö Bostäder. Den tidigare ledning bestod av ängsliga syltryggar som sprätte skattepengar omkring sig på ett direkt ansvarslöst vis. Ett exempel av många är hur de lade pengar på att tillgänglighetsanpassa tvättstugan i Gustavalund: genom en ramp vid entrén, en spärr för att ställa upp den tunga dörren och en toalett anpassad för personer med funktionsnedsättningar. Den nuvarande ledningen har, gudskelov, vågat slänga denna överdrivna minoritetshänsyn över bord, och motverkar aktivt de synnerligen överdrivna lagar som finns på tillgänglighetsområdet.

Därför har de till exempel tagit bort den uppställningsspärr som funnits för att underlätta för in- och utpassage till tvättstugan. Den officiella förklaringen är att dörren lämnats uppställd, vilket medfört att barn tagit sig in och lekt med maskinerna. Att sätta upp en lapp och be oss boende stänga dörren efter oss eller be områdets föräldrar att hålla uppsikt över sina barn, kom som tur var aldrig på tal. För som förälder hade jag naturligtvis ansett det vara fullständigt oacceptabelt om hyresvärden försökte sätta upp riktlinjer för hur mina barn får använda bostadsbolagets faciliteter. En sådan strategi hade för övrigt riskerat att lösa grundproblemet – barn som oövervakat befinner sig i tvättstugan – och då hade vi fortfarande riskerat att snubbla över rullatorer när vi tar hand om vår tvätt.   

Representanter för Ekerö Bostäder gav mig förövrigt det förnuftiga rådet att använda en stor sten när jag behöver ställa upp dörren. Det ska jag naturligtvis testa så fort min rygg är så pass bra att jag kan böja mig ner. Jag ser alltså fram emot november när jag förhoppningsvis kommer att kunna använda tvättstugan igen!

Jag vill understryka att jag naturligtvis inte har något emot personer med funktionsnedsättning, några av mina bästa vänner har funktionsnedsättningar, men nog kan alla hålla med om att tvättstugan i första hand är till för de unga och friska barnfamiljerna – vi som arbetar och betalar skatt – snarare än de med rullator, de rullstolsburna eller de som av andra orsaker drar oförtjänt nytta av tillgänglighetsanpassningen!

Det är alltså med glädje och lättnad som jag, och många med mig, ser fram emot ytterligare initiativ från Ekerö bostäders nya ledning – även om dessa inte är i linje med PK-fanatikernas önskemål. 

                                                                                      HANNA-KARIN GRENSMAN


------------------------------------------------------------------
Bakgrund
Ett par hundra meter från Ekerö Centrum, i kanten av Ekebyhovs slottsskog, ligger radhusområdet Gustavalund. Det är på många vis idylliskt, med prunkande grönska som hänger över gångvägarna och lekande barn. Bilar göre sig icke besvär. Hälften att husen är bostadsrätter och andra hälften förvaltas av Ekerö Bostäder. 

För ungefär ett och ett halvt år sedan byttes ledningen ut. Och sedan dessa har det varit en ständig försämring i området. Funktion efter funktion försvinner och ersätts inte. Hyresgäster vittnar om hur de blivit arrogant och oförskämt bemötta av bostadsbolaget. Den gamla personalen har bytts ut mot ny. Enkäter har konstruerats för att ge de svar som bostadsbolaget vill ha, snarare än att fånga upp vad hyresgästerna tycker. En ny policy som går ut på att inte säga till hyresgästerna vad de inte får göra har, enligt uppgifter från bostadsbolaget, implementerats. Pengar har slussats från bostadsbolaget, via tekniska nämnden, till vägarbete i andra delar av kommunen.  Ekerö Bostäders nya VD är för övrigt en av de förtroendevalda i tekniska nämnden på Ekerö och chef för fastighetskontoret. 

Jag har ingen aning om vad detta betyder, varför utvecklingen ser ut som den gör. Men den gör mig en smula irriterad, vilket möjligtvis framkommer i texten ovan. 

söndag 4 september 2016

30-talet ringde och vill ha tillbaka sin ideologi

KULTURDEBATT
Separatism är begreppet à la mode. Det anses moraliskt att separera grupper i jämställdhetens namn, en dygd att skapa trygga rum för människor att agera i, och livsnödvändigt att hjälpa minoriteter att bjuda motstånd mot förtrycket.

Ta exemplet med att dela upp eleverna efter kön under idrottslektionerna – något som har skett i Sverige och något som fortfarande sker – på vissa skolor likväl som i den organiserade föreningsidrotten. Många argument för denna separatism handlar om att man vill värna flickorna. Flickorna ska inte behöva utsättas för de mer hårdhänta och aggressiva pojkarna. I stället ska de i lugn och ro få möjlighet att utveckla sin fysiska kompetens.

På den kommunala Bjärehovsskolan i Bjärred är flickor och pojkar uppdelade på en stor del av idrottslektionerna. Rektor Ann-Louise Raquette Berlin motiverar beslutet:
”– Eleverna känner sig trygga och har möjligheten att vara där de känner sig bekväma. Ett resultat är att vi har ett högt deltagande på lektionerna och ett högt betygsresultat som är lika för tjejer och killar […]” (Sydsvenskan, 3/9)

Som notorisk idrottsskolkare – med bristande koordination likväl som kondition – kan jag absolut se ett värde i att få idrotta i en grupp med individer på min nivå. Jag hade både upplevt det tryggare och lärt mig mer. Och egentligen är det väl inte annorlunda än av elever under 90-talet separerades – till exempel i grupper för allmän respektive särskild matematik – utifrån kompetensnivå och fallenhet. 

Så jag förstår separatisterna önskan att dela upp ungdomarna. Men i vår iver att säkerställa att ungdomarna får idrottslektioner och föreningsidrott anpassad efter deras kompetens, så delar vi in dem efter… kön.
Det är fullkomligt bisarrt – som om det fanns ett kausalt samband mellan könet på individnivå med idrottskompetens – som om kön var en kompetens. Eller menar dess förespråkare på allvar att det bästa för Sanna Kallur och Sarah Sjöström vore att delta i flickgruppen på gympan? Eller för den delen, att pojken som aldrig hållit i en boll och helst vill sitta under ett träd och lukta på blommorna, kommer att frodas i en miljö där allt handlar om att var hårdast, tuffast och snabbast?

Ett annat aktuellt exempel:
”’Hos oss är vita människors åsikter inte välkomna’, skrev Makthavarna, en separatistisk nätplattform för så kallade rasifierade, i Nöjesguiden när de lanserades för två år sedan: ’Vi som rasifieras hamnar i skuggan och tas inte på allvar av den vita kroppen.’ […] ’De som inte själva har upplevt rasism ska inte heller få uttala sig.’” (SvD, 2/9)

Det är inte för inte som det är förbjudet att diskriminera på grund av hudfärg i Sverige. Att utsättas för rasism och bli illa behandlad på grund av något som man inte har valt och inte kan påverka, är naturligtvis allt från irriterande till djupt obehagligt och kränkande. Jag kan också sympatisera med känslan av att vilja tala om dessa svåra upplevelser i ett ”tryggt rum”, det vill säga där endast de som delar upplevelsen av att bli uselt behandlad på grund av hudfärg har tillträde. 
     Men i vår iver att säkerställa att människor som blivit illa behandlade på grund av sin hudfärg får trygga rum, så avgörs tillträdet till dessa rum efter… mängden melanin i huden. Alltså vilken nyans av svarta de är.
     Igen är det naturligtvis fullkomligt absurt. Svart hudfärg medför inte automatiskt vissa upplevelser – som utsatt för rasism – och vit hudfärg innebär inte automatiskt frånvaron av den samma. Det saknas helt enkelt ett kausalt samband mellan individens hudfärg och utsatthet för rasism. Vilket varje någorlunda begåvad människa förstår.

Jag kan heller inte föreställa mig att annat än att de som man egentligen vill tala med i dessa trygga rum är de som har dåliga erfarenheter liknande de som man själva har. Till exempel andra som blivit utsatta för rasism på grund av sin hudfärg och därför har förståelse för de tankar och känslor som kan komma av det. Att tala med någon som råkar ha samma hudfärg som man själv har – men som aldrig råkat ut för rasism – det verkar däremot en smula meningslöst. För hur ska de kunna förstå? 

Meningsfull, förnuftig och icke-diskriminerande separatism innebär att dela in människor i grupper och inkludera, respektive exkludera, på grund av deras upplevelser, kompetens eller liknande. Inte på grund av könstillhörighet, hudfärg, sexuell läggning eller andra godtyckliga grunder som inte säger ett dugg om individens erfarenheter, uppfattningar eller kompetens. 

Att dela upp individer på dessa grunder är förvisso så pass vanligt att det inte är konstigt att vi då och då trillar dit och får för oss att godtyckliga, ogenomtänkta uppdelningar skulle ha någon form av relevans. Men det är patetiskt att vidhålla ett medvetet agerande som diskriminerande skitstövel, när det så tydligt handlar om slentrianmässig intellektuell lathet och allmänt oförstånd.  Skärpning anbefalles! 


Mer om identitetspolitik och rasism: 

fredag 19 augusti 2016

Förvriden identitetspolitik blir diskriminering i händerna på okunniga idealister

KULTURDEBATT

"Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk."

Så formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.


Ovanstående klavertramp, och en lång rad liknande, har resulterat i kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Andra avfärdar kritiken och menar tvärtom att mycket positiv utveckling kan tillskrivas den. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver på DN Kultur ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.” (29/7)

Identitetspolitik kan i första ledet ses som ett statistiskt, och för all del ideologiskt, verktyg för att identifiera marginaliserade grupper. Utifrån attribut som kön, sexualitet och hudfärg undersöks olika gruppers representation i samhället. När den inte speglar befolkningens sammansättning i stort, när vissa grupper marginaliseras i vissa sammanhang,
kan det vara ett tecken på att det finns normer, värderingar eller lagar som står i vägen för individer i dessa grupper att göra självständiga val. 

I nästa led synliggörs dessa grupper temporärt, för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta gruppernas inkludering i samhället. Målet är att deras inkludering ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – t.ex. uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.

Så arbetar till exempel Rättviseförmedlingen synliggörande genom att producera listor på kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln. För breddad rekryteringsbas medför över tid mer heterogena (och därmed mer effektiva) arbetsplatser med högre kompetensnivå hos personalen. Det är inte rasism. Förutsatt, förstås, att vi inte i nästa steg tummar på reella kompetenskrav hos individen till förmån för fin statistik. Att vi inte anställer Anna för att hon är svart. 

För att applicera strukturanalyser på individnivå är inte bara vetenskapligt absurt utan också att pervertera själva begreppet identitetspolitik. Det leder med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande. För det som är statistiskt sant för gruppen afrosvenskar, är naturligtvis inte sant för varje afrosvensk. 

Efter kritiken så medgav också UR att anställningsannonsen var olyckligt formulerad och ändrade meningen till att de sökte en person med "djup kunskap och stor förståelse för afrosvenska perspektiv". En förskjutning från hudfärg till kompetens. Precis som det ska vara. 

Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera, och argumentera, som att verktyget – statistisk representation – är målet. Dessutom måste de förstå, och erkänna, den självklara distinktionen mellan samhällsstruktur och personlig erfarenhet. Mellan statistik och individ. Kunskap som för övrigt kan erhållas i valfri statistikkurs på grundskolenivå.
                                                                                       HANNA-KARIN GRENSMAN

lördag 25 juni 2016

När Sverige inte fattade beslut om att splittra flyktingfamiljer


MIGRATIONSDEBATT
I efterdyningarna av
riksdagens beslut att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige samt olika 
begränsningar av anhöriginvandringen, sprids det en uppsjö av förenklande propagandabilder i social media. Många av dessa innefattande budskapet att det nu fattats beslut om att splittra flyktingfamiljer. Det är naturligtvis en lögn.  


Titta till exempel på bilden ovan. Det är ett diagram skapat av Migrationsverket med bifogade kommentarer av en (för mig) okänd God Människa™. Vid ett snabbt ögonkast är det en synnerligen upprörande bild. Lätt att förargas av och lätt att sprida vidare. Men vänta lite, vad är det vi ser egentligen?

A) För det första visar diagrammet antal asylsökanden, men kommentaren handlar om flyktingar, närmare bestämt flyktingfamiljer. Men asylsökande och flykting är inte ekvivalenta begrepp. Man kan vara flykting utan att ha sökt asyl och man kan söka asyl utan att vara flykting.

B) För det andra är det naturligtvis inte svenska staten som har splittrat någon familj. Oberoende av orsakerna till att familjemedlemmar befinner sig i olika länder så är det knappast Sverige som har placerat den där eller tvingat dit dem.

C) Sverige har inte heller beslutat att familjeåterföreningen är omöjlig för all framtid, dels eftersom man sagt att familjeåterförening är möjlig för de med flyktingstatus, men begränsas för övriga med tillfälliga uppehållstillstånd, dels eftersom ett tillfälligt uppehållstillstånd kan omvandlas till ett permanent. Och inte att förglömma – lagen är tidsbegränsad och gäller enbart i tre år. En annan aspekt är att även om det kanske är önskvärt att familjeåterförening sker just i Sverige, så finns det många andra länder där det också skulle kunna ske.

Sverige har alltså varken skapat splittring eller en situation där befintlig splittring nödvändigtvis måste vara bestående.

D) Diagrammet i sig är dessutom irrelevant eftersom det visar antalet asylsökanden, inte flyktingar eller skyddsbehövande, och det tar inte hänsyn till asylprocessen. En stor mängd asylsökanden under 2015 innebär att dessa kommer att få besked om permanent- eller tillfälligt uppehållstillstånd i slutet av 2016 eller 2017. Först därefter kan de ansöka om familjeåterförening (och har enligt nya lagen 3 månader på sig). Eventuella kostnader för återföreningen kommer därmed först 2017/2018.
Antalet asylsökanden sommaren 2016, påverkar alltså inte ovanstående kostnader. Därmed är det inte relevant att peka på att inflödet är relativt lågt just nu, vilket bilden försöker göra gällande.

E) Slutligen så gäller reglerna från november 2015. Vilket faktiskt inträffar under kurvans "topp", och naturligtvis påverkar den förväntade effekt som beslutet kan tänkas ha.

Jag tror att dessa bildskapare har ett gott uppsåt. De vill påvisa hur fruktansvärt fel de anser beslutet vara. Och kanske har de rätt i sak. Men när de väljer publikfriande och ytliga bilder, när de använder ett tendentiöst eller direkt lögnaktigt ordval, då skadar de debatten.
Frågan gällande migration, flyktingar och välfärdsstaten är mycket komplex och den berör några av våra mest grundläggande värderingar, både som samhälle och som individer. Om då alla försökte debattera någorlunda hederligt och reflektera över sina ordval – skulle det leda till bättre underbyggda beslut, större förståelse för varandras bevekelsegrunder och högre sannolikhet att vi landar i något som vi kan stå för – även i historiens skarpa ljus. 

                                                                                                HANNA-KARIN GRENSMAN

------------------------------------------------------------------

Vilka blir de stora skillnaderna med den nya lagen?
·        att tillfälliga uppehållstillstånd införs för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar
·        att möjligheten att beviljas uppehållstillstånd som övrigt skyddsbehövande tas bort
·        att synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter är skäl för uppehållstillstånd endast om en utvisning skulle innebära ett brott mot ett svenskt konventionsåtagande.
·        att familjeåterförening är möjlig för de med flyktingstatus, men begränsas för övriga med tillfälliga uppehållstillstånd
·        att försörjningskravet skärps för att ta hit sina anhöriga
·        att permanent uppehållstillstånd kan beviljas vid förlängning av tillståndet om personen kan försörja sig själv.

 Källa: Migrationsverket

onsdag 18 maj 2016

Myndigheternas tafatthet får mig att må illa

DEBATT
I en fruktansvärd artikel, signerad Åsa Sturestig (Mittmedia), beskrivs en lantbrukares maktlöshet inför irländska asfaltsläggares härjningar:

 ”På några minuter fylldes Bögs gård av ett 100-tal personer som slog läger med sina husvagnar på en hövall. I tre dagar festade de, hotade förbipasserande, trakasserade och skräpade ner.”

Jag tänker, om människor hade trängt sig in här, på min tomt och i mitt hus. Om de hade hotat och förstört. Om de hade skrattat åt mig och mina tafatta försöka att återta kontrollen. Om jag hade upplevt mig helt vanmäktig i en gränslös situation. Och jag tänker på min familjs säkerhet och på känslan av att kontakta polisen och inte få hjälp. Jag lever mig in i situationen och jag mår illa.

”Istället fick han stå och se på när hans åkrar förstördes. För sällskapet gjorde vad som föll dem in. De körde sönder en nysådd åker med sina medhavda fyrhjulingar, hotade en kvinna med en glasflaska, kastade sten på förbipasserande bilar, trakasserade privatpersoner och försökte stjäla gårdens lamm och tjuvrida på hästarna.” 
Det finns få saker som är så skrämmande som att vara helt maktlös gentemot gränslösa människors irrationella beteende. Att tvingas stå där och bara hoppas att det inte blir värre. Jag hade varit frustrerad, arg och rädd.  Och jag hade känt skam. Skam över att tvingas inse att jag i en sådan situation varken hade kunnat försvara mig själv eller de personer som jag älskar.

”Polisen kom inte ut till Bögs gård trots anmälan, och på lördagen åkte Anders Ström själv ner till centrum och kontaktade en patrull han såg på gatan. Den kom till platsen men poliserna gick aldrig ur bilen.”
Jag undrar hur lång tid det tar för lantbrukaren att kunna sova gott igen? Veckor? Månader? År? Hur bygger man upp en tillit när den så fullständigt har raserats?
     Samhället kommer att stå för vissa kostnader, vackert så, lantbrukaren förtjänar samhällets stöd, men otrygghet kan inte betalas bort. Att slutnotan dessutom hamnar hos skattebetalarna i stället hos vandalerna är direkt anstötligt.

”Avhysningen och städningen får kommunen betala, runt 300 000 kronor, enligt Niclas Fagerström. Lantbrukaren Anders Ström uppskattar sina kostnader till minst 20 000 kronor.” 
Inte heller verkar deras agerande ha fått några andra konsekvenser än att de blivit avhysta. Vilket resulterat i att de åkt vidare och upprepat beteendet på annan plats.  Förmodligen utan några större moraliska betänkligheter.

”Direkt efter att sällskapet lämnat Bögs gård åkte karavanen vidare till Upplands Väsby där de ställde sig på en äng intill Hagalunds trafikplats. Därifrån blev de avhysta i fredags och lämnade byggmaterial, sopor och latriner efter sig. De flyttade sedan vidare till Barkarby.” 
Jag är inte jurist, jag kan inte säga om det är lagarna som brister eller om det är tillämpningen. Men jag vågar utan skuggan av tvivel påstå att det som (inte) sker här, knappast är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet. Och det kanske värsta av allt: Om staten avstår från att skydda medborgarna, så kommer medborgarna att börja skydda sig själva. Och då lever vi inte längre i en rättsstat, utan under den starkes rätt. Allt på grund av politikers och myndigheters tafatthet; illamåendet sköljer över mig. 


onsdag 11 maj 2016

Goda handlingar vs. godhetsretorik

DEBATT
Om det finns något som ofelbart får mig att ta fram skämskudden så är det att läsa några av de intervjuer som jag gav i samband med att Peter-Alexander den store släpptes. Av någon anledning säger jag, och jag kan riktigt höra min honungsdrypande röst; ”om boken bara skyddar ett enda barn från att råka ut för övergrepp så är det värt det!” Jag är en God Människa™.
     Som sagt; skämskudde på den.
      
Inte för att det hjälper mot skammen, men gång på gång inser jag att jag inte är ensam om denna floskeltyngda retorik.  Schibsted, till exempel, startade 2015 en insamlingskampanj för att rädda liv på Medelhavet med Räddningssällskapet som förmånstagare. Insamlingen, döpt till Gula Båtarna, finansierar räddningsbåtar som undsätter flyktingar i sjönöd i den grekiska övärlden. Enligt ett pressmeddelande från Sjöräddningssällskapet, daterat 2016-03-01, har Gula båtarna samlat in 7 270 000 kronor.
     I reklamen för insamlingen säger de: ”Om vi räddar ett enda liv är gula båtarna en framgång.”

Nå, att vi är flera som faller i samma fälla gör knappast retoriken mer sann eller rimlig. Att lägga 7 270 000 kr på att rädda ett liv, eller all den tid och resurser som går åt för att skriva, distribuera och sälja en bok för att rädda ett barn, det är helt enkelt inte värt det. I alla fall inte så länge det finns möjlighet att lägga resurserna på annat.
     I UNICEF:s gåvoshop kan man, till exempel, för sju miljoner köpa ca 1 750 000 påsar med nötkräm som räddar undernärda barns liv eller ca 4 200 000 doser poliovaccin.  Jag är av den absoluta åsikten att vardera av dessa inköp utan tvivel trumfar ett räddat liv på Medelhavet.

Det är ett ovedersägligt faktum att de resurser som vi har, som individer och som samhälle, är ändliga. Den som har sju miljoner att lägga på humanitär hjälp bör därför göra någon form av nyttoberäkning kring vilka olika effekter som dessa pengar kan generera. Det betyder inte nödvändigtvis att man enbart måste titta på faktorn kostnad relaterat till antalet räddade liv, men att strunta i alla former av balans är helt barockt.  

Så, trumfar 1 600 räddade liv på Medelhavet (det faktiska antal som Gula båtarna räddat) 1 750 000 påsar nötkräm?  Det är naturligtvis en svårare etisk fråga – där jag själv saknar svar. Men vi måste i alla fall våga ställa oss frågan och vi måste ta den i beaktande när vi avgör hur vi ska handla – som individer likväl som samhälle. För varje krona jag använder – oavsett om den går till Gula båtarna, nötkräm eller nya skor – är en krona som jag inte kan använda till något annat. Så lite mer räknande och eftertanke, lite mindre kännande, godhetsretorik och floskelproduktion skulle sannerligen inte skada. I alla fall inte om man de facto vill göra gott.

                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN