lördag 6 februari 2016

Så rätt men helt fel

KRÖNIKA
”Missnöje med den förda politiken får aldrig ursäkta att man tar lagen i egna händer.”
     Så skriver JonatanLönnqvist på SvD:s ledarblogg. Just den här texten handlar om missnöje med placering av ensamkommande ungdomar, men jag tänker att den hade kunnat handla om nästan vad som helst. För det är lätt att hålla med. Det är fel att bruka våld mot ensamkommande ungdomar, därom är varje vettig människa överens.

Problemet är att Lönnqvists påstående ovan helt enkelt inte är sant, det bara låter bra. För historien är full av människors som brutit mot lagen av moraliska skäl, och hyllats. Ty medborgare som följer lagen blint är farliga medborgare som skapar och upprätthåller totalitära regimer.
     Det uppenbara exemplet är alla som gjorde motstånd mot nazityskland. Få skulle påstå att dessa gjorde fel som tog lagen i egna händer, och där vissa dessutom brukade våld i processen.

Lönnqvist har uppenbarligen inte lyckats tänka tanken till slut, eller så tror han att hans läsare är en smula dumma. För hans påstående är en klar förenkling, som dels inte är sann och dels förtjänar problematisering. För nog är det ett av livets svåraste dilemman: att veta när det är rimligt att följa lagen likväl som när det är absolut nödvändigt att bryta mot den.


                                                                                       HANNA-KARIN GRENSMAN

fredag 5 februari 2016

Det är helt normalt

KRÖNIKA
”Det är helt normalt”, försäkrar mig pedagogen gång på gång medan sonen klamrar sig fast vid mig och gråter hjärtskärande. ”Det händer med alla barn i perioder.”  Det märks att hon vill att jag ska gå nu. Att hon tycker att jag överdriver.
     Till viss del har hon naturligtvis rätt. Barn som inte har lärt sig tala ordentligt och som inte kan uttrycka sina känslor verbalt gråter många gånger med betydelsen ”Nej, jag vill inte!”. När de står inför fullbordat faktum, när pappa har gömt leksaken eller mamma gått ut genom dörren, då tystnar protesten. För han ville bara säga nej. Många gånger kan de lugna sig bara man visa att man ser och hör dem – även om man inte kan ta hänsyn till deras vilja.

Men det finns andra skrik också. Min son har ett som betyder att han är rädd och känner sig otrygg. Det är ett hjärtskärande skrik där han faktiskt inte litar på att jag kommer tillbaka eller på att han är trygg där han är. När det blir en sådan morgon så låter jag lämningen på dagis ta tid, fast jag hör suckarna från pedagogen. Då följer jag med sonen in, kanske leker en stund eller så kramas vi bara. Och först när jag känner att han är lugn, så går jag.
     Jag vet inte alltid varför han har det jobbigt just den dagen. Men precis som med en vuxen, behöver jag inte veta det, jag behöver inte förstå och jag behöver inte hålla med om att känslan är adekvat i förhållande till situationen. Jag kan bekräfta att jag ser honom och krama honom tills rädslan går över. Så det är det jag gör.

Att pedagogen säger att det är normalt, att det sker med alla barn, och att det inte är något att bry sig om, det rör mig inte ryggen. Om så alla föräldrar i hela världen väljer att göra en vanlig, snabb lämning sådana mornar så är det deras val. Jag skulle säkert också kunna det. Men jag väljer att göra på mitt vis. Kanske har jag fel, men det här beslutet kan jag motivera ifall han har synpunkter på det när han blir vuxen. Att springa ifrån ett hysteriskt barn däremot – vet jag inte hur jag skulle kunna motivera – hur normalt det än är.


                                                                                       HANNA-KARIN GRENSMAN

torsdag 28 januari 2016

”Ett beslut så cyniskt vidrigt att det kunde tagits av Hitler själv”

FLYKTINGDEBATTEN
Karin Berg
skriver i en öppen post på Facebook: ”[…] Igår beslutade den danska riksdagen att myndigheterna i Danmark numera har rätt att stjäla minnen och symboler för viktiga livshändelser från människor, som förlorat sitt hem, sitt land och förmodligen också nära och kära. Detta för att få ut en tusenlapp eller två som kompensation för att dessa utsatta ska få söka asyl. Ett beslut så cyniskt vidrigt att det kunde tagits av Hitler själv.

Nu sägs det förvisso att de inte ska ta vigselringar och saker med högt affektionsvärde, utan kontanter och liknande tillgångar, men frågan är om det gör saken bättre i kritikernas ögon? Efter en synnerligen icke-vetenskaplig undersökning på sociala medier, verkar svaret vara nej.

Men låt oss sätta frågan i perspektiv. Hur ser till exempel reglerna ut för att få ekonomiskt bistånd (socialbidrag) i Sverige? Tja, så vitt jag kan bedöma, på samma vis som för de flyktingar och migranter som kommer till Danmark. Socialstyrelsen, som ju borde veta, skriver: ”[…] I regel har du inte rätt till ekonomiskt bistånd om du har pengar på banken eller andra tillgångar. Du ska alltså vara helt utan egna ekonomiska resurser för att ha rätt till bistånd.

Nå, att vi gör på detta vis i Sverige, betyder ju inte att det är rätt att göra det i Danmark, eller för den delen, att det är rätt att göra det i Sverige. Men jag är förbluffad över den okunnighet gällande svenska förhållanden som gång på gång framkommer i debatten. Och, inte minst, retar jag mig på det hyckleri som blir konsekvensen om man tycker att det ena är oacceptabelt och det andra acceptabelt.
 

Denna ring är mitt värdefullaste smycke. Skulle jag sälja den skulle jag förmodligen få ett par tusenlappar, pengar som...

Posted by Karin Berg on Wednesday, January 27, 2016


Disclaimer: Jag vill understryka att citatet av Karin Berg är valt utifrån det faktum att jag tyckte att det var välskrivet och ett bra exempel på upprördheten över Danmarks nya regler. Det är inte valt för att jag bedömt henne som vare sig okunnig eller hycklare. Hennes kunskaper och attityder till regler gällande svenska socialbidrag känner jag ej till.

tisdag 22 december 2015

Det enorma hyckleriet gällande id-kontroller

DEBATT
När Sverige röstade om medlemskap i EU så handlade det om fler saker än att vi skulle kunna resa i Europa utan att behöva växla pengar.  Till exempel har det medfört att vi är en del av Schengen ­- EU:s gränskontrollssamarbete. Frontex skyddade EU:s yttre gränser från att korsas av flyktingar. Det innebar att relativt få personer kunde ta sig till Sverige för att söka asyl.
     Att tycka att det är moraliskt försvarbart att EU håller våra gränser, men att det är förkastligt när vi själva gör det är hyckleri. Våra händer blir inte renare för det…

En annan bestämmelse vi skrivit under på är att flygbolagen har transportörsansvar. Flygbolagen är alltså ansvariga, vid vite, att inte släppa på någon person som inte har korrekta id-handlingar. I princip är det alltså omöjligt att som flykting flyga till Sverige för att ansöka om asyl. Det är också orsaken till att det sker legitimationskontroller på svenska flygplatser, även när jag som svensk medborgare reser inom Schengen. Att jag ser svensk ut, är ju inte någon garanti för att jag är svensk.
     Att tycka att det är orimligt att kontrollera id-kort på tåg, men inte protestera mot att det sker på flyg är självfallet hyckleri.

För ett par år sedan bestämde SJ att de skulle införa personliga biljetter och man blev plötsligt tvungen att kunna styrka sin identitet för tågvärden.  (Syftet var då att skyla över en idiotisk prissättning, som resulterat i handel med biljetterna.)
     Att tycka att det var helt i sin ordning med dessa id-kontroller år 2014, men inte år 2015, är inget annat än hyckleri.

I praktiken är det således många som anser att det är helt i sin ordning att civilanställd personal vid flyg- och tågbolag genomför id-kontroller, men protesterar starkt mot att poliser utför dem. Andra opponerar sig mot att poliserna får göra det, och menar att det borde vara tulltjänstemän.
     Men, sedan när blev poliserna mindre tillförlitliga än civilanställda eller tulltjänstemän?  Hyckleri och absurt.

På tal om icke tillförlitliga poliser… Det är alltså poliser som får och ska utföra inre utlänningskontroller. Den kontroll som sker av personers identitet och rätt att vistas i landet, som kompensation för frånvaron av inre gränskontroller inom Schengensamarbetet. Dessa kontroller får ske om det finns grundad anledning. Grundad anledning har dock många gånger visat sig vara synonymt med icke-vit. Ett välkänt uttryck för rasism, som mig veterligen, inte renderat några större protester. Till skillnad från den förment rasistiska kontrollen av alla passagerare vid Hyllie station i södra Malmö. 
     Men det är klart, den som är vit har knappast kommit i kontakt med dessa inre utlänningskontroller tidigare. Hyckleri och oportunistiskt.

Många uttrycker sig ungefär som nedanstående person. Hen skriver på Facebook en id-kontroll vid Hyllie:
”Då såg vi att poliserna tagit tre personer till, varav ett barn i 4-årsåldern. Polismannen föste dem framför sig in i fållan som leder till en trappa upp från perrongen. Tåget stod kvar en stund, jag grät och försökte hålla för munnen för att det inte skulle höras. Sen rullade vi iväg och vad som hände med de fyra som fick gå av kommer jag aldrig få veta.” [mina markeringar]
     Den emotionella och dramatiskt ställda frågan kan enkelt besvaras: De skjutsades till migrationsverket för att registrera asylansökan. Därefter fick det plats på, och transporterades till, asylboende i väntan på att deras ansökan processats. Precis så som alltid ska ske när flyktingar anländer till Sverige. 
     Det förändras inte av att händelsen beskrivs i ord som för tankarna till 1930-talets Tyskland. Det är fruktansvärt smaklöst, och förringande mot svenska myndigheter likväl som andra världskrigets offer.

Det finns goda skäl till att diskutera frågor kring id-kontroller, rörlighet och asyl. Vi kan resonera kring om Schengensamarbetet överhuvudtaget är rimligt ur ett humanistiskt perspektiv, vi kan tala om asyl i relation till kvotflyktingar, vi kan fundera över när och hur det är skäligt att tvingas visa upp id-handlingar och om flyktingar ska behöva registrera en asylansökan vid ankomst till Sverige.
     Vi kan vidare diskutera vilka rättigheter som tulltjänstemän ska ha gentemot mig person och mina tillhörigheter, vilka säkerhetskontroller och övervakning som vi som medborgare nödgas acceptera att bli föremål för.
     Vi kan också debattera om dessa id-kontrollers konsekvenser för Öresundsregionen är berättigade eller inte. Och vi kan naturligtvis vara skarpt kritiska till hur flykting- och migrationspolitiken bedrivs idag (vilket jag är rädd för att nästan alla svenska medborgare är – oberoende av politisk hemvist).
     Men det hyckleriet som förekommer i dagens debatt står mig upp i halsen, och det får mig att misstänka att det mer handlar om svenska och danska medborgares möjlighet att kunna resa friktionsfritt över bron, snarare än av omtanke om flyktingar och migranter.  För inte kan det väl vara så illa att det bara är de människor vi ser som räknas?


                                                                 HANNA-KARIN GRENSMAN

måndag 14 december 2015

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak

DEBATT
Det rasas på sociala medier just nu. Orsaken är bland annat en tramsig artikel i SvD med rubriken Partjänar 98 750 kr – är god man till flyktingar.

Regeringen har beslutat att vi ska ta emot ett stort antal ensamkommande flyktingbarn. I och med att vi gör detta är vi skyldiga enligt internationella konventioner att erbjuda dem en god man.
     Riksförbundet för frivilligasamhällsarbetare beskriver uppgiften så här:
Att bevaka rätt innebär att bevaka och tillvarata rättigheter och till exempel se till att personen i fråga får vårdinsatser och bidrag som huvudmannen har rätt till. Att förvalta egendom innebär att sköta om ekonomin, till exempel betala räkningar eller se till att huvudmannen har fickpengar att röra sig med. Med sörja för person menas att den gode mannen eller förvaltaren ska se till att huvudmannens intressen bevakas till exempel så att huvudmannen får den vård eller fritid som den har rätt till.

I artikeln beskrivs hur ett par har valt att avsluta sina arbeten för att i stället vara god man för sammanlagt fyrtiosex unga. Folk tycker detta är orimligt och målar ut paret som fräcka bidragsparasiter vars enda syfte är att tjäna maximalt med pengar på andras olycka. Och menar att vi därför absolut inte kan tillåta detta.
     De har naturligtvis helt fel.
  • Under flyktingkrisen har vi sett ett stort antal initiativ från civilsamhället. Vissa säkerligen mer seriösa än andra. Men att utgå från att just denna typ av initiativ skulle vara oseriöst, är oseriöst.
  • Någon måste ta sig an uppgiften så länge som vi vill leva upp till internationella konventioner. Huruvida det är 23 personer som tar hand om varsitt barn eller en person som tar hand som 23 barn är helt egalt ur ett ekonomiskt perspektiv.
  • Migrationsminister Morgan Johansson (S) ifrågasätter lämpligheten hos paret. Det är intressant – för 23 barn á rekommenderat ca 15 timmar per vecka ger arbetsveckor på ca 80 timmar. Jag och många med mig har det som standararbetstid. Jag hoppas att migrationsministern inte ser oss som olämpliga också?
  • Men fråga är om paret verkligen har arbetsveckor på 80 timmar. En person som tar hand om många barn borde kunna utföra arbetet mer effektivt, än den som tar en eller två, tack vare både synergieffekter och skalfördelar. Dels eftersom personen lär sig hur de kan hantera systemen, vad som förväntas i olika situationer och hur man lättast åstadkommer det som behövs. Dels eftersom de kan utföra saker mer effektivt, t.ex kan man tänka sig att de kan ansöka om fyra konton när de går till banken och köpa fem vinterjackor på en gång. På en samhällsnivå är det alltså rimligare än att varje god man sitter med en eller två personer och ska lära sig allt på egen hand.
  • Läraren har hand om upp till 30 barn, revisorn kanske ett 50-tal bolag, socialsekreterare på familjeenheten (som har ett mycket mer omfattande uppdrag) kan ha upptill 30* ungdomar.  Jag påstår inte att detta nödvändigtvis är önskvärt. Men lite perspektiv skadar aldrig.
  • Eftersom de har valt att avsluta sina anställningar kan de fokusera på sina uppdrag och riskerar inte i samma grad att vara upptagna när de behövs – som du eller jag riskerar att vara. (Dessutom kommer två arbetslösa personer förhoppningsvis få deras tjänster.)
  • Att vara god man är dessutom inget nio till fem jobb, ur någon aspekt har du jour dygnet runt alla dagar. Och du kan på förhand inte veta hur arbetsbördan kommer att se ut vecka för vecka. Vad vill du själv ha betalt för ständig jour? 

Sverige befinner sig i en pressad situation och då måste någon ställa upp och göra dessa saker. För när det inte görs gnäller folk på att ungdomarna inte kommer i samhället, och därför bara kostar pengar. Men när det görs gnäller folk för att någon har mage att tjäna pengar på det. 
     Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.

                                                                           HANNA-KARIN GRENSMAN



*) Det rekommenderade är dock upp till 15 ungdomar.

lördag 5 december 2015

Därför vill jag inte ha en get i julklapp

KRÖNIKA
Det finns en oroande trend gällande de julklappar som jag får. Jag får getter, skolböcker och vaccin. Eller egentligen så får jag ett gåvobevis och sedan är det någon annan som får geten, skolböckerna eller vaccinet. Ungefär som nedan:
     ”Titta mamma, jag har gett dig ett gåvobevis i julklapp. Det står att pappa fått en ny slips. Är du inte glad?!” 
     Nej, det är nog inte mamma. Glad alltså.
     En annan trend är presenter inslagna i vacker papper och fina band, som när jag andaktsfullt öppnat dem, visar sig innehålla... en leksak (!). Och en leksak som inte ens är anpassad efter min ålder.
     Jag misstänker att inte heller dessa är till mig, inte egentligen.

Det är otvivelaktigt så att mottagaren av geten, skolböckerna eller vaccinet behöver dessa mycket mer än vad jag behöver gåvor överhuvudtaget.  Man kan rent av hävda att mitt behov, som självförsörjande vuxen, är obefintligt. Jag kan köpa allt jag behöver. Och sådant som jag bara önskar mig behöver jag strängt taget inte.                   
    (För övrigt hade det onekligen varit mycket märkligt om någon hade gett mig en levande get. Ur, inte minst, ett sanitärt perspektiv är jag tacksam att jag enbart behöver hantera gåvobeviset.)

Eftersom jag inte är vän med människor i syfte att få presenter, så har jag heller inga förväntningar på att få några. Så köp gärna en get, skolböcker eller vaccin i stället. Jag kommer varken rasa eller vara kränkt, trots att det är så populärt just nu. Och behovet av humanitära gåvor är oändligt och din insats räddar – bokstavligt talat – liv.
     Men  jag tackar bestämt nej till getter, gåvobevis och leksaker. För de är, strängt taget, inte alls till mig.

                                                                                                   HANNA-KARIN GRENSMAN

måndag 23 november 2015

Opolitisk Brecht övertygar bara för stunden


Foto: Mattias Ankrah
RECENSION
”Tolvskillingsoperans” raison d'être är som reflekterande samtidsatir, problematiserande klassklyftor, fattigdom och marginalisering.  Men Brecht, i Alexander Öbergs tappning, är snarare opolitisk och farsartad, skriver Hanna-Karin Grensman.

För att vara rättvis måste jag erkänna att jag inte gillar Brecht. Hans politiserade, rödvinsanstrukna pjäser lämnar mig vanligtvis likgiltig – eller irriterad.  Men trots det så njuter jag av Alexander Öbergs iscensättning av ”Tolvskillingsoperan” på Hipp i Malmö.

Öberg håller sig till originalhandlingen: Familjen Peachums försörjning genom exploatering av tiggare. Polly Peachums giftermål med gangstern Macheath (Mackie Kniven) och hennes svartsjuka drabbningar med Mackies frillor. Polischefen Tiger Browns vänskap med Mackie och den och ödesdigra maktkampen med Peachums.
     Handlingen är förlagd till framtidens Malmö, ödelagt i rykande ruiner. Scenen domineras av ett utbombat Turning Torso och det dystopiska samhället uttrycks med sedvanligt post-apokalyptiska kännetecken som bilsäten, krossade rutor – och flagnande Josef Frank-tapeter. Pjäsen ges lokalfärg genom påsmetade Malmömarkörer, vars konnotationer tyvärr går mig förbi.
      
Jag dras med av scenografin, de välkända sångerna och av den makalösa energin som ensemblen uttrycker. Föreställningen bärs upp av den förföriske och cyniske Mackie Kniven, utmärkt porträtterad av Andreas Grötzinger. Polly (Sandra Redlaff), är en underhållande karaktär, även om hennes sång och agerande för tankarna till sängkammarfars. Det finns naturligtvis en konstnärlig tanke bakom detta – men jag är inte begåvad nog att förstå den. Mari Götesdotter övertygar som den prostituerade Jenny och tillika Mackies gamla flamma medan makarna Peachum sjunger lagom falskt och tar ut svängarna med besked.

I originalet tecknar Brecht de marginaliserades nattsvarta tillvaro, där allt handlar om en tröstlös överlevnadskamp. Det finns inget ädelt i hans misär, ingen lojalitet mellan de fattiga.
     Men det politiska temat slarvas bort i denna farsartade pjäs där trasproletariatet muntert kvittrar om sina lidanden. "Tolvskillingsoperan" i Öbergs tappning är en perverterad efterapning, där Brechts budskap deformerats till att det är lustigt att vara fattig och att armodet enbart är inövad föreställning. Brechts kännetecknande verfremdungseffekte är märkligt frånvarande och mina tankar sträcker sig inte utanför salongens fiktiva karaktärer.
     Av pjäsen, betraktad som lättviktig underhållning, njuter jag alltså. Men Brecht? Nej, för att få göra anspråk på att tolka Brecht – och en av teaterhistoriens stora klassiker  krävs det betydligt mer.

                                                                              HANNA-KARIN GRENSMAN


TEATER
Tolvskillingsoperan
(Die Dreigroschenoper)
Av: Bertolt Brecht, Kurt Weill
Översättning: Hans Alfredsson, Jan Mark
Scen: Hipp, Malmö stadsteater
Regi: Alexander Öberg
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Jenny Ljungberg
Musikalisk ledning: Annika Bjelk Wahlberg
Med: Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Katarina Lundgren-Hugg, Li Brådhe,
Andreas Grötzinger, Sandra Redlaff, Henrik Svalander, Karin Lithman m.fl.