tisdag 29 mars 2011

Det muslimska hotet


Gång efter annan hör jag personer kläcka ur sig saker i stil med att våra svenska traditioner hotas av de farliga muslimerna. Främst tycks den svenska skolavslutningen vara i fara då man, hör och häpna, inte får fira skolavslutning i kyrkan, ja inte ens sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Detta beror uppenbart på muslimerna som med list och förslagenhet kan köra rätt över oss veka svenskar som är så rädda för att vara rasister att vi struntar i vår egen kultur för att vara muslimerna till lags.

Men vänta här nu lite: Den svenska skolan ska vara ickekonfessionell. Riksdagen har fattat beslutet, det står i skollagen och i alla läroplaner. Detta är en del i strävan efter att separera kyrkan från staten. Det innebär att det inte få finnas religiösa inslag i skolmiljön. Inga skolavslutningar i kyrkor, inga gudstjänster, inga religiösa sånger. Punkt.

Låt mig klargöra att jag är så icke religiös man kan bli och jag uppskattar verkligen "Den blomstertid..." – förmodligen för att jag sjöng den i skolan när jag var liten. Detta gör dock inte sången mindre religiös. Det är en kristen sång. Därmed kan vi inte längre sjunga den i skolan. Personligen uppelver jag sången som oproblematisk, men för andra kan det vara lika svårt som det vore för mig att bli döpt i katolska kyrkan eller kyssa Buddhas fötter.

En annan aspekt som de upprörda verkar glömma är att det faktiskt finns barn som inte får vara med på skolavslutningen just på grund av det religiösa inslaget. Och då menar jag blonda och blåögda barn. Barn vars föräldrar är religiösa men inte kristna i enlighet med svenska kyrkan, barn till ateister och agnostiker. Precis som vissa, men inte alla, muslimska barn hindras delta av sina föräldrar.

Vi kan tycka att detta är rätt eller fel (vill dock påminna här om att riksdagen är framröstad av oss, svenska folket) – men det är knappast några onda muslimer som står bakom. Så, den som vill vara upprörd över detta kan lämpligen lägga skulden där den hör hemma och rösta på ett annat parti nästa gång även om jag svårligen tror att vi-måste-fira-skolavslutning-i-kyrkan-fanatiker på riktigt vill återgå till en statskyrka. Men vem vet - husförhören kanske lockar?

Uppdaterad 2012-07-16: Statistik från SR via Inte rasist men...

torsdag 24 mars 2011

Visa pedofilers identitet – vi som vill skydda våra barn


Visa pedofilers identitet – vi som vill skydda våra barn.

Bara titeln på denna Facebookgrupp gör min irriterad. Titeln implicerar ju att den personen som inte vill att vi ska visa pedofilers identitet inte är intresserad av att skydda barn. Det är ett fult maktknep för att tvinga andra att tycka som man själv gör och gruppen är full av människor som gör hätska utfall mot de som resonerar logiskt och konstruktivt kring frågorna.

Självfallet är både de och jag rörande överens om att vi ska skydda våra barn från sexuella övergrepp. Punkt. Men hur ska då detta gå till? Medan de förespråkar någon form av lynchningsmentalitet föredrar jag att göra saker som faktiskt har en bevisad effekt.

För det första: En person som begår ett brott i Sverige idag anses ha sonat sitt brott efter avtjänat straff. Hela det faktum att vi i tid och otid tillåter oss att plocka ut information ut polisregistret skapar incitament som leder dömda brottslingar till att fortsätta begå brott; hur ska man kunna leva hederligt och försörja sig om dörrarna hela tiden stängs framför nästan på en?

För det andra: När vi kräver registerutdrag eller liknande så innebär det även att andra typer av brott som inte är relevanta för sammanhanget kommer fram i ljuset – det innebär att det inte bara är (misstänkta) pedofiler som inte kan ha alla typer av arbeten utan även alla som överhuvudtaget har begått någon typ av brott. Detta leder även till att de personer som blivit oskyldigt dömda fortsätter att straffas, de som har förändrat sitt liv och sin attityd i grunden fortsätter straffas och de som kanske bara hade otur – t.ex. försvarade sig lite för våldsamt vid ett överfall – också fortsätter att straffas – långt efter att det eventuella brottet är sonat. (Detta till stora kostnader för samhället för övrigt).

För det tredje: Ytterst få pedofiler är dömda och sannolikheten att vi hindrar en pedofil från att komma nära barn genom att offentliggöra deras identitet på något vis är försvinnande liten.

För det fjärde: Den troligaste förövaren när det gäller just dina barn är din älskade man, din fantastiska pappa eller roliga bror. Har du begärt registerutdrag på dem?
Ett klanderfritt uppvisat förflutet tenderar för övrigt att invagga oss i en falsk trygghet. Tyvärr uppkommer inte trygghet genom registrering, vare sig av åsikter eller av människor. Trygghet uppkommer genom kommunikation och civilkurage.

Vi kan helt enkelt inte skydda våra barn genom att registrera eller publicera listor på dömda sexförbrytare eller begära utdrag ur polisregistret. Så vad ska då den vuxne göra som på allvar vill skydda barnen och inte bara kasta ur sig meningslösa krav?

Nästan alla barn som bli utsatta för sexuella övergrepp berättar för en eller flera vuxna vad som sker. Nästan inga barn blir trodda. Jag säger det igen: Nästan alla barn som bli utsatta för sexuella övergrepp berättar för en eller flera vuxna vad som sker. Nästan inga barn blir trodda. Istället tvingas de vanligtvis fortsätta träffa pedofilen. Så du kan fatta ett principiellt beslut att du kommer att tro på det barnet som kommer till dig och berättar och låta personer med rätt kompetens utreda frågan och inte utgå ifrån vad du ”vet” om den utpekade personen.

En av de saker som bevisligen hjälper barn att skydda sig mot pedofiler är att prata med dem om sexuella övergrepp. Både Vilda säger nej och min bok, Peter-Alexander den store, är skrivna just för att man ska kunna prata med barn om detta. De kommer också, lämpligt nog, med tillhörande vuxenhandledning för att hjälpa dig att hantera samtalet. Trots detta säljer böckerna inte i några fantastiska upplagor, men Facebookgruppen som kräver att vi skapar listor över dömda pedofiler har över 100.000 medlemmar…

Prata ja, många barn saknar vuxna i sin omgivning som de känner att de kan lita på och anförtro sig åt. Du kan vara en sådan vuxen. Du kan finnas där för barnet och du kan aktivt våga ta ställning när du misstänker att ett barn för illa och inte bara vända bort huvudet för att du inte ”vill lägga dig i”.

Så, Genom att kontrollera alla som arbetar med barn så skadar vi alltså massor med människor men skyddar i princip inga barn. Därför ska vi inte hålla på med det. Lika lite som samhället ska be böner, tända rökelser eller annat hokus pokus. Samhället och bekymrade föräldrar ska göra det som verkligen påverkar, sådant som har en bevisad effekt. Barnen är för viktiga för att bara chansa och gå på känsla.

Ps. Vill du se andra perspektiv på saken har Hanne Kjöller - Barnvakter - Mer rimligt frukta fäder (DN) och Sanna Rayman - Bättre kontroller med barnvakt i bolag (SvD) haft ett replikskifte kring frågan de senaste dagarna.

Ps2. För övrigt är det inte pedofiler som vi ska akta oss för i första hand – utan våldtäktsmännen. Det är skillnad på en sexuell läggning och en handling. Men den diskussionen ger jag mig in i en annan dag.

Photo: B S K

onsdag 23 mars 2011

Bästa sättet att skapa en terrorist

På flygplatsen kontrollerar de pass, väskor och våra personer i evighet. Integritetskränkande, tidsödande och kostsamt. De påstår att de skyddar oss från terrorister, trots att försvinnande få terrorattacker innefattar flygplan. De kontrollerar oss alla - utan misstanke om brott. (Bara det faktum att vi accepterar det får mig att skämmas, men det är en annan fråga.)

Vid templet strutar den svenska guiden i att uppmana folk att ta av sig skorna. Munken som bor i templet tar uppenbarligen illa vid sig då vi, i hans ögon, beträder helig mark. Den svenska guiden övertalar dock munken att acceptera vår skobeklädda närvaro - munken är beroende av våra donationer för sin överlevnad.

Jag är övertygad av att västerländsk arrogans och bristande respekt gentemot andra kulturer är farligare (och bättre grogrund för terrorism) än bristande flygplanskontroll. Vi kommer aldrig kunna hindra terrorism genom kontroller - men vi kan dagligen vinnlägga oss om att bete oss på ett sådant vis att vi inte i onödan skapar hat, och därmed fler terrorister.

Att skapa fiender när vi slåss mot kvinnlig omskärelse må vara hänt: det är en (livs-)viktig fråga - att få gå in i tempel med skorna på är det inte.

Ps. Jag tror ingen behöver oroa sig för munken i exemplet dock, fanatiska terrorist-buddister är ett relativt okänt fenomen.

måndag 21 mars 2011

Att man inte får berätta att man är gravid förrän det har gått 12 veckor

Få människor har nog missat att man inte "får" berätta för någon att man är gravid innan det har gått 12 veckor.

Jag kan förstå att folk inte vill berätta för andra att de är gravida, att de vill hålla det hemligt för att få njuta av känslan att vara gravid utan att bjuda in en massa andra människor. Jag förstår det och jag har repsekt för det. Och ärligt talat - vad har jag med andra människors graviditet att göra?

Men när jag pratar med folk verkar orsaken till hemlighetsmakeriet i första hand inte vara för att de inte vill berätta (ibland vill de ropa ut från taket att de ska få barn) - utan för att de blivit tillsagda att det inte ska, för det är olämpligt på grund av missfallsrisken som är störst under den här perioden. För tänk om någon visste om att jag var gravid och fick missfall och sedan vill prata med mig om detta! Kanske finnas där som ett stöd för mig? Nej, då är det bättre att inget säga alls. Att hålla tillbaka sorgen och gråten och låtsas som ingenting fast kollegor och vänner tittar undrande och bekymrat på mig, för det lär ju märka att jag inte mår riktigt bra.

Behovet av psykologer existerar knappt utanför västvärlden - vi behöver dem för att vi inte pratar med varandra om våra sorger och bedrövelser, för att vi gör allt vi kan för att klistra på ett leende och inte visar vår sorg. Inte dela det som betyder något med de som finns runt om kring oss. För att vi har bestämt oss för att en bra människa inte ska belasta någon annan med sina problem.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att inte hålla det hemligt om jag skulle bli gravid bara för att "man ska det" och jag lovar att låta er trösta mig om jag råkar ut för ett missfall.

lördag 19 mars 2011

Anybody with a hood should be shot on sight!

När folk är hemma får de så klart klä sig som de vill, men i det offentliga rummet bör vi faktiskt visa varandra ett visst mått av respekt. Jag förstår inte vad det är för fel på folk, varför kan de inte längre klä sig vettigt?

Många menar att personligheten sitter i kläderna och att de därför är orimligt och integritetskränkande att tvinga någon att ha på sig något som de inte vill ha på sig. Pyttsan säger jag. Nej, personligheten sitter inte i kläderna men man kan använda kläderna som ett sätt att markera vilka värderingar man har, vilket typ av liv man lever, vilken musikstil man föredrar och så vidare. Men det är inte skadligt att inte visa upp sin personlighet vid varje givet tillfälle, som vissa verkar tro.

Magdalena Ribbing svarar med orubbligt tålamod om vilka kläder som är lämpliga i specifika situationer och ofta fylls hennes kommentarsfält av kommentarer av typen: ”Jag får minsann ha på mig vad jag vill”. Ja, visst får du det. Men du får inte vistas i alla miljöer och tacka jag till alla typer av inbjudningar om du inte kan följa instruktionerna.

För att skapa en speciell stämning eller för att gör att visst intryck är det ibland nödvändigt att klä sig på ett speciellt sätt. Inför den fina festen får vi en klädnivå satt så att vi vet hur vi ska klä oss för att passa in och på arbetsplatsen kan det ibland finnas väldigt detaljerade regler gällande vad man får ha och inte ha på sig.

En person jag känner bjöd till bal på Växjö slott (på den tiden man kunde hyra det som festlokal, alltså innan en viss känd popgrupp var där och slog sönder en del av inredningen). Jag vet inte hur mycket pengar och tid han lade ner på att förbereda detta, men som van festfixare kan jag säga att det med alla sannolikhet var avsevärda summor. Jag undrar hur det kändes för honom att det dök upp ett gäng unga kvinnor i jeans med så kallad party top till? Här har han tänkt ut något speciellt och så kommer det en grupp människor som totalt bryter av och förstör stämningen.

Det finns tusen bortförklaringar till att inte klä sig lämpligt efter situationen. ”Jag känner inte för det, jag tycker att det är pretentiöst med kostym, jag tycker att det blir för varmt, jag känner mig inte bekväm i det, jag tycker att det vore skadligt för mig.”

Men det handlar inte nödvändigtvis om mig när jag står där framför garderoben och ska välja kläder. Det är en fråga om respekt inför situationen och andra människor. Om respekt inför brudparet, inför chefen, företaget och kollegorna, om respekt för de jag ska dela tunnelbana med, om respekt inför mina ingifta släktingar eller respekt inför domstolen.

När jag var liten fick jag lära mig att man klär upp sig om man ska till operan. Jag tyckte, nu som då, att lokalerna var hissnande vackra. Och det är, nu som då, helt obegripligt att vissa människor går dit och sätter sig på de sammetsklädda stolarna i skitiga jeans och sladdrig T-shirt.

Visst finns det folk som är både pretentiösa och snobbiga, ja rent av arroganta och vill visa att de är lite bättre, liter mer värda, genom hur de klär sig. Men kläderna i sig gör inte någon till en arrogant snobb. Det går bra att vara vänlig, fast man har slips. Min man, som är rätt trevlig, klär sig i princip alltid i skjorta utanför hemmet, gärna med slips också. (Och får väldigt många positiva kommentarer för det, både från män och kvinnor.) Detta betyder dock inte nödvändigtvis att det är hans personlighet eller det som han klär sig i en vanlig lördagsförmiddag.

Men om man trots allt känner ett trängande behov att låta kläderna skrika ut vem man är finns det ofta möjligheter att i vart fall i någon mån låta det skina igenom. Man måste inte ha en babyrosa klänning bara för att det står ”frack” på inbjudan – det går alldeles utmärkt att välja grönt om det passar bättre med personligheten. Sedan har man alltid möjligheten att förstöra intrycket helt (och ändå komma undan med det) genom att ta den vackra klänningen, sätta upp håret i en elegant frisyr och samtidigt passa på att visa upp sina tatueringar.

Nej, jag förstår verkligen inte varför det har blivit så hemskt att klä upp sig. Att vi accepterar luvtröjor, tights och jeans i varje given situation. Att vi väljer bort att vara vacker, stilig eller glamourös och nöjer oss med hel och ren (bästa fall). Varför måste allt vara fult och vardagligt, räcker det inte att vi har en sex månader lång vinter?


Photo: Linda Engström

torsdag 17 mars 2011

Bostadsrätt? Varför i hela fridens namn då?

Jag förstår varför man vill köpa ett hus och jag förstår varför man vill hyra en lägenhet, men jag inte för mitt liv förstå varför man skulle vilja köpa en lägenhet. Möjligtvis är det för att det är "inne"?

För det första är det märkligt att så många som kallar sig moderater samtidigt väljer att köpa sig en bostadsrätt – sedan när blev högern intresserad och engagerad i kooperativ ägande?

För det andra så betalar du ju flera miljoner för din lägenhet som du inte ens äger du äger en del i en förening. Att ett antal föreningar går i konkurs varje år verkar ingen känna till. Märkligt nog, med tanke på sagda summor.

För det tredje har jag hitintills inte träffat någon som verkligen har kontroll över kalkyler, vad man bör kontrollera och sannolikheten att just deras lägenhet ska öka i värde. Många gånger är köpen minst sagt lättvindiga. Vissa påstår att priset på fastigheter alltid kommer att gå upp, vilket bevisligen är falskt då vi haft en och annan fastighetsbubbla. Kommer ingen ihåg det längre?

För det fjärde så är det inte ovanligt att man får problem, med grannar eller med styrelsen, och kan det vara mycket svårlöst för det finns ingen naturlig instans som hjälper dig.

För det femte måste någon lägga ner tid på styrelsearbete, och många gånger är det svårt att hitta folk som är tillräckligt kvalificerade och samtidigt som dessa har rätt mycket makt. Det är en och annan som råkat illa ut för att det hamnat i konflikt med styrelsen. Dessutom ska de sköta upphandlingar av olika tjänster, så som städning, vilket säkerligen inte blir så billigt som det hade kunnat vara om ett större bolag skött om saken. En bostadsrättsförening i Bromma dömdes att betala 1,9 miljoner i skadestånd här om dagen. En komma nio miljoner. Om det beror på okunnighet eller något annat ska jag låta vara osagt, men det påverkar ju alla medlemmarna i föreningen negativt.

För det sjätte är det du som måste lösa problem med reparationer och allt ansvar som följer med det. (Jag ringer bara hyresvärden så löser det sig – helt magiskt.)

Jag vet givetvis att man kan ha problem med det ena och det andra om man bor i villa eller i hyresrätt också, men bor du i hyresrätt så har du inte satsat flera miljoner och du kan flytta, vilken dag du vill. Och din villa, den äger du själv. Du behöver inte komma överens med ett antal andra människor som inte alls har din sunda syn på ekonomi och dina åsikter om lämpliga blommor i rabatten.

Med detta sagt så gör det inte mig något att det finns bostadsrätter, det är väl trevligt om vi kan ha boendeformer som passar alla typer av livssituationer och ideologiska idéer. Men jag förstår det inte och sanning att säga verkar det en smula korkat. Minst sagt.

Ps. Ni som säger att det inte går att hitta en hyresrätt i Stockholm kan läsa ett tidigare inlägg från mig här. Dessutom är det ju ni som envisas med att kräva bostadsrätter som gör det svårare än vad det hade behövt vara att hitta en hyresrätt. Så det så!

Tillägg 2012-09-01: Som sagt... Lägenhetsköpare hoppar över viktig bobesiktning

Photo: Philip Collier

onsdag 16 mars 2011

Vuxna kvinnor som flyttar in i luftslott

Vi satt och prata, ett helt gäng tjejer tillsammans, men en av tjejerna var en smula frånvarande. Efter lite direkt indiskreta påhopp från vår sida berättade hon motvilligt om Mannen. Mannen med stort M som hon hade träffat, som hade sagt att han ville träffa henne igen för en date, men som nu låtsades som om han aldrig hade sagt det. Uppenbarligen hade han ändrat sig. ”Vad är det för fel på mig?” undrade hon ”varför blir det alltid så här”?

Så många kvinnor som jag har hört säga så. Så många kvinnor som automatiskt utgår ifrån att det är fel på dem bara för att en specifik man inte är intresserad av dem.

De andra flickorna började genast försöka hitta på förklaringar, den ena mer fantasifull än den andra. Han kanske hade mycket att göra på jobbet, kanske var han på resa, eller mest sannolikt: att han hade blivit rädd, rädd för min väninna, rädd för förhållanden, eller till och med rädd för sina egna känslor. Jag satt där och blev mer och mer irriterad. Jag ville skaka dem för att de satt där och byggde rosa luftslott som hade mycket lite mer verkligheten att göra. Jag visste inte om jag skulle säga det uppenbara: ”Han är inte intresserad av dig” eller ”om någon hade pratat så om dig så kritiskt som du hade pratat om dig själv hade jag blivit mycket upprörd på den personen.” Jag valde det förstnämnda. Det blev tyst i rummet. Jag hade begått ett socialt faux-pas. Man säger inte så till en lidande kompis. Man ska linda in henne i bomull och fylla henne med orealistiska fantasier, man skall låta henne lägga skulden på sig själv. Man ska inte bara hjälpa henne att bygga luftslott, man ska säkerställa att hon flyttar in och stannar där.

Det finns förstås män som jag velat ha, men inte kunnat få. Punkt. Så är det för mig, och så är det för alla andra människor, så är det för min väninna. Den springande punkten är att det inte handlar om vårt värde som kvinna, huruvida vi är kvalitativ eller inte. För kvalitativa är vi. Det handlar bara om vår kompatibilitet med den personen som vi vill ha. Det finns ingenting som jag kan eller bör gå in och ändra på för att de män som inte vill ha mig plötsligt skall vilja det. På samma sätt som jag verkligen inte skulle kunna tänka mig att leva mitt liv tillsammans med någon som har porslinsfigurer i stället för böcker i bokhyllan eller som tycker att en fotbollsmatch är en viktig händelse, så finns det män som tycker att jag klär mig tråkigt, festar för lite, har alldeles för många böcker och är helt knäpp som inte tittar på TV. Jag tror mig inte vara drömkvinnan för Hells Angels-medlemmen eller för den tipstippande hantverkaren, men det verkar som min man uppskattar mig för just de saker som dessa män skulle välja bort mig för.

Så jag vill skaka henne, få henne att förstå att ja, det handlar om dig, och vem du är och det handlar om vem han är. Men du kan ju inte vara någon annan än den du är, och ingenting i världen kan du ändra på för att han skall tycka om dig. Det gör inte dig sämre, det gör dig bara annorlunda än just hans drömkvinna. Vill du verkligen ha en man som inte uppskattar dig som du är? Och vill du verkligen att jag sitter här och lindar in dig i bomull medan du gråter och lägger skulden för hans bristande intressen på dina ”tillkortakommanden” eller ska vi gå ut, ta en drink och se om vi kan hitta någon som ser dessa ”tillkortakommanden” som kvaliteter?

Photo: Raphael Pinto

måndag 14 mars 2011

Från en vän till en annan


För några år sedan var jag och Pontus ute i Växjö tillsammans med några av hans bekanta. Trots att jag verkligen brukade anstränga mig för att komma överens med dem så hade jag hamnat i konflikt med en av killarna och nu stod jag utanför stället, i kylan, och sparkade i snön. Frustrerad, arg och ledsen. Medan jag stod där och muttrade för mig själv så kom det ut en ung kvinna ur vårt sällskap. En snäll flicka som alltid ville väl. Jag antar att hon kom ut för att hon tyckte synd om mig.

Efter att jag låtit henne ta en liten del av min frustration, lade hon handen på min hand.
”Jag är din vän och jag vet precis vad som skulle hjälpa dig. Du måste förstå att detta inte är Stockholm” sade hon med mild röst.
”Nej, det menar du inte” insköt jag sarkastiskt.
Hon lät sig dock inte störas av mitt inpass. ”Du måste försöka vara lite mer som oss andra flickor. Tänk på hur det är när vi är hemma hos någon på fest. Vad gör du då?”
Frågan var uppenbart retorisk, så jag tyckte bara på axlarna, men jag tänkte snabbt igenom kvällen och kunde inte komma på något anmärkningsvärt.
”Jo, du står ute i köket med killarna, och du pratar med alla och har en massa åsikter om allt och ibland säger du emot killarna. Ingen gillar sånt. Du måste lära dig att vara mer som vi andra tjejer. Sitta tyst i soffan och lyssna.”
Jag tittade på henne… var det ett skämt?
”Om du bara lärde dig att vara tyst och slutade ha en massa egna åsikter så skulle alla tycka om dig!”
Hon klappade mig tröstande på armen.
”Jag vet att du kan lära dig det, det är inte så svårt!"

Att detta kan hända, och händer, i Sverige är skrämmande. Inte så mycket att hon sa det till mig, utan det faktum att hon och en stor grupp kvinnor anpassar sig efter det, varje dag, året runt. Att tvinga sig själv att vara tyst och inte yttra sina åsikter för att bli omtyckt, hur skiljer sig det från talibaner, slöjor och hedersvåld - är det inte bara grader i helvetet?

Photo: Ruben B Todos

söndag 13 mars 2011

”Så himla respektlöst att hoppa framför tåget!”

Vi har suttit stilla en bra stund på tunnelbanan in mot T-centralen. Föraren har bara meddelat att det är en kille på spåret och att vi väntar på polis och ambulans. Folk börjar surra i tunnelbanevagnen – kan det vara så att han hoppat?

”Alltså, jag har verkligen ingen empati för honom! Om jag skulle ta livet av mig skulle jag verkligen inte hoppa framför tåget. Så himla respektlöst mot föraren och typ familjen!”

Just i det här fallet är det en ung tjej som luftar sina åsikter – men jag har hört liknande uttalanden från fullvuxna människor som verkligen borde veta bättre.

”Om jag hade blivit våldtagen hade jag minsann aldrig… ”
”Om min fru hade lämnat mig skulle jag verkligen inte…”
”Om mitt barn dog skulle jag aldrig i livet…”

Känns det igen? Klart att det gör! Vem av oss har inte sagt något sådant i syfte att ifrågasätta eller klandra en annan människas agerande?

Det är dock dags för skärpning! Hur en individ kommer att reagera i kris är nästintill omöjligt att förutsäga. Det är därför det är just en kris (och krisreaktion finns som psykiatrisk diagnos). En människa i kris kan bete sig helt irrationellt – på ett vis som den personen aldrig skulle göra under normala omständigheter. Personen kan helt sluta fungera, komma på de konstigaste strategier i ett försök att hantera det ohanterbara. Ibland är personen i kris inte ens medveten som sin omvärld.

När jag förlorade Malin, min syster, genomgick jag en kris. Detta gör mig möjligen mer lämpad än många andra att stötta Marianne i hennes kris när hon förlorat sin pappa. Jag kan försöka förstå, finnas där, bekräfta att det hon känner inte är ovanligt eller konstigt och att hon faktiskt kommer att komma till ett stadium där det inte gör ont att andas längre, där smärta inte är den enda känslan som få plats i hennes liv. Försöka hindra henne om hennes beteende blir farligt irrationellt.

Däremot är Mariannes sorg och kris inte samma som min. Inte ens om hon hade förlorat sin syster hade det varit samma, vi är olika människor hon och jag, med olika relationer till våra döda älskade och olika verktyg och förmågor att hantera lika situationer. Därför måste jag närma mig henne med stor respekt och aldrig säga något i stil med: ”När jag förlorade min syster hade jag minsann aldrig…”

Detta betyder naturligtvis inte att vi måste acceptera alla beteenden från en människa i kris. Men lite (försökt till) empati i stället för skuldbeläggande är onekligen på sin plats. Att försöka förstå att den kille som hoppar framför tåget kanske faktiskt kände en smärta som var så stor att vi inte kan föreställa oss den, att han inte kunde se någon annan möjlighet. Och kanske lite tacksamhet - tacksamhet att det inte var du eller jag som kände så.

Ps. Flickan på tunnelbanan använde för övrigt ordet empati fel. Hon menade sannolikt sympati. Empati innebär förmågan att kunna leva sig in i en annan persons emotionella tillstånd, att förstå hur hen känner det eller resonerar. Sympati är när man håller med personen.

onsdag 9 mars 2011

De som visar sport i SVT och upplåter mina skattepengar till manlig lekstuga!



Många kallar sportsändningarna för en kulturyttring och menar att den tid som VM (och andra evenemang) tar endast är en bråkdel av den sammanlagda tiden av TV-sändningarna. I detta har de förvisso en poäng. Dock finns det ett antal frågor som dessa sportivrare väljer att inte avisera.

För det första: Även om t.ex. VM i fotboll endast visas/är aktuellt under en förhållandevis begränsad period, så finns det många andra sporter (företrädesvis manliga) som tar upp mycket tid från de vanliga kanalerna och som näppeligen intresserar den som inte har ett intresse av ”passiv idrottsutövning”. Frågan är om det utrymme som denna typ av aktiviteter får motsvaras av mängden intresserade?

För det andra: Man brukar säga att idrotten förbrödrar, att den skulle ha positiva effekter. Så är inte fallet. Vad det gäller ungdomsidrotten, som skulle kunna spela en stor roll för våra ungdomar (framförallt gällande den alltmer utbredda övervikten), så sker selektionen idag mycket tidigt. De barn som kanske är i störst behov av den på grund av trassliga familjeförhållanden och liknande exkluderas antingen på grund av bristande ekonomiska resurser eller på grund av de inte har möjlighet att delta i träningar flera gånger i veckan. Samtidigt saknar de svagare grupperna i samhället många gånger ekonomiska resurser att bevista på olika typer av matcher. Den huvudsaklige konsumenten av fotbollsevenemang är dels medelklass och dels man. Förbrödring? Ja, i alla fall mellan den vita medelklassens män, för ”försystring” finns väl nästan inte ens som ord?

För det tredje: Det finns ett antal olika icke önskvärda fenomen som förstärks och reproduceras inom idrottens kultur. Dessa är bland annat homofobi, sexism och främlingsfientlighet. Det räcker att beakta det faktum att en person som gör dåligt ifrån sig "spelar som en kärring” (för att inte tala om den ökade prostitutionen som följer i de stora evenemangens spår).

Slutligen skall påpekas att idrotten är skapad av män och för män i syfte att frammana ”manliga” egenskaper så som utövande av våld och aggressivitet. Är mer aggressivitet verkligen vad vi vill skapa?

Det kan även nämnas att de sporter som männen utövar är det som får hög status, tidigare har sporter så som konståkning, cheerleading och gymnastik varit typiskt manliga sporter, idag är det inte så längre och därmed har också deras status fallit.

Så nej tack, jag vill inte att mina skattepengar går till att finansiera dessa spektakel (vare sig direkt eller via ökade ”sjukskrivningar”). Jag vill inte att polisens knappa resurser används för att ”vakta” vuxna män som leker. Jag vill inte att idrottsanläggningarna alltid i första hand skall användas av de bästa och att män alltid skall ha företräda framför kvinnor. Lägg våra pengar på föreningsidrotten så att alla som vill får möjlighet att hålla sig sunda och friska, lägg dem på projekt med reell möjlighet att integrera människor, använd dem för att ge prostituerade ett drägligt liv. Men framförallt: sluta hyckla om vad idrotten i detta sammanhang är och vad den har för konsekvenser.

Photo: Eran Chesnutt

tisdag 8 mars 2011

Människor som inte kan skilja på tro och vetande

Hur skilja tro från vetande,
frågan lär ju vara viktigt.
Dumbom säger något oförsiktig,
När tro är vetande är den riktig.
Vi akademiker tenderar att hamna i långa, och ibland invecklade diskussioner om vad vi vet i förhållande till vad vi tror. Det handlar inte bara om vad som har undersökts och resultatet därav, utan även om hur dessa resultat ska tolkas och vi vilka sammanhang som det går att applicera vår kunskap. Jag har full förståelse för att alla varken kan eller vill hänga med i dessa resonemang, men är det för mycket begärt att alla, både vanliga människor och akademiker, ska klara av de mest grundläggande skillnaderna?

Ett enkelt exempel: Finns jultomten? I allmänhet, om vi inte är mycket små, så tror vi inte det. Men vi vet faktiskt inte. Dock, den som tänker påstå att tomten finns är också den som måste bevisa hans existens.

Jag pratade med min fars fru för en tid sedan angående huruvida min far förgripit sig sexuellt på mig. Nu har han självfallet inte gjort det. Jag har inga obehagliga minnen eller upplevelser, ingen anledning att tro eller misstänka något sådant. Så inte heller hans fru så klart. Det var bara ett exempel som jag tog för att belysa resonemanget ovan, i efterhand kan jag erkänna att jag nog borde ha valt exemplet rörande jultomten i stället…

I vart fall så påstår min fars fru att hon vet att han inte har rört mig på ett sexuellt vis. Jag protesterade om menade att hon inte kan veta det. På rak arm kan jag nämligen komma på en mängd tillfällen som jag varit ensam med min far. Vid varje sådant tillfälle finns det en teoretisk möjlighet att han har förgripit sig på mig. Varje sagostund hade kunnat vara ett övergreppstillfälle, varje lek hade kunnat ha sexuella undertoner. Även situationer där vi inte var ensamma hade det kunnat ske saker av övergreppsnatur. Han hade kunnat trycka sig mot mig när jag stod och diskade, gnida mig mot sitt stånd när jag satt i hans knä, ta tillfället i akt när han hjälpt mig gå på toaletten eller duscha. Likväl är hon övertygad. Hon vet att min far inte har gjort det. Detta trots att vi vet att övergrepp sker i alla typer av familjer, vi vet att det sker när förövaren är ensamt med barnet och vi vet att det ibland ske framför ögonen på andra vuxna som inte förstår vad det är de ser. I alla fall teoretiskt. Men när det kommer till praktik…

När vi tittar på människorna i vår omgivning så är vi så säkra, vi ”vet” att just de personerna inte skulle kunna göra något sådant. Vi ”vet” att det är oskyldiga till det som de anklagas för. Vi ”vet” att vi ju varit närvarande hela tiden så ingenting hade kunnat ske. Jag påstår att vi inte vet, utan att vi tror, och vår tro bygger på mer eller mindra goda grunder. Ingen skaffar väl barn med en pedofil medvetet, men ändå händer det att barn tvingas växa upp med en förälder som förgriper sig på dem.

När vi går omkring och anser oss veta saker, som vi faktiskt inte vet, då sviker vi dem omkring oss som faktiskt behöver vår hjälp. De som påstår sig veta på helt andra grunder än att de faktiskt ”känner någon”. Otaliga är de människor jag mött som är beredda att gå ed på att just deras partner inte är en förövare, och de håller ofta fast vid sin tro och kallar den för sanning även efter de mest tydliga tecken och anklagelser.

Jag vet en kvinna som precis flyttat samman med en dömd sexförbrytare. Men hon ”vet” att han är oskyldig. Hon har inte läst domen, inte förundersökningen, ingenting har hon som stöd för sitt påstående om hans oskuld mer än de tre månaderna som de känt varandra. Men hon anser att hon vet, för hon känner ju honom.

Och så fortsätter det, människor som gör dåliga saker skyddas i sin tur av människor som kanske har de bästa intentionerna, men inte vågar öppna ögonen och inse att deras partners, deras vänner, deras barn kan ha gjort vidriga saker.

Betänk att mycket få människor står så ensamma att de inte finns någon som tycker om dem, även Hitler hade sin Eva Braun. Så... vem skyddar du?

Ps. Läs Att prata med barn om sexuella övergrepp som jag skrivit om du vill ha stöd att förhålla dig till ett barn som anklagar en vuxen för sexuella övergrepp.

Ps2. Mina exempel i texten ovan kommer från barn som berättat om övergrepp.

Photo: Kurhan

torsdag 3 mars 2011

Människor som kräver att vi ska ta bort systembolaget

Precis som många andra i samhället irriterar jag mig på systembolaget. Jag tycker inte om att behöva följa deras öppettider, att tvingas anpassa mig till deras urval, att inte kunna ta med mig någon minderårig in i butiken. Det retar mig jag måste ta mig till ett nattöppet apotek om jag plötsligt blir sjuk mitt i natten. Att inte kunna gå ut och köpa cigaretter utan att försäkra mig om att jag hade med mig legitimationen har också skapat en del frustration. Men samtidigt måste jag inse att dessa lagar inte finns för min skull. De finns för andra människor. De finns för alkoholisternas skull, som kanske kan hindra sig vid ett avgörande tillfälle av bristande tillgång på alkohol. För alla de människor som riskerar att komma i vägen för den mannen (ja, det är oftast män) som druckit för mycket och som blivit aggressiv. För att tonåringar inte ska behöva förstöra lungorna med tjära och andra gifter. För att försvåra för missbrukare att få tag på sina droger.

Sexköpslagen är inte heller en lag som finns för min skull eller som påverkar mig och det är säkert sant att det finns vissa människor som villigt och glatt är beredda att sälja sin kropp, men lagen är inte för deras skull heller. Lagen är till för dem som på grund av omständigheter i deras livssituation känner sig tvingade att sälja sex. Det är dem vi skyddar och är solidariska med.

Jag skulle gärna ta emot pengar för att donera blod eller benmärg. Men samtidigt vet jag att de som skulle skadas av sådana möjligheter är de som har mycket mindre än vad jag har, som skulle vara tvingade att sälja delar av sin kropp. Och vem vet, en dag kanske jag är där själv? Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte.

Jag vill inte att min kropp, i händelse av fattigdom, skall vara till salu. Jag vill inte att socialtjänsten ska se mina organ eller mitt underliv som en tillgång som jag kan använda för att hålla fattigdomen stången. Och jag vill inte att det skall gälla någon annan heller. Jag accepterar alltså lagarna, även om de ibland får negativa konsekvenser för mig, i vetskap om att de är till skydd för andra, svagare. Att påstå att det skulle vara en stor uppoffring är i sanning överdrivet. Irritation, kanske frustration, men aldrig katastrof. Det är I-landsproblem när det är som värst.

Så, för att frivilliga val ska kunna ske måste individen ha vissa rättigheter och möjligheter, en lägsta nivå. Annars kan vi inte prata om liberalsim och fri vilja, då pratar vi bara om att vi (starka) ska ha det bra på svagare människors bekostnad. Det är inte liberalism, det är egoism.

Så vem ska vi solidarisera med? De svaga i samhället eller de personer som helt själviskt skriker högt om att vi borde lägga ner systembolaget. Jag röstar på den förra gruppen – jag gillar nämligen att kunna se mig själv i spegeln.

Photo: Zsuzsanna Kilian

onsdag 2 mars 2011

Folk som gnäller över bostadssituationen i Stockholm


Det är faktiskt inte svårt att skaffa bostad i Stockholm.  Jag redan haft, och till folks fasa sagt upp, flera förstahandskontrakt i Stockholm, och detta enbart med hjälp av befintliga bostadsköer.

Om man litar mer till statistiken än till mina erfarenheter så ser vi att det i allmänhet bara tar ett par år att få lägenhet via Stockholms stads bostadsförmedling, om man inte kräver att få bo i innerstaden.  Gång på gång träffar jag också på personer som väljer att inte stå i bostadskön alls, eftersom de är säkra på att det är ”omöjligt”.

Dessutom så finns det lediga lägenheter. Hela tiden. I områden som Botkyrka och Fisksätra kan man ofta få en lägenhet mer eller mindre omgående, förutsatt att man har en inkomst av något slag och för bara några veckor sedan annonserade bostadskön om att det fanns lediga lägenheter i Märsta. Men när jag rekommenderar människor detta alternativ, så fnyser det åt mig. Vem vill bo i Märsta?

Kan man tänka sig att betala en förhållandevis hög hyra är det ofta relativt lätt i mer exklusiva områden som Hammarby Sjöstad eller hos privatvärdar på mindre attraktiva platser (som Nacka eller Lidingö, dvs. ytterområden/kranskommuner).

Att ha kontroll på sin ekonomi brukar också hjälpa; som exempel kan jag nämna att jag i 18-års present skrev jag in min syster i bostadskön och strax efter hennes 19:e födelsedag så fick hon ett förstahandskontrakt i Rågsved. Hon stod visserligen inte först i kön, men hon fick lägenheten eftersom hon inte hade betalningsanmärkningar och eftersom hon valde att gå på lägenhetsvisningen (vilket många struntar i).

Att bo i studentbostad är också en möjlighet och ett utmärkt alternativ så länge man studerar. Efter studierna som vanligtvis tar 3-4 år kan man utan problem få en lägenhet, om man stått i bostadskön under tiden och om man skaffar sig en inkomst. Andra alternativ (som ingen jag har hört talas om gjort på riktigt) är att kontakta värden direkt eller ställa sig i t.ex. Värmdö kommuns bostadskö.

De enda slutsatserna jag kan dra utifrån allt jag läst om ”krisen i bostadsfrågan” är att det är svårt att få lägenhet om man a) inte kan försörja sig själv b) har betalningsanmärkningar c) inte vill stå i kö och d) om man ”måste” bo i innerstaden.

En person som inte kan leva upp till dessa rimliga krav som i allmänhet ställs av en hyresvärd och dessutom har pretentioner på att bo på de mest populära platserna kommer att vara bostadslös, och jag kommer inte att tycka synd om dem.  Och jag förstår verkligen inte varför de får en massa utrymme i media att beklaga sig; ibland får man ta skeden i vacker hand och antingen acceptera att flytta många gånger eller ställa rimliga krav på sin boendesituation.  Det handlar bara om prioriteringar.

Det är en mänsklig rättighet att ha en bostad. Men inte att ha det var som helst. Samhällets resurser ska gå till att hjälpa dem som faktiskt behöver vår hjälp. Allvarligare problem i sammanhanget är därmed:

* Att säkerställa att minoriteter inte diskrimineras av hyresvärdar
* att personer med betalningsanmärkningar riskerar hemlöshet
* att vi har 42 000 hyreslägenheter som ingen bor i eftersom hyrestagarna inte vågar säga upp dem (för det är ju ”omöjligt att få en hyresrätt i Stockholm)
* att allt för många hyresrätter omvandlas till bostadsrätter (det ska finnas utrymme att välja boendeform)
Så kom inte till mig och gnäll över att du inte har någonstans att bo om du inte prövat allt. Själv säger jag snart upp mitt nuvarande kontrakt och hoppas det kan glädja någon som står i kö och tycker att det är helt OK att bo i Nacka.

Photo: Michael Andersson