söndag 24 april 2011

För cool för att be om ursäkt


Men det var ju inte med mening, jag gjorde det inte med flit!”

Varifrån kommer den utbredda missuppfattningen att man inte ska be om ursäkt om det som hänt var oavsiktligt? När man gör något oavsiktligt, något som inte blir som man tänkt sig så ska man be om ursäkt. Orsaken till att man ber om ursäkt är för att visa att det var just oavsiktligt. Att jag inte trampade dig på foten för att jag är arg på dig eller nonchalant inför din existens. Utan jag gjorde fel. (Och tänk på att man kan be om ursäkt för att någon blev ledsen, även om man inte ångrar det man gjorde per se). Den som får din ursäkt bör i godta den och försäkra dig om att de inte hyser agg mot dig, att de förstår att du gjorde det med misstag. En utebliven ursäkt eller accepterande av ursäkt i dessa situationer skapar irritation och onödiga konflikter. Vissa verkar till och med tycka att det skulle vara förnedrande att be om ursäkt. Snacka om att ha prestigeproblem… Tröttsamt!
”Du måste förlåta för att gå vidare, vända andra kinden till…”

Den person som gör något med flit bör också be om ursäkt, verkligen ångra sitt beteende (och visa i det i handling) samt i den mån det är möjligt, gottgöra. Detta är förutsättningen för att mottagaren ska förlåta personen. (Om personen inte är Jesus, men jag har inga indikationer på att han läser mina texter.) Mottagaren behöver dock inte förlåta personen. Det går utmärkt att gå vidare i alla fall. Och det blir direkt obehagligt när folk anvisas med att tjata om att man ”måste” förlåta, ytterligare en kränkning och ett övergrepp på den som blivit illa behandlad. Låter det verkligen rimligt att man ”måste” man förlåta våldtäktsmannen, mobbarna från arbetsplatsen eller mamman som slog? Nej, exakt. Det är inte rimligt och det är inte heller nödvändigt.

Däremot är det dumt att gå omkring och hata personen som behandlat dig illa, för så länge du gör det kommer du inte vidare och riskerar att plågas av tankar på det under onödigt lång tid. (Det är inte heller bra att du hatar dig själv för att du gjorde ”fel”, t.ex. steg in i bilen, drack alkoholen eller satte på dig den korta kjolen.) Att inte hata en person dock inte samma sak som att du måste älska personen, du kan förhålla sig neutral. Här är det ofta läge att kontakta en psykolog om man fortfarande efter en tid tänker på och hatar mördaren/mamma/chefen varje dag. Utan att förringa sorgen och smärtan så är det inte sunt. Så när Aftonbladet smäller upp artiklar med att Jimmies föräldrar tänker på Jimmies mördare varje dag två år efter mordet bör någon skicka Jimmies föräldrar till en psykolog.

”Det är aldrig ens fel att två träter”

Slutligen får den person som får en ursäkt inte tro att det nödvändigtvis betyder att han eller hon inte har något eget ansvar, eller för den sakens skulle tro att det ger rätt att trycka ner personen som bad om ursäkt. Många gånger, men inte alltid, är det mer än en person som har gjort fel. Nej, det är inte alltid två personers fel att det blivit en konflikt. Och att säga det till folk är direkt förolämpande; du kan ju pröva säga till en jude att de faktiskt också måste ta sitt ansvar i konfliken med Hitler…

Ps. Och nej, en ursäkt och en förklaring är inte samma sak. En förklaring tar man till för att få en annan människa att förstå att det man just bad om ursäkt för inte gjordes av illvilja och man vill att personen verkligen ska förstå varför det blev som det blev. Det man alltså bad om ursäkt för.

Photo: Pop Catalin

Ohövlighet | Jag ber Birro om ursäkt |

lördag 23 april 2011

Inget att förlora


På min mans arbetsplats finns det massor med böcker, och ibland tar han med några hem till mig. Den senaste högen som han kom med innehöll ett par böcker med misstänkt glansigt omslag. Böcker där omslagen går ton i ton och färgerna är lite för harmoniska och mjuka. En bok går i svagt lila och visar en ensam man som vandrar genom en öde stad. Boken heter Inget att förlora och är skriven av Lee Child.

Bokens huvudperson är Jack Reacher, före detta militär som verkar liftar runt i USA och bråka med folk.

”Just nu befinner han [Jack Reacher] sig i Colorado, mitt emellan städerna Hope och Despair. Det enda som skiljer dessa sömniga hålor åt är några kilometer tom enslig väg.

I brist på lift promenerar Reacher in i Despair. Allt han vill är att få något att äta i väntan på ny skjuts. Men istället hamnar han i trubbel med stadens polis som vill åtala honom för lösdriveri om han inte frivilligt lämnar staden. Då Reacher vägrar går poliserna mer handgripligt till vägar de kör honom till stadsgränsen och lämnar honom där.

Det skulle de aldrig ha gjort!

Reacher har inget jobb, ingen adress, inget bagage. Han har inget förutom en jäkla envishet. Och nu har poliserna gett sig på fel person.

Uppenbarligen har Despair någonting emot främlingar och Reacher bestämmer sig för att ta reda på varför.”

Jack börjar alltså obstruera mot ordningsmakten på rätt oklara och luddiga grunder – främst verkar han bygga det på någon sorts heder (han är dock inte muslim). I sina rätt barnsliga bråk snubblar han över en massa mystiska saker (ett lik till exempel) och det finns inte mindre än tre separata förklaringar till alla dessa; deserterande soldater, en återvinningsanläggning där man utvinner uran i hemlighet och en domedagspredikare med mål att skynda på apokalypsen. Den lilla staden har alltså lyckats dra till sig problem i en aldrig tidigare sedd omfattning.

Språket är bokens största styrka, vilken 8:e klassare som helst hade varit stolt över det, och det är i princip alltid grammatiskt korrekt. (Viss avsaknad av trestaviga ord, något som i och för sig inte behöver säga något om en boks kvaliteter.) Karaktärerna som beskrivs är tyvärr helt okända för mig även när boken slutar, några särskilt ingående personbeskrivningar bjuder inte boken på. Jag upplever dock detta som en fördel eftersom spännande skeenden kan bli helt olidliga när man känner med karaktärerna.

Dialogerna är kortfattade, så kortfattade att det är svårt att följa vem som säger vad. Något som inte hjälps upp av det faktum att alla karaktärer har förbluffande lika språk och vokabulär. En mycket spännande detalj med tanke på deras extremt olika bakgrund, författaren lämnar dock åt läsaren att lista ut hur det kan komma sig.

Ett plus för att det är relativt svårt att förutsäga vad som ska hända eftersom boken ligger så långt ifrån den verklighet och realism som brukar genomsyra den här typen av böcker. (Carl Hamilton framstår i jämförelse som en alltigenom trovärdig och realistisk karaktär).

I Orwells kända bok 1984 arbetar Julia med att skapa böcker med hjälp av bokmaskiner - stora kalejdoskop som sätter samman böcker utifrån ett par olika historier, händelser och karaktärer . Den här boken får mig att tro att det inte längre är en framtidström att skapa böcker på detta vis.

Så, om du befinner dig i en sommarstuga och det inte fanns några andra böcker eller tidningar i stil med Aftonbladet, ingen TV, inget sällskap, inget att pyssla med och det regnar ute, då tycker jag absolut att du ska överväga att läsa den!

Ps. Den som säger ”never judge a book by its cover” har givetvis fel. Det går alldeles utmärkt.

Inget att förlora | 1984 | Lee Child och Jack Reacher |

onsdag 20 april 2011

Folk som är odödliga


”Men jag tänker verkligen inte skriva något testamente, det är gott om tid att göra det sedan. Jag kommer inte att dö än på många år. Det är ingen idé att göra det redan. Och föresten tycker jag att det är himla läskigt att prata om döden”

För det första vill jag klargöra att du med all sannolikheter kommer att dö. Jag vågar till och med påstå att det är sant för alla. Förr eller senare. De flesta av oss planerar dock inte för när utan det bara sker. Ibland är det relativt väntat, ibland helt oväntat. En olycka kan komma plötsligt, som man säger.

Nej, det spelar ingen roll att du att du inte planerar att dö eller för den delen att du inte bryr dig om hur din begravning är eller vad som händer med dina saker, för att när du väl är död så kommer det finnas en massa människor som bryr sig alldeles förskräcklig. Som alla kommer att inse att detta är deras sista chans att göra något för att visa hur mycket de älskar dig, som alla kommer vilja att dina saker fördelas på ”rätt” vis och att begravningen blir exakt så som du skulle ha önskat. Och om läkaren kommer och frågar om du ville donera dina organ så kommer de att behöva ta ställning. Problemet är att dessa människor inte alls särskilt ofta har exakt samma uppfattning om vad du hade velat och vad du hade önskat. Och eftersom detta är deras sista möjlighet att göra något för dig så blir det väldigt, väldigt viktigt för dem. De är beredda att strida för att vad det ”vet” är din sista önskan, mot alla andra som också ”vet”. Det faktum att alla inblandade är ledsna, förtvivlade och kanske i chock gör risken för konflikt och, bildligt talat, dödliga sår, än värre.

Och så lägger vi till att några kanske inte bryr sig ett dugg om dig utan vill straffa din far som lämnade din mor för en annan kvinna, folk som vill komma på din begravning fast du hatade honom eller som är uppenbart ute efter dina pengar eller vad det nu kan vara. Glöm inte heller att även om du eller dina nära inte bryr sig om materiella saker så kan det ändå göra ont att se någon bara kasta bort dem. Att se en person som inte älskade dig bära dina smycken som du bar varje dag… Affektion har mycket lite med pengar att göra.

Jag vet att folk blir väldigt upprörda när jag pratar om detta, för man får tydligen inte prata om döden i vår kultur. Dumheter säger jag. Vid varje dödsfall så finns alla ingredienser för att skapa riktig tragedi och det är därför som vi måste prata om det. Och om du nu upplever att det är så traumatiskt så går det bra att fylla i alla lämpliga papper och glömma bort det sedan. Men nu är det dags att ta lite ansvar.

Du SKA ha ett testamente för att klargöra vem du vill ska ha dina saker. Och du SKA ange där (eller i Vita arkivet) önskemål inför din begravning och du SKA ange om du vill donera dina organ eller inte. Allt annat är respektlöst och själviskt mot de människor som älskar dig. Mot de människor som du påstår dig älska. Tvinga inte dem att i sin sorg ta ställning. Du behöver inte ens prata om döden för att göra det – bara gör det – NU!

Testamente | Donera organ | Vita arkivet | Oönskad begravningsgäst | Arvet efter Stieg Larsson

söndag 17 april 2011

Bridezillas

”Vi hade tänkt gifta oss, allt var klart, lokalen var bokad och inbjudningarna utskickade när vi insåg att det inte var vårt bröllop utan våra föräldrars bröllop. Så vi avbokade allt. Nu vet jag inte hur vi ska göra för att gifta oss. Hur vi än gör kommer folk att bli upprörda och besvikna. ”

Känns det igen? Jag har hört det flera gånger på sista tiden. Släkt och vänner som lägger sig i och kritiserar det som de faktiskt inte har med att göra. Kommer med krav på vilken typ av vigsel det ska vara, om moster Greta ska bjudas och i värsta fall sätter sig ner och gråter som små barn när de inte får sin vilja igenom. Trots detta pratar de flesta människor om Bridezillas som om de vore brudarna som var de besvärligaste när det gäller giftermålet. Jag hävdar med bestämdhet att det är nära och kära (samt en och annan bekant) som förtjänar det epitetet.

Ett bröllop är något väldigt personligt och antalet åsikter om vad som är ett ”riktigt” bröllop varierar stort med vem du frågar. Mitt enda råd är därför att välja bröllop efter personlighet och situation – inte efter konvention. Problemet är då omgivningen som kan ha helt annan syn på det här med bröllop än vad bruden och brudgummen har och dessutom tar sig rätten att lägga sig i och kritisera.

Jag gifte mig i hemlighet i Stadshuset en solig vinterdag och åt en bröllopsmiddag tillsammans med min man på Stallmästargården. Dagen därpå åkte vi iväg på vår bröllopsresa samtidigt som bröllopsinbjudningarna landade på dörrmattan hemma hos släkt och vänner. När vi kom hem hade vi inte mindre än fyra stycken bröllopsmiddagar; tre middagar med olika släktkonstellationer och en för våra närmaste vänner.

Nu efteråt är det inget som jag önskade att jag skulle gjort annorlunda; fördelarna var massor: Vi slapp nervositeten och tröttheten att först gifta sig och sedan ha fest för nästan 100 personer. I stället fick vi vila en liten stund mellan vigseln och kvällens bröllopsmiddag (för att inte tala om att vi varken var onyktra eller trötta till bröllopsnatten…). Vi han prata i lugn och ro med alla personer som kom och ville fira oss eftersom det inte var så många på varje tillställning. Att vi åkte till dem gjorde att även äldre släktingar hade möjlighet att delta, vilket var väldigt viktigt för oss. Jag fick ha min bröllopsklänning fem gånger. Personer som annars inte kommer så bra överens kunde hållas isär. Eftersom jag redan var gift gjorde det inget att svärföräldrar lade sig i hur de ville att just deras middag skulle vara, de fick som de ville och alla var nöjda och glada.

Två saker var tråkigt, att vi inte kunde berätta för någon om bröllopet innan eftersom vi tidigt märkte exakt hur kontroversiellt detta var. Det andra är de fåtal personer som reagerat negativt på detta. Som surar över att de inte fick veta innan, att de inte fick vara med vid vigseln, att det inte var ett kyrkbröllop och vad de nu gnäller över. Exakt hur självupptagen, hur mycket bridezilla är den personen? Hur vågar man kalla sig för vän eller familj om man samtidigt kritiserar det sätt som två personer väljer att visa varandra sin kärlek? Hur kan man ens komma på tanken att försöka förmörka en dag som denna?

Så, den som har mage att kritisera någons bröllop, eller mitt för den delen, den som känner att ett bröllop måste vara i kyrkan med en stor vit marängklänning knip ihop om det eller gå direkt till skamvrån utan att passera Gå!

Magdalena Ribbing | Nollbudgetbröllop | Bröllopsguiden | Inga presenter | Bröllopsbjudande

lördag 16 april 2011

Gasen i botten, du kör som en kärring!


Jag gillar inte att köra bil och jag gillar inte bilförare, men minst av allt gillar jag medias rapportering kring bilkörning.
Dimma orsakar stora trafikproblem i Skåne
basunerar Aftonbladet ut, denna ständiga källa till vederhäftig information. Nej, kära Aftonbladet; dimma orsakar inga trafikproblem, förare som inte anpassar sin körning efter rådande väderförhållande orsakar trafikproblem.

Det står tydligt och klart att alla körning ska anpassas till rådande väderleksförhållande. Punkt. Hur svårt kan det vara? Nej, i stället så frånsäger föraren sig ansvaret och håller minimum den hastigheten som anges på vägskyltarna. ”Men, vägverket säger ju att man kan åka 110 här”, tänker hen som en trotsig femåring och blir förbluffad när hen åker i diket på glashala vägar.

Och media, media ger bilföraren rätt och lägger skulden på vädret i stället för på klantiga och inkompetenta bildförare.

På samma vis måste vi nu tydligen införa en lag som förbjuder SMS:ande i bilen. För mig gör den verkligen till eller från, jag vågar mig inte på att SMS:a när jag kör, jag tycker mest att det är tragiskt att den behövs. Det är ju nämligen redan förbjudet att ägna sig åt sysslor i bilen som äventyrar trafiksäkerheten. Som när man skickar SMS till exempel. Det är ju våra femåringar som tvingat fram lagen:”Men ingen SA att jag INTE fick skicka SMS när jag körde så därför tänker jag göra det. Så det så!”

Jag vill hålla hastighetsbegräsningen – om inte annat bara av den orsaken att aldrig behöva tänka: ”Om jag bara hade hållit hastigheten så hade kanske de det lilla barnet fortfarande varit i livet.” Och varje gång jag säger det i ett sällskap så blir jag idiotförklarad. Några, oftast män, står och talar om för mig att jag måste förstå att alla kör för fort.

Det är för det första inte sant, statistiken visar att ”bara” runt hälften av alla förare kör för fort och av dem är det ungefär en tredjedel som kör mer än 10 km/h för fort. Det är alltså inte något som alla gör, och inte något som en majoritet står bakom även om det låter så i fikarummet.

För det andra: Hur smart är det att köra för fort när forskning har visat att risken att någon skadas allvarligt ökar dramatiskt när hastigheten höjs, samtidigt som varenda mellanstadieelev kan räkna ut den nästintill obefintliga tidsvinsten. Om du kör 10 mil på en väg där hastigheten är 90 km/h och försöker hålla 100 km/h så tjänar du i teorin 7 minuter. I verkligheten blir det dock runt 3-4 minuter till det facila priset av 150 liv om året.

Trafikverkets undersökning visar att:

”Resultaten visar att man överskattar tidsvinsten som kan göras genom att öka en redan hög hastighet jämfört med en ökning från en lägre, att man underskattar den procentuella ökningen i risk för material/personskada och dödsolycka när man ökar hastigheten och att man underskattar förlängningen av bromssträckan vid en hastighetshöjning.”

Så många bilförare lägger skulden på någon annan, vägrar att tänka själva och envisas med att köra för fort trots obefintliga vinster och dryga kostnader. Så är det de eller jag som är korkad?

DN | Metro | Sydvenskan | Magazin 24

fredag 8 april 2011

Fara!

Folkhälsoinstitutet konstaterar att det inte är lika skadligt för kvinnor att dricka alkohol som man tidigare trott:
”Vi anser ändå att det inte är möjligt att föreslå en höjning av gränser för kvinnor; det skulle skapa starka reaktioner bland såväl praktiker som politiker”

Jag är riktigt, riktigt trött på den här typen av agerande från myndigheter. Man får inte sanna svar; man får svar baserade på ett barns kunskapsnivå.

Får besked av sjukvårdsupplysningen och flera läkare att man absolut inte får blanda Citodon med Alvedon. Inser senare att det inte är ett dugg farligt utan handlar om att eftersom båda tabletterna har samma verksamma substans, så måste du säkerställa att den sammanlagda dosen paracetamol som du får i dig inte överstiger maxdosen per dygn. (Du måste alltså lägga samman, helt på egen hand, hur många mg det är i de respektive tablett och hur många du tar). Livsfarligt? Inte så länge du behärskar lågstadiematematik.

Har ni förövrigt sett förändringen på våra medicinförpackningar? Förut fanns det information om vad som var farligt och ungefär hur farligt. Nu står det bara det intetsägande att man bör kontakta läkare, för minsta lilla avvikelse eller fråga. Inte tänka själv.

En man trillar framför tunnelbanan. Alla skriker efter att vi ska skaffa skyddsväggar med dörrar i så att man inte kan trilla ned på spåren. Ingen kommer med självklara idéer så som att inte gå på den vita markeringen eller inte springa. Personligt ansvar? Nej, myndigheternas!

Man går ner i vikt om man äter frukost/om man äter 6 gånger om dagen. Gång på gång skriver tidningarna det. Jag förstår först inte hur man kan gå ner i vikt om äter mer i stället för mindre. Nu har jag fått det förklarat för mig: det handlar om att om man hela tiden går runt och småäter för att man är hungrig så går man upp i vikt. Om man i stället äter regelbundet så kan man kontrollera vad man äter och då äter man nyttigare. En direkt lögn således.

Hur stor är sannolikheten att bli gravid om man har avbrutet samlag? Sannolikheten är tjugo procent om man har regelbundet sex (dvs. 2-3 gånger) i veckan under ett års tid. Detta eftersom mannen inte alltid kan behärska sig och avsluta i tid. Ok, men om vi pratar om vuxna män, ni vet sådana där bra män som inte tappar kontrollen helt av sex så att vad som helst kan hända? Nej, det verkar det inte finnas någon forskning på…

Tåget som fastnade mellan Stockholm och Södertälje i somras där ingen vågade öppna dörrarna? Inte kan man släppa ut vuxna människor på ett spår, tänk om de skulle välja att gå över spåren på andra sidan tåget i stället för att gå bort från tåget… Det är viktigt att vi ser till att vi får någon ansvarig för att hålla dörrarna stängda, för vi kan inte förvänta oss att passagerarna själva tar det ansvaret.

Myndigheter ska inte ta politisk hänsyn och de ska inte ljuga för mig och därmed försvåra mina möjligheter att ta ansvar för mitt eget liv och fatta mina egna, väl genomtänkta beslut. Och de ska inte ta på sig ansvaret för mig och mina handlingar så jag tillsist är så omgärdad av förbud att jag inte kan agera självständigt. Inom psykologin kallar vi det för inlärd hjälplöshet. Det är inte eftersträvansvärt även om det onekligen gynnar politiker med lust att kontrollera oss.

Photo: Colin Brough
Ps. Läs gärna Det infantila samhället och I trygghetsnarkomanernas land om du inte heller är helt förtjust i statens klåfingrighet.