torsdag 25 augusti 2011

Anklagad för feghet

Ett av alla statusmeddelanden som cirkulerar på Facebook:

Sverige har hemlösa, barn som går till sängs utan att äta, äldre som går utan nödvändiga läkemedel, psykiskt sjuka utan behandling, familjer som går i ekonomisk konkurs... MEN VI DONERAR MILJONER TILL ANDRA LÄNDER UTAN ATT HJÄLPA VÅRA EGNA FÖRST!!! 99% av er kommer inte att ha modet att kopiera detta!

Mod och mod... vi kanske inte vill? Vi kanske inte tycker att man ska polarisera mellan olika grupper på det viset? Vi kanske inte anser att det är ett ekonomiskt problem att vi har hemlösa, hungriga barn, psykiskt sjuka utan behandling osv.? Och vi kanske dessutom är så syniska att vi antar att om vi hjälper andra länder så minskar deras lust att invadera oss för att få åkermark till en svältande befolkning?

Att kopiera dessa statusrader som florerar skulle jag inte kalla för mod. Jag har ett mycket bärre ord för det...

Eller så har jag fel, kanske är jag för första gången i mitt liv feg. Kanske borde jag anstränga mig mer för att göra det komplicerade väldigt enkelt? Det kan vara lite vilket som.

Photo: Oscar Prahasta

onsdag 24 augusti 2011

Det är slut. Du kan gå hem.

För ett par år sedan var det en tjej som valde att sluta umgås med mig för att jag var så dålig på att höra av mig till henne. Hon tröttnade helt enkelt på att alltid vara den som ringde och som upprätthöll vår kontakt. Och det kan man ju förstå.

Att jag var dålig på att höra av mig till henne var dock inte personligt, även om jag kan tänka mig att hon trodde det. Det var en slump. Mycket saker som skedde i mitt liv, många nya människor, långa arbetsdagar och annat som gjorde att jag inte uppfyllde min del av vänskapskontraktet så att säga. Så, som sagt, jag har full förståelse för hennes val.

Det jag däremot inte förstår (eller i alla fall inte accepterar) är att hon, och många med henne, inte trodde att det var en slump utan trodde att min frånvaro var en personlig markering. Att jag genom att undvika henne försökte förmedla ett budskap om att jag inte hade velat träffa henne. Att vår vänskap var över av en eller annan anledning. Att de trodde det för att det är så som de flesta agerar när de finner att de inte längre vill vara vän med en person.

Vad är det för stil att ”göra slut” men en vän genom att inte tala med dem och hoppas att vänner fattar vinken och försvinner?
För det första är det korkat; vännen kanske inte sänder ut ett ”hemligt budskap” för dig att tolka, utan vännen kanske faktiskt har mycket att göra, det kan vara otur eller vad som helst, som i fallet ovan.

För det andra så är det fruktansvärt sårande; tänk att vara den som sitter och ringer och ringer och anstränger sig för att få till en relation med någon som redan har bestämt sig för att avsluta den, men struntat i att berätta det för dig? (Som om jag bestämmer mig för att starta en ny familj, utan en tanke på att skilja mig.) Att man känner sig dum för att man lite litade på sin instinkt om att någon var fel och att man gjorde allt man gjorde för att upprätthålla kontakten med någon som redan lämnat...

Vissa skyller på att de inte vill såra i onödan och menar att om man ringer många gånger utan att få tag på personen t.ex. så borde man förstå att samtalet är ovälkommet. Det är bara feghet som talar. Folk som inte vågar säga vad de menar och stå för det som de säger. Jag kan lova att det är många personer som jag hjärtans gärna vill träffa och prata med som kastat telefonen i frustration för att jag är så svår att få tag på.

Nej, i stället är det enda rimliga, det enda rakryggade är att säga som det är: inte vara elak i onödan, men tydlig. Och om man orkar kan man ge feedback så att personen kanske kan förändra sitt beteende för framtiden, om det skulle behövas: T.ex. ”Jag känner att jag inte har plats för dig i mitt liv just nu.” eller ”Jag känner att du tar mer än du ger när vi umgås, så jag vill inte träffa dig mera.”

Du behöver inte vara någons vän. Men du kan inte kräva att andra personer ska gissa sig till vad du tänker. Framförallt som det handlar om att du är för feg för att säga vad du tycker.

Ps. Ja, jag vet. Jag skulle kunna vårda mina relationer bättre emellanåt. Men det är inte det som just detta inlägg handlar om.

Photo by: PLRANG Images for design

Följ min blogg med Bloglovin


fredag 19 augusti 2011

Case study: Lögn, förbannad lögn och statistik

Jag, ung och universitetsutbildad hamnade i en diskussion om invandring. Mina Växjö-födda opponenter har ingen utbildning efter gymnasiet och diskussionen handlade om huruvida invandrare har kriminella gener.

Mina motståndares argument byggde på att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och därmed måste kriminalitet ligga i generna, medan mina på att den fattigaste gruppen i samhället, tenderar att vara den mest kriminellt belastade. De menade alltså att det var ett genetiskt problem och jag menade att det var ett fattigdomsproblem.

Jag försökte, utifrån begrepp som representativt urval, signifikans, korrelation, olika former av undersökningsmetoder osv., visa att statistik är inte lögn, men människor kan (försöka) använda statistik för att ljuga. Och att deras slutsats mad all sannolikhet var felkatig; invandrare innehar inte kriminella gener. Efter att en längre stund försökt att förklara deras bristande logik så vände sig en av dem mot mig och tittade överseende på mig.

”Problemet” sade hon ”är samma för alla er akademiker”. Ordet akademiker uttalades med en ansenlig mängd förakt. ”Ni tror att ni får utbildning, men det leder bara till inbillning, ni förstår inte hur det är i världen”.

Hon fortsatte: ”Ni är så naiva. Ni tror på statistik, alla vet att statistik bara är lögn! Tänk dig att du står med ena foten i en hink med iskallt vatten och med den andra foten i en hink med skållhett vatten. Verkar det obehagligt?” hon tittade uppfordrande på mig.
Jag nickade.
Hon log skadeglatt: ”Precis, det är otrevligt, men enligt statistiken så har du det perfekt”. Hon och hennes kamrater tittade triumferande på mig, spänt avvaktande mitt svar.

Eftersom man inte kan ha rätt i någons ögon om man inte kan bevisa det, och du inte kan bevisa något för någon som inte kan eller vill förstå så valde jag att fly fältet. Vissa strider kan man helt enkelt inte vinna.

Photo: Katka Samková

onsdag 17 augusti 2011

Folk som roffar åt sig

Nyss hemkommen från Grekland tänkte jag beskriva ett fenomen som många av er säkert känner till. Det är dessa människor som går upp tidigt, väljer ut de solstolar där de vill ligga och lägger sina handdukar där. Sedan går de och äter frukost, gör sig i ordning, och sedan, kanske, går det och lägger sig på ”sin” solstol.

Fenomenet leder till två saker: Dels att det vid varje given tidpunkt finns ett stort antal solstolar som inte brukas, samtidigt som det finns ett antal personer som skulle vilja bruka dessa men istället får stå och titta på. Och dels att när människor märker att det är ont om solstolar kommer de också att gå upp tidigt och lägga ut sina handdukar, helt enkelt börja roffa åt sig och hålla fast vid dem, även om de inte behöver dessa. Och möjligheten att få en solstol minskar än mer.

Det blir en ond cirkel. Jag roffar åt mig eller håller fast vid en något som jag inte vill ha just nu (en lägenhet, ett arbete, en utbildningsplats, en partner) för att vara säker på att faktiskt få det jag vill ha exakt när jag vill ha den. Detta leder till att resurserna blir färre än vad de annars skulle vara, färre människor kan t.ex. njuta av att ligga på en solstol i solen. Det blir alltså sämre för alla än vad det annars skulle vara.

Nu är detta höjde av I-landsproblem och lösningen är enkel – jag viker ihop deras handdukar och lägger dem på lämpligt ställe samtidigt som jag utan minsta dåligt samvete lägger beslag på solstolen. (Helst skulle jag vilja kasta dem i poolen, men min man går än så länge inte med på det).

Problemet är att vi kan se detta tankesätt på många olika områden, områden som är mycket viktigare än vad det gäller solstolar. 42.000 lägenheter bara i Stockholm skulle kunna bli nya förstahandskontrakt om de som har förstahandskontrakten i dag vågade släppa dem, otaliga arbeten är ockuperade av människor som faktiskt inte vill ha dessa, som vantrivs eller av andra orsaker borde byta. Människor tackar ja till utbildningsplatser och slutar relativt omgående, när någon som verkligen ville ha platsen hade kunnat få den i stället.

När vi vågar släppa det vi har, när vi slutar roffa åt oss, kommer färre människor att hålla fast vid saker som de inte vill ha, vilket leder till att det bli bättre för alla. Ja, det kanske blir lite sämre för mig på kort sikt, men på längre sikt gynnas jag (och alla andra) av fler lediga solstolar, fler lediga lägenheter och större rörlighet på arbetsmarknaden. Frågan är bara vem som ska börja?

Photo: Chris Cockram

måndag 8 augusti 2011

Kvinnor kan inte våldta


”Jag tittar bara på lesbisk porr” säger Emelie och ler som för att visa hur frigjord hon är.”Det känns bättre för lesbiska kan ju inte våldta varandra.”
Emelie är sexualupplysare för RFSU och tror alltså inte att kvinnor kan våldta varandra. Hon har givetvis fel. Kvinnor kan våldta andra kvinnor. De kan våldta män. De kan våldta barn.

Lika illa som det är att förminska och negligera en kvinna eller ett barn som blivit våldtagen av en man, lika illa är att det ignorera brottet eller tro att det skulle vara mindre allvarligt för att förövaren är en kvinna.

Män kan inte våldtas skriver Märta Tikkanen i den välkända boken från 70-talet och syftar då på att även om en kvinna kan våldta en man rent fysisk så vägrar samhället att se detta. Män vill ju alltid ha sex, med alla kvinnor!

Nej, män vill inte alltid ha sex. Nej, även om en man vill ha sex så betyder det inte att han vill ha sex med alla kvinnor. Nej, bara för att en man uppskattar att ha sex med en specifik kvinna så vill han inte ha sex med henne vid varje givet tillfälle. Nej, bara för att en man får erektion som betyder det inte att han vill ha sex med personen som står framför honom. Nej, heterosexuellt samlag är inte den enda möjligheten att våldta någon.

Det finns i Stilla Havet ett samhälle där det är vanligt förekommande att kvinnor gruppvåldtar män. ”Höhö, där skulle jag vilka bo” får jag många gånger höra från både män och kvinnor när jag berättar om det. Eh… va? Är människor så empatistörda att de inte kan förstå hur otroligt traumatiskt det är att blir våldtagen? Det som är underbart med någon man är attraherad av kan vara fruktansvärt med någon som man inte är attraherad av eller till och med finner frånstötande. Att välja att göra något är en helt annan sak än att tvingas att göra något.


Samuel förlorade oskulden när han var tolv. Kvinnan i fråga var tjugofem, onykter och en vän till Samuels mamma. Hon var Samuels barnvakt vid tillfället.

Jens mammas väninna drog iväg med honom till ett privat rum under en blöt fest. Där utförde hon oralsex på honom. Jens var tretton. Hon var trettionio.

Jonatan gick och lade sig och sov under en fest. När han vaknade fanns den en flicka i rummet som insisterade på att de skulle ha sex. Han sade nej flera gånger men hon vägrade ge sig. Hon blev mer och mer påstridig och tillsist så upplevde han situationen så obehaglig att han valde att ha sex med henne, fast han inte ville.

Alla tre männen som berättar detta för mig är märkbart emotionellt påverkade. En av dem gråter. Två av fallen är olagliga, ett av dem är ”bara” respektlöst och integritetskränkande. Alla tre upplever att de blivit skadade av detta, samtidigt så har det inte berättat om det tidigare. ”Män kan ju inte våldtas”.

Att säga att kvinnor inte kan våldta är ungefär som att säga att vita/svarta/gula män kan inte våldta. Det sitter inte genetiskt i oss, och det handlar inte om sex. Det är ett val vissa av oss väljer att göra för att vi kan, för att vi vill utöva makt över någon annan. För att vi är starkare; fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt, än den person som står framför oss. Likväl som kvinnan har rätt till fysisk integritet så har mannen det. Det går inte att gömma sig bakom myter som ”män vill alltid ha sex” eller ”våldtäkt förekommer inte i lesbiska relationer”.

Photo: Nextia design

Obs! Bilden har ändras efter publicering. Se resonemang bland kommentarerna nedan.

Om du gillade denna text så tror jag att du kommer att gilla denna också:


 Så undviker du våldtäkt i sommar

fredag 5 augusti 2011

När man njuter av att vara inflexibel

När jag gick på universitetet så arbetade jag extra som tentamensvakt. Då arbetar man med regler från examensförordningen som ställer upp principer för hur tentamen ska utföras, vilka krav som finns på legitimationskontroll, vilka skyldigheter som lärarna har att vara anträffbara under tentamen osv. Vi ansträngde oss hårt för att hitta alla fuskare och upprätthålla den nivån som krävdes av oss. Vi var en smula tyngda av allvaret i det hela. Minst sagt.

En sak som vi dock alltid gjorde var att inom ramen för de regler som vi hade försöka lösa uppkomna situationer. Vi var själva studenter och förstod till fullo den panik som kan uppkomma av mindre missar, som en glömd plånbok. En elev får nämligen inte skriva en tenta om han eller hon inte kan identifieras. Dock står det inte när denna identifiering ska ske. Följaktligen hände det vid ett par tillfällen att vi lät elever påbörja sin tenta och sedan löste vi legitimationsfrågan efteråt. Vid något tillfälle tog läraren på sig ansvaret för att identifiera studenten och vid ett annat tillfälle lät vi studenten under övervakning ringa pojkvännen som kunde komma och lämna den glömda legitimationen.

Det som retar mig är att det ska vara så svårt för många inom serviceyrket att ha denna enkla och tydliga attityd till saker och ting. Känner de inte till den sköna känslan i magen av att ha lyckats hitta en väg att lösa problemet; både från personens tacksamhet och för att man får känna sig lite smart? Har de inte prövat?

Likväl som vi hade juridisk befogenhet att avvisa studenter utan legitimation så har personal från SJ haft sina befogenheter att agera så som de har agerat i många situationer som gör människor upprörda just nu. De får kasta av folk som inte har giltig biljett eller saknar legitimation (undantaget barn).

Frågan är varför man vill göra det? Varför försöker man inte vid varje givet tillfälle att hitta en lösning? Varför försöker man inte vara lite smidig? Varför vill man inte ha den härliga känslan av att man faktiskt kan lösa alla problem som uppkommer? Varför vill man inte ha resenärernas respekt?

Tågföretagens halvnya legitimationskrav innebär det givetvis än fler möjligheter för konduktörerna att hamna i problem med resenärerna eftersom det är ytterligare en sak som ska kontrolleras som det kan vara problem med.

Syftet mem personliga biljetter var för att hindra personer från att hamstra biljetter från SJ när de var som billigast i stället för att sedan sälja dem dyrare på t.ex. Tradera. Ett agerande som alltså uppstått på grund av SJ:s egen prispolitik. Så i stället för att ändra den fnoskiga prispolitiken och låta priset vara mer jämnt över tid, så valde de att införa ytterligare ett irritationsmoment. Något som dessutom är onödigt integritetskränkande. Lite som att sätta plåster på ett skoskav i stället för att köpa skor som passar. (Och som alltid, den stora massan får betala priset för vad några få, möjligen svagbegåvade eller med en dold agenda, hittar på. Och som alltid, en svensk tiger)

Veolia skriver följande på sina biljetter:
Biljettutskriften är personlig och är giltig endast tillsammans med din ID-handling*.
* Giltig ID-handling är svenskt ID, svenskt körkort samt EU-pass. Övriga utländska ID-handlingar godkänns ej.

Eftersom pass inte krävs för att resa inom Schengen (utan enbart godkänd legitimation) så innebär det att personer som inte längre har med sig pass när de reser inom just Schengen, inte kan åka med svenska tåg. De kan väl knappast förvänta sig att det ska krävas strängare (annorlunda) legitimationskrav på svenska tåg än vad det gör när de flyger med alla dess absurda säkerhetskontroller? Det innebär dessutom att personer som kommer från övriga världen inte kan åkra tåg i Sverige. Alls.

Som tentamensvakt var gav det oss en känsla av makt att kunna lösa alla situationer, titta vad kompetenta vi är, vi har situationen under kontroll. Som anställd på SJ och Veolia verkar det ge en känsla av makt att kunna lösa alla situationer genom att inte lösa dem; genom att kasta av folk, skälla ut dem och ställa upp en massa konstiga begräsningar för resande. Njutning i att vara inflexibel.

Dagens bortförklaring | SJ:s menatalitet | Skönlitterär motsvarighet