lördag 22 oktober 2011

Behandla inte barn som små vuxna!

Gustav Fridolin skriver på Aftonbladet debatt:
”23 procent av flickorna och 14 procent av pojkarna berättar i undersökningen att de oroar sig för att familjens pengar inte ska räcka till.”
     Av detta drar han slutsatsen att vi måste göra något åt den ekonomiska situationen i samhället. Det har han säkert rätt i. Men det finns en annan viktig fråga som han inte berör: Varför oroar sig så många barn för att pengarna inte ska räcka? 

När jag var liten arbetade min far som militär medan hans fru var hemmafru. 16 veckor om året spenderade jag hos dem. När jag som vuxen ser tillbaka inser jag att det inte hade de bästa ekonomiska förutsättningarna, men som liten var min uppfattning tvärt om. Jag trodde att det var rika.  Jag hörde aldrig min far beklaga sig över bristen på pengar, jag har aldrig fått vara del i deras ekonomiska diskussioner och jag har aldrig fått ett ”nej” med motiveringen om att det saknas pengar.

Min far och hans fru, likväl som min farmor och farfar, lever efter tydliga ekonomiska principer, principer som de med all sannolikhet skulle fortsätta leva efter även om de vann 64 miljoner på lotto i morgon.  Min fars familj är helt enkelt strikt Lutheransk i så motto att man inte slösa pengar på onödiga saker och inte heller slösar man med de tillgångar man har.
     I min fars familj köper man inte saker på kredit.  Man kan ta lån för att köpa ett hus eller för att finansiera sina studier – men sedan är gränsen nådd. Allt annat sparar man pengar till.
     Jag har nästan aldrig fått dyr och onyttig mat som läsk, chips eller halvfabrikat hemma hos min far. Jag har däremot från näringsrik mat lagad från grunden. 
     Presenter fick man två gånger om året, när man fyllde år och på julafton. Jag fick aldrig allt jag önskade mig, och inget som ansågs onödigt eller orimligt dyrt. När jag fyllde sju fick jag målarfärger, nagellack och en speldosa som man kunde ha smycken i. Med dagens mått mätt var det torftigt, men som synes var jag tillräckligt glad för att komma ihåg det så här långt efteråt. Min syster och jag hade inte så mycket leksaker, men vi fick använda vår fars verktyg och vår styvmors sysaker. Vi fick leka i skogen och i trädgården, Vi gick på biblioteket och till lekplatsen. Jag fick inte sätta på tv:n själv förrän jag var i tonåren, men varje kväll var det en vuxen som satte sig på min sängkant och läste högt för mig. Jag har gått på promenad med min far varje dag, men jag har aldrig gått på bio med honom. Han har lärt mig skjuta luftgevär och pilbåge, men aldrig tagit med mig utomlands.
     När jag ville ha något så skyllde de aldrig på att det var ont om pengar. De tog själva fullt ansvar för att de sade nej, för att de av olika skäl ansåg att det var rätt sak att säga nej. 

Som vuxen så håller jag inte med om alla beslut eller uppfostringsmetoder som min far hade; men han var – på gott och ont – aldrig otrygg i sina beslut. Han fattade dem och han höll fast vid dem. Han fick inte dåligt samvete för att han inte gav mig det som många av mina vänner fick. Han mådde inte dåligt för att han inte tog med mig på bio eller köpte godis till mig. För han ansåg att han hade fattat rätt beslut utifrån de förutsättningarna som fanns, utifrån hans generella ekonomiska principer och utifrån hans syn på barnuppfostran. Och faktum är att jag hade det bra. Vare sig då eller nu uppfattade jag min uppväxt som torftig.
     Eftersom min far var så trygg i det, så var jag också trygg. Jag tvingades inte dela hans bekymmer och oro. Aldrig höra att ett eller annat inköp handlade om att inte ha råd. I stället tog han ansvaret, tog min eventuella ilska, och sa att han inte tänkte köpa det ena eller det andra för att det var orimligt dyrt, onyttigt eller olämpligt.  Jag uppfattade aldrig att det fanns något att oroa sig över eller att jag gick miste om något.  Saker och ting var som det var och att det inte var något dåligt. 

Jag tror att föräldrarna till de barn som upplever stress över ekonomin går omkring och ursäktar sig inför sina barn. Jag misstänker att de får ångest över alla de saker som de inte ger till sina barn. Säger nej för att de inte har råd och får sedan dåligt samvete för att de sade nej.
Som om barn som inte får allt skulle ta skada. Som om barns önskningar alltid är viktiga att uppfylla. Barn är inte vuxna, de kan inte alltid skilja på vad de behöver och vad de vill ha. Att köpa dyra saker till dem som man inte har råd med och sedan oroa sig för ekonomin inför dem gör dem ansvariga för något de inte kan eller bör ta ansvar för. 

Slutligen, lyckan ligger vare sig i pengar eller i saker. Lyckan ligger i att känna att ens föräldrar är trygga och har kontroll. Att de står för de beslut som de fattar. Lyckan ligger i att få tid och kärlekt av sina föräldrar. Att får umgås med den, att få prata med dem, att för höra en saga, att ta en promenad tillsammans. Få vara med i föräldrarnas liv; att få vara med och laga mat, städa eller tvätta bilen. Få lära sig att de är värdefulla oberoende av om de har allt som deras vänner har eller inte. 
     Barn behöver hela och rena kläder som sitter bra och som de tycker är fina, men de behöver inte märkeskläder. De behöver näringsrik mat, inte halvfabrikat eller McDonald’s. Och det behöver presenter ibland, men inte en xbox, utan det kan räcka med dagbok med glitter på utsidan och sidor som luktar parfym. Även om du har 64 miljoner.

torsdag 6 oktober 2011

Älskling, ser jag tjock ut i den här kjolen?

Tänk dig att du pratar med en vän och han eller hon säger följande:
”Jag och Johan bråkade hela kvällen igår. Han tycker att jag inte gör något hemma utan att han får sköta allt. Åh, jag är så himla trött på honom!” 
”Min chef skällde på mig igår för att jag gick tidigare i förrgår, men jag hade faktiskt jobbat över flera dagar!” 
”Kalle ringde igår och sade en massa konstiga saker, jag blev riktigt rädd!”
Många svarar i den situationen:
”Vilken idiot! Hur kan han bete sig så där mot dig?”
Det är helt fel svar. Det är att förutsättningslöst ta någons parti, vilket om det vill sig riktigt illa kan vara förödande, något jag skrivit om tidigare. Rätt svar är istället:
”Jag förstår verkligen att det var jobbigt! Hur är det då? Gör du hälften hemma, eller varför blev han så arg?”
”Jag förstår verkligen att det var jobbigt! Visste chefen om att du jobbat över och sa du till innan, eller blev han arg i alla fall?”
”Jag förstår verkligen att du tyckte det var obehagligt! Men vad sa han egentligen, är du säker på att du inte missförstod?”
Alltså att först bekräfta att du känner med personen som har det jobbigt, att oavsett om personen själv gjort något dumt eller ej så finns du där och stöttar. Du är personens vän och du vet att dina vänner, lika lite som du själv, är perfekta.

I nästa skede försöker du ta reda på vad som har hänt. Kanske gör din vän inte hälften av hushållsysslorna? Kanske var det inte så konstigt att chefen blev sur eftersom hon inte kommunicerade och gjorde tydligt att hon faktiskt arbetade över, kanske passade det extremt dåligt att ta kompledigt just den dagen? Kanske går det att förklara det Kalle sa på något annat vis än att han är farlig? 

Många tycker att detta är jobbigt, man vill ju inte såra. Men det handlar inte om att säga att din vän är dum i huvudet eller uttrycka sig nedlåtande eller kränkande. Det handlar om att det är svårt att titta på sig själv, att analysera en situation korrekt och sätta saker och ting i perspektiv. Då är det ditt ansvar som vän att gå in och försökta hjälpa personen att göra detta. Jag menar inte minimera saker och ting (Kalle kan vara farlig), utan att se saker och ting från flera perspektiv, försöka visa på alternativa tolkningsmöjligheter, presentera lösningsförslag och kanske kritisera vännen om det behövs. Inte i stället för att stötta, utan samtidigt som du stöttar. 

 Att du gör detta är en förutsättning för att din vän ska kunna må bättre på lång sikt. Att automatiskt ta din väns parti och hålla med kan vara skönt för din vän för stunden, men kommer resultera i en massa problem. Om ingen säger till din vän att hon har gjort fel – har ska hon då kunna bättra sig? 

Om hon hamnar i bråk med sin partner för att hon faktiskt inte uppfyller sin överenskommelse så kommer hon snart att vara singel. Och innan dess kommer hon att ha massor av uppslitande bråk med honom, konflikter som hade kunnat undvikas. 

Om hon beter sig galet på jobbet men alla runt henne säger att det är chefen som är en idiot så kommer hon mycket snart att vara involverad i massor med onödiga konflikter med den chefen, när det egentligen är hon som borde ändra på sig. Hon kommer att må dåligt på jobbet för att hon upplever att chefen behandlar henne dåligt och vill det sig illa gör hon sig helt omöjlig på en arbetsplats. 

Om hon blir rädd för Kalle, utan egentlig anledning så kommer hon att vara rädd för något ofraligt vilket kommer att ta en massa energi, och hon riskerar att förlora vänner och förtroende när hon vill undvika Kalle och folk inte förstår vad hon håller på med. Att hon känner sig rädd för Kalle är inte samma sak som att Kalle är farlig. 

Många människor verkar ha svårt att skilja mellan sak och person. Det är faktiskt fullt möjligt att tycka om en person som gör fel, som överreagerar, som läger skulden på någon annan när hon själv är skyldig. Du kan tycka att han eller hon gjort fel, kritisera personen för det, och ändå älska personen och vara ett stöd.

Du som kallar dig snäll och jamsar med, fast du vet att din vän är ute och cyklar (eller inte vågat ta reda på om din vän har rätt eller fel), är egentligen bara feg och i grunden illojal. Elakhet förklädd till snällhet.

onsdag 5 oktober 2011

Falska Folktandvården



För två år sedan gick jag till tandhygienisten vid Folktandvården Sickla. Döm om min förvåning när räkningen efter besöken visade på 470 kr för tandstensborttagningen och 375 kr för de råd som tandhygienisten hade gett mig. Dessa råd innefattande att det vara bra att borsta tänderna samt att använda tandtråd. Inget jag inte visste sedan tidigare alltså. Nå, jag lade skulden på mig själv; i en fri prissättning så hade jag kunnat vara tydligare samt kontrollerat noggrannare vad som gällde.

I år gick jag till tandhygienisten vid Folktandvården Brommaplan. Jag förklarade mina dåliga erfarenheter och bad henne att inte ge mig några råd då jag sannerligen inte tyckte att de var värda 375 kronor samt förklarade att hon absolut inte fick vidta några åtgärder med mindre än att vi var överens som saken. Hon uppskattade inte att jag tog ifrån henne möjligheten att komma med goda råd, hon suckade och himlade med ögonen. Men jag ignorerade henne och hon tog bort tandstenen. Efter behandlingen hade priset plötsligt höjts: Jag fick betala 610 kronor i stället för de 475 kronor som hade stått på hemsidan. Orsaken till detta, fick jag förklarat för mig senare via telefon, var att jag hade en smula tandsten under tandköttet, vilket gör att de klassificerar det som ”Sjukdomsbehandlande åtgärder av paradontal sjukdom (tandslossning). Jag kunde väl tycka om att man kunde informerat mig om den dyrare taxan, och kanske framförallt som att jag hade början till tandslossning. Och ännu mer när det är ett par hundralappar över referenspriset. Men jag lät det bero.

Jag kom tillbaka ytterligare en vecka senare för att ta bort resterande tandsten. Då fick jag förutom 610 kronor i avgift (vilket jag räknat med), ytterligare 470 kronor för att hon hade kontrollerat djupet på mina tandfickor. Detta tog ca 2 minuter (bra timpenning på det!) och hon hade inte informerat mig att det skulle tillkomma något extra för det. När jag ifrågasatte detta så menade de på att man inte kan göra en tandhygienistisk behandling utan att göra detta, vilket de har rätt i så vitt jag förstår. (Men då borde det verkligen ha ingått i priset från början).

På Folktandvårdens hemsida stod det att det kostar 470 kr att ta bort tandstenen, vilket verkar vara ett rimligt pris; men det faktiska priset är 1315 (470 + 470 + 375) och då har jag inte ens räknat med det sannolikheten att de ska hitta lite tandsten under ditt tandkött för då stiger priset med 210 kr till.(Vilket i sig är intressant då behandlingen är den samma). Detta pris är att jämföra med 500-700 kr hos anda utövare.

Nå, Folktandvården har, liksom alla andra tandläkarmottagningar fri prissättning. De har absolut rätt att ta vilka priser de vill. Men att försökta gömma en och samma behandling under flera olika priskategorier, att dupera patienterna när vi utan tvivel har ett underläge gentemot Folktanvdvården rent kunskapsmässigt, det är onekligen helt förkastligt. Speciellt när man (utan egen förskyllan) fått de pålitliga rykte och absoluta konkurrensfördel som Folktandvården ändå har.

Efter en del bråk slapp jag betala de 470 kr för mätande av tandfickor. Och när de ville boka in en ny tid åt mig tackade jag nej. Det är för jobbigt att hela tiden behöva vakta dem så att de inte lurar mig. Nästa gång väljer jag en tandhygienist som har ett pris för hela behandlingen. Till Folktandvårdens tandhygienister går jag aldrig tillbaka.

Photo: Stephen Davies

tisdag 4 oktober 2011

Arbetarklassens dåliga smak


För ett par år sedan läste jag en insändare, jag tror att det var i ”Vår bostad”. Insändaren hade rubriken: ”Arbetarklassens dåliga smak”. Skribenten orerade om vad han tyckte om porslinskatter respektive böcker i bokhyllan och andra, som han upplevde, skillnader mellan arbetarklassen och ”andra”. Jag har gång på gång återvänt till den insändaren i mina tankar, den chockade mig för att den hade blivit publicerad i en tidning och det sällan denna typ av åsikter faktiskt ventileras offentligt. Det var något skamfullt och samtidigt exalterande med att läsa den. Många gånger har jag smakat på just rubriken och känt mig underbart syndig varje gång. Man får kanske tycka så, men absolut inte verbalisera det.

Jag tycker inte att begreppet ”arbetarklass” är relevant eller rättvisande men det finns en livsstil och en attityd som antyds i insändaren nämnd ovan som jag personligen har otroligt svårt för. Det handlar inte om mängden pengar i lönekuvertet eller på banken. Inte heller om uppväxt eller "klass". Även om många som diskuterar dessa saker vill få det till det. Det handlar om just sin valda livsstil och attityd.

Det handlar om människor som har pengar i blicken hela tiden, som är övertygade om att pengar skulle göra dem lyckliga. För att ha råd att konsumera köper de på kredit och hamnar hos Kronofogden. De blir arga så fort man antyder att det är teoretiskt möjligt för dem att köpa saker som de anser att de inte har råd med. Att det skulle bero på ekonomisk planering föresvävar dem inte. För de vill ha allt, nu, serverat på silverfat. (Uppskjuten behovstillfredsställelse någon?) Samtidigt blir de förbannade om grannen vinner på lotto, för det är orättvist. (Vakna, livet är orättvist!)

De som tycker att jag är dum i huvudet som har en akademisk utbildning, för det är bättre att börja arbeta så snart som möjligt, för att få pengar nu, i stället för att studera och tjäna mer pengar sedan. Därför väljer de yrkesgymnasium och arbetar som frisör, florist, sekreterare eller taxichaufför och försöker få det att låta glamoröst, samtidigt som de förbannar andra som lyckats ”bättre”. Eftersom de företrädesvis har porslinskatter i bokhyllan i stället för böcker så läser de inte så mycket. De förstår inte poängen med det utan skryter med att de minsann bara har läst två böcker sedan de slutade gymnasiet, ingen blir dock imponerad. När jag förkovrade mig och slet på universitetet tittade de på Big Brother (kanske inspelat så att man inte missar några avsnitt) och målade naglarna. Och tillråga på allt så blir de arga på mig för att jag idag tjänar mer och har större valmöjligheter! (Det är sannolikt även detta som gör att sossarna vinner så många röster, deras väljarkår har lärt sig att sossarna är för dem, men vad det innebär konkret och t.o.m. vem som är partiets ledare kan de ofta inte svara på).

De gnäller och talar ut i TV om sina lidanden, favoritrepliken är: ”Jag har inte fått någon information”, för att ta reda på någonting själv, föresvävar dem inte (silverfatet, ni kommer ihåg). Samtidigt så misstror de all information, ju sakligare den är, desto mer tveksam anses den vara. Statistik t.ex. är ju uppenbarligen lögn då den inte i alla stycken följer deras eller deras vänners liv.

De föredrar att titta på sport framför att utöva den (där av ölmagen) och blir sedan arga när det är omöjligt att gå ned i vikt, och slutligen blir de kränkta av bantningsföretagen när dieterna inte håller vad de lovar. (Träna? Men jag vill vara smal NU!). Kläderna är förstås köpta på H&M för de vill vara som ”alla andra” och följer det sk. modet slaviskt.

Istället för att göra någonting åt sin situation så föraktar de människor som arbetat sig upp eller för den delen ärvt sina pengar samtidigt som de beundrar alla som haft tur eller är kommersiellt gångbara och blir överlyckliga om de ser en B-kändis på McDonalds. Nej, i stället för att påverka sin egen situation tycker de synd om sig själva, gråter ut i ”Aftonbladet”

Så, betyder då detta att jag ser ner på dessa människor eller deras livsstil? Nej, egentligen inte. Jag håller bara inte med om deras livsstil och attityder utan föredrar min egen. (Det är ju därför jag har valt att leva som jag gör, och inte som de gör). Och det är knappast konstigare än att de tycker att jag är snobbig och dryg för att jag gärna klär mig i kavaj och har en fäbless för opera och silverbestick. De har rätt att tycka det, de har rätt att tycka att min livsstil är fel eller i vart fall att den inte tilltalar dem.Men medan det är helt socialt acceptabelt att racka ner på mig för min livsstil så är det tydligt kränkande och nedvärderande mot dem om jag uttalar mig som jag gjort i texten ovan.

Då vill jag bara påpeka att det finns ingen ”rätt attityd” och ingen ”rätt livsstil”. Det finns ingen livsstil som är bättre än någon annan. Det finns bara preferenser. Och tyvärr finns det människor som internaliserat samma uppfattning som jag har gällande livsstil, attityd och ”god smak”, utan att för den sakens skull uppskatta denna eller vilja leva efter det. Sedan blir de arga på mig, som om det var mitt fel, att de själva tycker att de inte lever upp till det som de i alla fall inte vill leva upp till.

Välj era liv som ni vill leva dem - och var stolt över era val, välj om ifall ny tycker att det blivit fel, men ta för guds skull eget ansvar för era liv och för den situation som ni befinner er i. Sluta bråka med mig för att jag (rätt eller fel) har gjort andra val!

måndag 3 oktober 2011

Men sluta spring på akuten!


En vän till mig skriver ironiskt:
Tänk om det bara fanns någon slags mottagning man kunde gå till för icke-akuta ärenden, exempelvis om man har lite ont någonstans eller känner sig trött. Kanske haft något besvär en längre tid. Det skulle kunna finnas några i varje kommun, kanske med ett uppdrag att arbeta hälsofrämjande. Där skulle kunna finnas sjuksköterskor och läkare med allmänmedicinsk kompetens. Så himla synd att det saknas, så att alla måste gå till akutmottagningen!
Jag förmodar att det är så här ni tänker alla ni själviska människor som täpper till akutmottagningarna så att de som verkligen behöver hjälp försvinner i floden av halsont, en smula ångest eller varför inte lite allmän olustkänsla, ni tänker att det inte finns någon annat än akutmottagningar när ni klockan tio en torsdagskväll kommer på att ni faktiskt har känt er lite hängiga en tid och att ni kanske borde uppsöka läkare.

Jag har en orimligt stor andel vårdpersonal i min bekantskapskrets och alla ger mig samma bild. Människor kommer med icke akuta problem till akuten. (Det hörs ju för guds skull på namnet att akuten är till för akuta ärenden - vad är det ni inte förstår?).

Genast som min väninna skrivit inlägget ovan så får hon mothugg:

Eller att vårdcentral+tillgänglighet=fail.

Jag tror att myten om de otillgängliga vårdcentralerna är just en myt. Jag frågar runt och jag får inte tag på någon som faktiskt själva har varit med om att det har varit svårt att få träffa en läkare inom rimlig tid. (Vilket är det första kännetecknet på en ”urban myth”). För det andra så tittar jag omkring mig. Man får söka vilken vårdcentral man vill inom hela det län man bor i. För oss som bor i Stockholm är det en lång lista på vårdcentraler. Jag har dock aldrig behövt göra det så komplicerat. Tag valfri vårdcentral. Jag hittar inte någon som inte har någon form av system för den som behöver vård relativt omgående. Många har öppen mottagning t.ex. mellan 8 och 10 på morgonen dit man kan komma utan att boka tid, andra har akuttider som man ringer och bokar på morgonen för att få tid under dagen. Problem som kan vänta längre än så kan man boka tid för och få tid inom en till två veckor. Vissa typer av saker, t.ex. utredning för glutenintolerans, kan ta längre tid än så. Det är min erfarenhet och när jag hör mig för är det ungefär den bilden som framträder. Vårdcentrale är knappast otillgänglig. Däremot är det oroväckande många människor som inte vet vilken vårdcentral som de skulle vända sig till om det behövde en vårdcentral (men alla vet vilka sjukhus som har akutmottagning).

Men säg att vårdcentralen faktiskt är otillgänglig. Säg att det tar flera veckor innan du får en tid där och du kan inte få en tid någon annanstans heller, så gör det fortfarande inte ditt ärende akut om det inte redan från början var akut.

Om du upplever något av följande så kan det vara en god idé att åka till akuten: någon har skjutit dig i magen, du bröt benet när du trillade på väg till bussen, du trillade på en glasvägg och nu har du blod som forsar ur ett djupt sår, personer runt dig märker att du inte andas och ditt hjärta slår inte. Här kan du åka direkt till akuten.

Förkylning av olika slag – även om det är lunginflammation – är inte akut (om man inte är gammal eller tillhör specifika riskgrupper). Allmän olustkänsla är inte akut. (Vill du ta livet av dig är psykakuten rätt plats dock). Saker som du har haft besvär av en längre tid är inte akut (så som ont någonstans i kroppen, du misstänker att du har en cancertumör i ena bröstet, eller att du då och då upplever att du blir yr). Allt detta kan vänta tills i morgon när du kan besöka en vårdcentral. Och om du tror att jag har fel, så börja med att ring sjukvårdsupplysningen och hör vad det säger. Eller ring vårdcentralen direkt. Men åk inte till akuten.

Ni som okynnesåker till akuten i tid och otid – det är ert fel att folk ibland dör medan de väntar på en ambulans, att folk med frakturen kan få vänta tio, tolv timmar, att infektioner sprids på sjukhusen som gör sjuka personer ännu sjukare. Och det är ert fel att SOS Alarm är så nerringda av obetydliga problem att de ibland tvingas tvivla på patienternas uppgifter, med förödande reslutat. Skäms!

Och till er läkare och sjuksköterskor som jobbar på akuten: varför i hela fridens namn släpper ni in personer som inte är akut sjuka?

Photo: Robert Linder

Så minskar vi väntetiden på dagens akutmottagningar | Akutens kortade väntetider kostar miljoner | McDonaldseffekt belastar akuter