fredag 23 november 2012

Lite kvällsläsning - om risken för de godas tyranni

Gina Dirawi skrev på sin blogg att hon skulle läsa en specifik bok samma kväll. Boken visade sig vara skriven av en känd antisemit, Lasse Wilhelmsson, och hon blev uthängd i pressen.
     Jag vet knappt vem Dirawi är, men det bekymrar mig att vi skapar ett samhälle där man inte får vara naiv, där man inte får vara dum och där man inte får begå misstag utan att löpa gatlopp.
     Media verkar nämligen anse att hon inte fick vara okunnig utan att hon borde ha vetat, eller tagit reda på, författarens ideologiska ståndpunkt. Något som jag ställer mig djupt frågande inför.

Henry Bronett skriver
”Finns frågor som är viktiga för Gina Dirawi att prata om, vore det väl inte helt fel att fördjupa sig i dem – snarare än att gömma sig bakom illa klädsam dumhet och säga ”jag visste inte”? Lasse Wilhelmsons åsikter är inte precis en hemlighet. Det är bara att googla, Gina!”

Verkligen? Har jag en skyldighet att ta reda på en författares ideologiska uppfattning innan jag berättar att jag läser en specifik bok? Måste jag räkna med möjligheten att sammankopplas med författares eller en boks ideologi utan att ens få en fråga först? Är jag också olovligt ignorant som inte kände till Lasse Wilhelmsson?

Debattören Torbjörn Jerlerup (grundare av Motargument) är inne på samma spår och skriver (förvånande nog) så här på Facebook: Är det verkligen givet att man efter nio sidor i en antisemitisk bok inser att den är antisemitisk?
     Jag testar att läsa de första nio sidorna i den mest antisemitiska boken jag känner till; Min Kamp. Hitlers nationalism är tydligt, men av antisemitism ser jag inte spår. (Den kommer senare.)

Jag varken läser eller rekommenderar böcker för att jag nödvändigtvis sympatiserar med innehållet eller med författaren. I kväll läser jag till exempel Min Kamp för att lära mig något om antisemitismens logik. För att vi som motsätter oss alla former av antisemitism bör läsa deras böcker, lära oss deras argument och, inte minst, lära oss argumentera mot dem.
     Naturligtvis är det extremt viktigt att vi identifierar och konfronterar antisemitism var helst vi stöter på det, likväl som rasism och sexism. Om detta råder inget tvivel. Och det var naturligtvis helt rätt att konfrontera Dirawi. (Och hennes okunskap gör henne möjligen olämplig för SVT.)
     Men att fortsätta vidhålla hennes antisemitism efter att hon förnekat den? Efter att hon förklarat sig och raderat inlägget. Exakt vad mer förväntas hon göra för att bevisa att hon inte är antisemit?
     Det är naturligtvis fullt möjligt att Dirawi är antisemit (det vet jag inget om) men utifrån informationen ovan så kan vi helt enkelt inte dra några bestämda slutsatser. Och en så hård anklagelse kräver starkare bevis än en bokrekommendation.
     
Den stora massan  har via social media fått möjlighet att bestraffa människor som anses syssla med "krimtänk" utan varesig rättegång eller dom. Alla argument är tydligen tillåtna i bekämpande av "ondskan". De låter oss agera snabbt utan att tänka efter, utan att ställa frågor. Få av oss är utan skuld i den frågan.
     Låt oss ta det lite lugnt. Låt oss använda vår makt till att debattera och sprida kunskap. Inte korsfästa människor, på grund av deras okunskap, i vår iver att skapa ett bättre samhälle. Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Gina Dirawi tipsar om känd antisemit | Gina Dirawi visade upp bok av antisemit | Gina Dirawi i blåsväder | Gina i blåsväder efter blogginlägg | Lasse Wilhelmson och hans sällskap | Gina Dirawi kritiseras av Expo | Gina i blåsväder efter blogginlägg

lördag 17 november 2012

På IKEA har kvinnor aldrig mens


IKEA:s toalett är inte för kvinnor


IKEA har på senare tiden haft lite problem med kvinnor, som att komma ihåg att vi existerar. Stor upprördhet rådde både i traditionell och i social media när det visades sig att IKEA i vissa länder valt att plocka bort kvinnorna ur sina kataloger. (Dock var det fantastisk propaganda för mannen som aktiv pappa, även om det knappast var IKEA:s intention).

I linje med detta så visade det sig, när jag besökte IKEA sist, att toaletterna var könssegregerade och att man totalt ignorerat det faktum att kvinnor har mens. Frågan är alltså om IKEA:s nästa steg är att få bort kvinnorna ur varuhusen?

Redan på 1200-talet fanns det, precis som i dag, tabun kring toalettbestyren. Själva toaletten (även om den var mycket olik den moderna) kunde t.ex. benämnas som ”en så äcklig plats att man inte kan nämna den vid namn”. I dag handlar tabut mycket om att män och kvinnor inte anses kunna använda samma toalett på offentlig plats. De flesta arbetsplatser och offentliga byggnader är därför utrustade med två olika uppsättningar med toaletter, en för män och en för kvinnor. Golvytan för män respektive kvinnors toalettområde är i allmänhet lika stor och båsen är konstruerade på exakt samma vis. Allt för att inte diskriminera något kön. Problemet är att det är ungefär lika jämställt som familjen som ger alla sina barn skidor, inklusive den rullstolsbundne sonen... Detta får nämligen specifik negativa konsekvenser för kvinnor, när det dels leder till att kvinnor har sämre tillgång till toaletter och dels att dessa inte motsvarar kvinnors behov.

Herrtoaletten kompletteras ofta med pissoarer så trots samma golvyta kan färre kvinnor än män gå på toaletten samtidigt. Dessutom har kvinnor som sagt mens. Det innebär att den genomsnittliga kvinnan behöver gå på toaletten fler gånger per dag än den genomsnittlige mannen. (Till detta kan vi lägga att det finns färre offentliga toaletter för kvinnor än offentliga pissoarer.) Sammantaget är det alltså svårare för en kvinna att få tillgång till en toalett än vad det är för en man. Så ni som trodde att köerna till damtoaletten enbart berodde på smink får tänka om!

Vi kvinnor har mens. När vi har mens behöver vi har ett handfat i anslutning till toaletten. Oberoende av om man använder tamponger, bindor eller menskopp så måste man tvätta händerna direkt innan man byter (av medicinska skäl) och den som använder menskopp ska dessutom skölja av den innan man stoppar tillbaka den. Efter att vi bytt behöver vi tvätta händerna och ibland även snippan; ibland kommer det nämligen blod där man inte vill att det ska vara blod. Och för er män som läser detta kan jag lova att det är en helt annan sak att tvätta sig än att torka med papper. Problemet är att på många ställen, som IKEA, finns inget handfat i anslutning till toaletten.

När alternativet är att antingen gå ut i ett gemensamt rum för att tvätta min snippa och skölja ur min menskopp eller inte besöka varuhuset alls så väljer jag det senare. Och när jag inte på ett rimligt vis kan vistas på IKEA så kan jag inte dra någon annan slutsats än att IKEA tycker att kvinnor inte ska vistas i deras varuhus. Och samma slutsats drar jag gällande alla ställen som totalt ignorerar att kvinnor har mens.

Att kvinnor har specifika behov använder vissa som argument för att man ska segregera könen. Men argumentet haltar eftersom även män kan behöva och vilja tvätta av sig innan de lämnar toaletten, men framförallt eftersom de företag som segregerar tenderar att göra toaletterna identiska utan en tank på att kvinnor går på toaletten oftare och har andra behov. Så lika lite som det är hållbart att segregera vita och svarta, lika hållbart är det att segregera könen så länge man inte mycket tydligt anpassar toaletterna efter de skillnader i behov och förutsättningar som trots allt finns mellan könen i den här frågan.

I debatten kring katalogerna så refererades det ofta till hur IKEA ”frångår sin värdegrund” . Jag undrar i mitt stilla sinne hur denna värdegrund ser ut och hur relevant den är, när den uppenbart inte inkludera kvinnor i fertil ålder.



Källor:
Duerr, Hans Peter (1997). Nakenhet och skam – Myten om civilisationsprocessen 1. Eslöv: Symposion.

Bloomer, Jennifer (1992). “D’or” I: Colomina, Beatriz (red.). Sexuality & Space. New York : Princeton Architectural Press

Molotch, Harvey (1988). The Rest Room and Equal Opportunity. Sociological Forum. Vol. 3, Nr 1. s. 128-132

Case, Mary Ann (2001). Changning Room? A Quick Tour of Men’s and Women’s Rooms in U.s. Law over the Last Decade, from the U.S. Constitution to Local Ordinances. Public Culture. Vol 13. nr 2 s. 333-336

Goffman, Erwin (1977). The Arrangement between the Sexes. Theory and Society. Vol 4. Nr. 3. S. 301-331

Forsberg, Gunnel (2005). Den genderiserade staden. I: Friberg, Tora et al. (red.) Speglingar av rum – Om könskodade platser och sammanhang. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.