Många, och jag bland dem, anser att människor ska ha möjlighet att bo kvar utanför städerna – likväl som att människor ska ha möjlighet att flytta till städerna. Människor har och bör ha rätten att själva avgöra hur, och var, de ska leva sina liv. Det är en frihet värd att väna om.
Vissa verksamheter kan, och bör därför, få stöd av strategiska skäl. Det kan handla om sjukvård, rättsvårdande myndigheter, infrastruktur (både digital och fysisk) samt svenskproducerad mat och öppna landskap (det sistnämnda inte bara för att det är trevligt utan av försvarspolitiska skäl).
Men, det jag vänder mig emot är många av de tankar som framförs i debatten. Jag vänder mig mot gnällandet. Jag vänder mig mot en debatt som inte skiljer mellan rimliga och orimliga krav på vad staten ska tillhandahålla. Tankar som lägger över ett ansvar, som i grund och botten är personligt, på staten.
Låt mig presentera några av dessa tankar jag hört i debatten:
• ”Många tvingas att ge upp bygder man älskar.”
Jag vänder mig mot begreppet ”tvingas” och anser att det är långt ifrån ett adekvat begrepp i sammanhanget. Ingen tvingas till någonting. Däremot så kan valet att stanna kvar medföra att man måste försöka andra saker som man tycker är viktiga eller viktigare. Men detta är sant för hela Sverige, och är knappast unikt för landsbygden. Hela ens liv består av val – och varje val medför positiva och negativa konsekvenser. Ingen kan få allt – även om de som ivrar för en stark och kontrollerande stat gärna kräver det. Oberoende av hur orealistiskt det är. Om ens högsta prioritet är boende på landet så får man kanske välja en utbildning som ökar möjligheterna till arbete på just den orten, man kanske få acceptera att ha ett arbete som man tycker är mindre roligt, man får kanske anpassa sitt samhälleliga engagemang (jag har svårt att se att man verkligen älskar sin bygd om man inte tar ett aktivt och personligt ansvar för dess fortlevnad). Och om vi ska prata om att tvinga så har jag också ”tvingats” bort från den som jag upplever som mitt hem, Äppelviken i Bromma. Orsaken till det är att jag har valt en utbildning och en karriär som inte ger mig tillräckligt med inkomster för att ha råd att köpa ett hus där. Kan jag då också omfattas av föreslagna åtgärder för att jag inte ska ”tvingas lämna den bygd som jag älskar?”
• Till en ökad bensinskatts försvar: ”Människor är mer än bara bilister, landsbygdens utmaningar handlar om så mycket mer än bensinpriset.”
Det må så vara att bensinpriset inte är den enda frågan. Men visst är det en viktig fråga och jag har verkligen svårt att se hur detta inte enbart skulle slå mot landsbygden. Alla som bor i tätorterna klarar sig nämligen mer eller mindre utan bil. Jag vet inte om den är orimligt med fungerande kollektivtrafik i förhållande mellan kostnad och nytta – men jag vet att som det ser ut i dag så är det inget realistiskt alternativ. Så det som sker när vi höjer bensinskatten är helt enkelt att vi minskar människor som bor på landets levnadsutrymme. Om de inte har råd att använda bilen i samma utsträckning – torde det leda till att de spenderar mer tid hemma och därmed blir byarna än mer ödsliga. Naturligtvis förstår alla att vi måste bli av med vårt oljeberoende, men att tvinga landsbygden till detta när det inte finns några alternativ för dem – det är grymt. Som boende i Stockholm med utbredd (om än underdimensionerad) kollektivtrafik – har jag ett val – det har inte den som bor på landet.
• ”Det är regeringens ansvar att se till att det finns statliga jobb”
Jag ser inte varför det skulle vara regeringens ansvar att slösa med våra skattepengar för att hålla folk i arbete? Sedan 2006 rör det sig om 14 000 statliga jobb från landsbygden. Jag skulle vilja veta vilka åtgärder människor tar till för att faktiskt finna arbete? Och om det inte finns just där? Vad beror det på? Kan man flytta? Kan man skaffa sig en annan utbildning? Kan man tänka i nya banor? Måste man verkligen bo i exakt den lilla staden man växte upp i? Det måste väl finnas andra alternativ än att staten anställer alla utan arbete?
• ”När samhällsservice som polis, post och arbetsförmedling läggs ned blir det svårare för företag att överleva och växa.”
Under mina år som företagare har jag haft mycket lite kontakt med dessa instanser och jag har inte besökt dem i person. Jag förväntar mig naturligtvis att någon hämtar posten och att jag kan kontakta polis vid behov – men jag behöver inte lokalerna i mitt område för att göra det. Jag ser inte heller hur individer behöver ha tillgång till själva lokalerna – snarare till tjänsterna. Till exempel finns det på biblioteket i Ekerö Centrum en Arbetsförmedling. Den är inte bemannad – men som arbetssökande kan du koppla upp dig mot en handläggare och tala med denna över internet. Du kan alltså få samma service utan att behöva åka någonstans. Samtidigt så måste vissa saker, som sjukvård, finnas fysiskt. För vem som helst kan öppna en närbutik, men vem som helst kan inte praktisera som läkare. Vi måste alltså lära oss att skilja på vad vi måste lösa på statlig nivå och vad vi kan lösa på individnivå samt ta vara på alla de möjligheter som den nya tekniken medför.
• ”Människor som bor på landsbygden måste välja mellan att avstå högre utbildning eller flytta.”
Alla utbildningar ska inte finnas i alla städer. Det skulle bli alldeles för dyrt. Punkt. Här ser vi ett resultat av en politik och ett samhällsklimat som hävdar att ”man har rätt att få allt” – vilket både är absurt och osant. Att flytta för att gå på högskolan är något som de flesta gör. Och det är inget dåligt med det. Själv flyttade jag från Stockholm till Växjö för att gå på Växjö Universitet (nuvarande Linné Universitetet) – som då, jämte Skövde Högskola, var de enda skolorna i landet som erbjöd möjligheten att ta en magisterexamen i socialpsykologi. Ville jag bo i Växjö? Inte direkt. Var det nyttigt för mig att se något annat än Stockholm? Helt säkert. För mig var alltså rätt utbildning viktigare än rätt stad.
Jag vet mycket väl att detta knappast var en utbildning som jag hade haft nytta av i Bastuträsk – men eftersom jag inte vill bo där – så behövde jag inte ta någon hänsyn till det när jag valde. Men den som vill bo i en liten by kan förmodligen inte välja utbildning helt fritt. Förövrigt har marknaden för distansutbildningar har exploderat och tack vare bredbandsutbyggnad har möjligheterna till högre utbildningar för alla ökat markant.
• I Landsbygdsprogram för Sverige 2007-2013 står det bland annat att man ska ”öka landsbygdens attraktionskraft för boende, besökare och för företagande”. Varför det? Hur kan det vara ett mål? Antingen vill folk bo där eller inte. Staten ska inte lägga sig i och försöka påverka hur och var människor ska leva sina liv.
Min poäng är alltså att även om vissa av landsbygdens problem är strukturella och måste lösas på den nivån, så måste vi lära oss att skilja ut dessa från de andra problemen. Vi kan inte bara låta diskussionen stanna vid att problemet är helt och hållet strukturellt och därmed passivisera individen, och vi kan inte heller lösa några problem genom att gnälla.
Om det är viktigt för dig att bo och verka på landet är måste du också ta ett personligt ansvar för det. Om du vill att din by ska leva bör du gynna de lokala verksamheterna. De kanske är lite dyrare – men det är priset som man får betala för en levande by. Det går inte att gnälla på att den lokala affären läggs ned och du konsekvent handlar på ICA Maxi fyra mil bort. Själv handlar jag till exempel en del böcker i min lokala bokhandel i Ekerö C. Det är dyrare och besvärligare för mig – men jag ser det som en investering i ett levande centrum.
Du kan inte heller gnälla över att kundunderlaget sviker om du inte tar emot nyinflyttade på ett trevligt vis. Om Fanny och Zack kommer – är du då Gottfried eller Rut? Välkomnande eller dömande? Har du fördomar mot de som kommer från staden - ser du människor i vi och dem och skapar onödiga polariseringar?
Vad saknar du i din by? Vad tror du skulle skapa en mer levande by? Och gör du vad du kan för att åstadkomma detta?
Jag känner till många eldsjälar – min far är en av dem – människor som tar ägandeskap över sitt liv och sin situation och arbetar för att åstadkomma önskade förändringar. Det är dessa människor som kommer att driva byarna och de små samhällena vidare – inte statligt stöd eller kampanjer för att få folk att flytta till landsbygden.
Staten bör alltså säkerställa att landsbygden har lösningar för till exempel fungerande infrastruktur och bredband – och individen bör fråga sig om denne tar sitt ansvar eller hoppas att någon annan ska ta det. För landsbygdens problem löses genom en kombination av statlig och individuell aktivitet – det ena utesluter inte det andra.
Photo: Melissa Anthony
------------------------------------------------------
Bonusmaterial: Jag diskuterar landsbygdspolitik och blir utsedd till "typecastad nyliberal" på SVT Debatt.
Tema landsbygd: "Men vi har ju ingen lokal"
-----------------------------------------------------
Mer läsning om landsbygdspolitik
”Låt oss debattera i Klippan, Härnösand och Lidköping” |
"Vi tar gärna debatten" |
Småföretagarpolitik är landsbygdspolitik |
”Jordbruket får för mycket av stödet till landsbygden” |
Sverige saknar en landsbygdspolitik |
Reformera Nordiska rådet och gynna landsbygdens småföretagare |
Märkligt av centern att skylla på Miljöpartiet |
Det Gloala näringslivet |
Norrland. Essäer & reportage av Po Tidholm |
Landsbygdens avfolkning – något att glädjas åt |
Från regeringen
Mot en ny landsbygdspolitik |
Landsbygdsprogram för Sverige år 2007-2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar