torsdag 21 november 2013

Ajabaja 2.0

Göm skräckfilmerna, glöm sexleksakerna, raka armhålorna och på med cykelhjälmen. Nätet vi nyss förknippade med ohämmad frihet har fyllts av prunkande nymoralism och skenande kontroll. Och kanske är de största skurkarna vi själva.

”Du får det här meddelandet eftersom du är administratör för en blogg på Blogger som har konstaterats ha barnförbjudet innehåll. […] Efter den 30 juni 2013 kommer vi att tillämpa denna policy och ta bort bloggar med barnförbjudet innehåll och bloggar där annonser för barnförbjudna webbplatser visas.”

Det barnförbjudna innehållet som Blogger refererar till är förmodligen de bilder på nakna människor som Jesper publicerar på sajten Bodypalace.se Men han vet inte. Han har inte fått mer information än så.

– Många tycker att kroppen är något man ska hålla för sig själv, eller att det är något äckligt som väcker anstöt. Många förknippar naket med med sex, funderar han.
Jespers syfte med bilderna är att de ska fungera som en motpol till dagens retuscherade kroppsideal. För att slippa vara styrd valde Jesper därför att lämna Blogger. Han insåg snabbt att det inte var det lättaste:
– Om man tittar på de flesta webbhotell och bloggportaler så står det i avtalen att man inte får posta stötande inlägg. Och för många människor kan minsta lilla naket vara stötande, hur oskyldigt det än må vara.
Han misstänker att Google (som äger Blogger) på sikt vill rensa bort all nakenhet.
– USA är moralpanikens och dubbelmoralens hemland, där får man göra allt men samtidigt inget alls, konstaterar han.
Man kan lätt tro att detta enbart är en amerikansk företeelse – men så är inte fallet. Ett svenskt exempel är Finest.se som varnar sina användare: ”Om olämpliga bilder återfinns, stängs personen i fråga ovillkorligen av. […] nakenbilder samt
copyrightskyddade bilder får under inga omständigheter publiceras.” Ett annat är Bokia som inte låter oss köpa böcker om marijuanaodling eftersom de anses uppmana till kriminella handlingar. När Katrin Zytomierska på sin blogg hånade en av gymkedjan Sats modeller, fick stormen annonsörerna att reagera och Katrin blev uppsagd till allmänt jubel. Emma Rosén ochRoland Hånell har spärrats från att använda betalningslösningar eftersom de anses sälja ”olämpliga produkter och kulturformer” såsom sexleksaker och skräckfilmer. Jan-Olof Brunila, Swedbank, säger till Sveriges Radio: ”Man kan kalla det moralcensur, eller så kan man kalla det för ha en moralisk kompass som man verkar efter.”
Den ”moraliska kompassen” skulle kunna stavas associationsskuld – rädslan för att kopplas samman med och straffas för någon annans handlingar, i värsta fall via en storm i sociala medier. Enligt den logiken blir det rimligt att ha regler mot allt som kan uppfattas som stötande. Det är alltså företagens rädsla för att stå till svars för våra omoraliska val som avgör vilka produkter och tjänster vi får sälja och köpa i Sverige.
Även du och jag riskerar att drabbas av associationsskuld. Ett förfluget ord på Twitter, ett ogenomtänkt blogginlägg eller en Facebook-postning kan leda till förlorade vänskaper, uppsägningar och naturligtvis att vi plötsligt befinner oss i stormens öga. I våra Twitterprofiler klargör vi därför att åsikterna är våra egna och inte vår arbetsgivares och vi plockar bort kontakter på Facebook för att de har ”fel” åsikter eller gillar ”fel” saker. ”Den som är dygdig måste hugga av huvuden”, som Camus sa.
Brit Stakston, expert på sociala medier, skriver om fenomenet på SVT Debatt: ”För mig skapar […]  Twitterstormar inte längre någon känsla av medborgarmakt eller konsumentmakt. Jag får oftast antingen en starkt normdrivande skolgårdskänsla, eller funderar mest över vems välregisserade agenda detta spelar i händerna. Var finns nyanserna, tiden för reflektion, analys av syfte och tänkbara andra agendor än de uppenbara?” 
Vi värderar och bedömer åsikter uttryckta på Internet som en moralisk auktoritet och agerar därmed både åklagare och domare. När vi till exempel ”gillar” något på Facebook utövar vi moralisk makt mot varandra och anger vad man får, och inte får, prata om. Som Carina Bergenfeldt skriver iAftonbladet: ”På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.”
Alla tittar på och värderar varandra i en sorts super-Panoptikon och enligt den franske filosofen Michel Foucault leder sådan övervakning ofrånkomligen till att människor blir sina egna övervakare och dresseras till självcensur – till att inte uttrycka det vi vill uttrycka av rädsla för repressalier. Nicolas Espinoza, forskare vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, poängterar dock att självcensur även har en positiv dimension:
– Det kanske är bra att vi censurerar oss själva lite, vi säger så mycket dumt.
Den här tendensen att reagera på hur andra lever märks alltså i högsta grad även på nätet, och den är inte avgränsad till myndigheter, politiker och företag. På Familjeliv, Sveriges största sociala forum, hotas föräldrar som inte tvingar på sina barn cykelhjälm med Socialtjänsten – av andra föräldrar. Ammande Jenny nekades ett glas vin vid restaurangbesöket av en nitisk bartender. Lina och hennes håriga armhåla hamnade några sekunder i tv under Melodifestivalen 2012 och hon fick motta en lavin av påpekanden om att hon borde raka sig – näthat blandat med bilden av vad vi har rätt att förvänta oss av ”en riktig kvinna”.
Gränserna för vad vi accepterar har blivit snävare och gränsen för vad som är ”ansvarsfullt beteende” har hamnat i förgrunden. Psykiatrikern David Eberhard beskriver i boken I trygghetsnarkomanernas land hur svenska staten drabbats av panikångest där den försöker förbjuda allt som kan vara farligt för människor; och nästan allt kan vara farligt. Eberhard beskriver det som ”överdriven omsorg om invånarna på bekostnad av handlingsutrymme och frihet för den enskilde.” När nästan allt är reglerat blir det oansvarigt föräldraskap att inte barnsäkra hela huset, i stället för att låta barnet lära sig hantera farorna. Ett oansvarigt föräldraskap som alla känner ett behov av att påpeka. Högt och ljudligt.
Det utbredda användandet av sociala medier förstärker alltså kontrollen och de traditionella värderingarna, menar André Jansson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid universitetet i Karlstad. Därmed är de också en av orsakerna till dagens nymoralistiska våg.
Du vaknar på morgonen, klär på dig och lägger mobilen i fickan som registrerar var du befinner dig. När du tar bilen till arbetet registrerar GPS:en vilken väg du kört och innan du ens kommit innanför dörren till kontoret har du redan blivit filmad ett antal gånger. Du loggar in på din arbetsdator och surfar lite innan du börjar arbetet. Du använder Google och ditt sökresultat påverkas av Googles samlade information om dig. Du skriver några rader på Facebook och kommenterar en artikel via Twitter som en vän till dig rekommenderat och påbörjar arbetsdagen. På lunchen går du till butiken för att handla mat. Du drar både ditt bonuskort och ditt bankkort. Och så fortgår dagen. Alla dina handlingar, alla data, lagras.
Den information som vi ständigt läcker om oss själva – analogt eller digitalt – sprids normalt på olika ställen, till olika människor. Vissa saker berättar du för dina kollegor, andra för din familj och en tredje för dina vänner.
– Profileringsteknologin på individnivån är mycket avancerad, synnerligen detaljerade bilder av dig kan framställas, genom ett ihopsamlande av alla dessa små informationsbitar, berättar Espinoza. Dataövervakningen är långt mer sofistikerad och utbredd än vad vi i allmänhet inser och privata företag som Google och Facebook är därmed ett långt större hot mot vår integritet än det omdebatterade FRA.
– Tekniken finns, informationen är tillgänglig och regleringarna på området är mycket svaga. Privata aktörer söker nya affärsmöjligheter genom snabb och opportunistisk exploatering av den personliga integriteten.
Försäkringsbolagen använder datan för riskprofilering, det vill säga att om du varit sjuk eller anses ha ett riskbeteende så minskar dina möjligheter att få teckna försäkringar. Rekryteringsbolagen undersöker dina åsikter och förmågor, vilket innebär att du riskerar att bli bortselekterad redan i första steget på grund av ett ogenomtänkt skämt eller uttalande.
Informationen hamnar hos den som är beredd att betala för den. Den lagras och aggregeras och nya verktyg möjliggör storskalig övervakning
– Om du uttrycker dig digitalt kan du räkna med att det snappas upp och utgör underlag i större undersökningar, säger Espinoza.
Detta innebär bland annat att det i relation till staten och till resursstarka företag inte längre är möjligt att ha några hemligheter. Något som vi, enligt Mathias Klang, forskare vid Göteborgs universitet, faktiskt behöver få behålla för att må bra. ”
Kameraövervakning med inspelning – för din trygghet” står det på klisterlappar vid kollektivtrafikens kameror. Allt du gör, om du druckit lite för mycket eller om du åker hem med någon du inte borde åkt hem med, förevigas. Du kan räkna med att bli filmad i banker, parkeringshus, tunnelbanestationer, butiker, postkontor, uttagsautomater, betalstationer och vägtunnlar. Den som spelar in filmerna får naturligtvis inte sälja vidare eller på annat vis använda informationen. Men det är så mycket man inte får.
I och med de sociala rättigheternas utökande har också statens kontrollbehov ökat, möjliggjort av ny teknik och samhällets moralistiska vändning.
– Vi ser en utveckling med fler kameror, fler väktare, och fler kodlås. Vi har börjat tala om kameror i termer av trygghetskänsla, som en service, snarare än kontroll, menar Ola Svenonius, som forskar kring integritet och övervakning.
”Spårrånaren” blev känd för hela svenska folket när han fångades av övervakningskameror muddrandes en medvetslös man som fallit ned på tunnelbanespåret. Bilderna kablades ut i medierna och på kort tid hade mannen identifierats. Denna typ av händelser tas som bevis för kameraövervakningens effektivitet och ger legitimitet.  Men kamerorna skyddar inte från brott utan skapar i stället en falsk trygghet som leder till att vi blir mer oförsiktiga, menar Svenonius som anser att vi har gjort avkall på vår integritet:
– Anonymiteten är en förutsättning för individen att kunna utöva sina demokratiska fri- och rättigheter. Demokrati innefattar mer än val vart fjärde år, påpekar han.
– Svenskarnas attityd till övervakning är väldigt accepterande. Även om man är skeptisk till att lämna ut material om sig själv, så gör man det av pragmatiska skäl, säger André Jansson som studerat frågan.
– Många orkar inte engagera sig, övervakningen är så omfattande och okontrollerbar att det blir övermäktigt. Vi kan inte ta in och överblicka konsekvenserna.
Vissa menar att den som känner sig hotad av utvecklingen kan avstå. Men det valet är lika lite möjligt som valet att sluta beträda gator på grund av rädsla för bilar. Lever du i samhället, lämnar du digitala fotspår.
Andra hävdar att den som inte har gjort något fel inte heller har något att frukta. Men Twitterstormarna allena visar hur lätt man kan råka ut repressalier. Det som var tillåtet i går är inte nödvändigtvis tillåtet i dag. Privata företag, myndigheter och individer driver tillsammans samhällsutvecklingen mot ett barntillåtet samhälle där vi alla, likt Stepford wives, är perfekt anpassade efter rådande normer och moral. Där allt övervakas och kontrolleras – utifrån eller inifrån – och där hemligheter inte längre existerar. Frågan vi alla bör ställa oss är hur våra bidrag till denna utveckling ser ut, hur snabba vi är i vårt moraliserande och dömande av andra. Det kanske är en rimligare utgångspunkt än att förmana människor till att vara försiktiga med att exponera nakenhet, sorg eller alkoholpåverkan i sociala medier.

Artikeln publicerad i Magasinet Neo #5 – 2013.

Photo: Krista Nyberg

måndag 18 november 2013

Tema Landsbygd: Bland bondläppar och nollåttor

Många, och jag bland dem, anser att människor ska ha möjlighet att bo kvar utanför städerna – likväl som att människor ska ha möjlighet att flytta till städerna. Människor har och bör ha rätten att själva avgöra hur, och var, de ska leva sina liv. Det är en frihet värd att väna om.

Vissa verksamheter kan, och bör därför, få stöd av strategiska skäl. Det kan handla om sjukvård, rättsvårdande myndigheter, infrastruktur (både digital och fysisk) samt svenskproducerad mat och öppna landskap (det sistnämnda inte bara för att det är trevligt utan av försvarspolitiska skäl).

Men, det jag vänder mig emot är många av de tankar som framförs i debatten. Jag vänder mig mot gnällandet. Jag vänder mig mot en debatt som inte skiljer mellan rimliga och orimliga krav på vad staten ska tillhandahålla. Tankar som lägger över ett ansvar, som i grund och botten är personligt, på staten.

Låt mig presentera några av dessa tankar jag hört i debatten:

”Många tvingas att ge upp bygder man älskar.”
Jag vänder mig mot begreppet ”tvingas” och anser att det är långt ifrån ett adekvat begrepp i sammanhanget. Ingen tvingas till någonting. Däremot så kan valet att stanna kvar medföra att man måste försöka andra saker som man tycker är viktiga eller viktigare. Men detta är sant för hela Sverige, och är knappast unikt för landsbygden. Hela ens liv består av val – och varje val medför positiva och negativa konsekvenser. Ingen kan få allt – även om de som ivrar för en stark och kontrollerande stat gärna kräver det. Oberoende av hur orealistiskt det är. Om ens högsta prioritet är boende på landet så får man kanske välja en utbildning som ökar möjligheterna till arbete på just den orten, man kanske få acceptera att ha ett arbete som man tycker är mindre roligt, man får kanske anpassa sitt samhälleliga engagemang (jag har svårt att se att man verkligen älskar sin bygd om man inte tar ett aktivt och personligt ansvar för dess fortlevnad). Och om vi ska prata om att tvinga så har jag också ”tvingats” bort från den som jag upplever som mitt hem, Äppelviken i Bromma. Orsaken till det är att jag har valt en utbildning och en karriär som inte ger mig tillräckligt med inkomster för att ha råd att köpa ett hus där. Kan jag då också omfattas av föreslagna åtgärder för att jag inte ska ”tvingas lämna den bygd som jag älskar?”

Till en ökad bensinskatts försvar: ”Människor är mer än bara bilister, landsbygdens utmaningar handlar om så mycket mer än bensinpriset.”
Det må så vara att bensinpriset inte är den enda frågan. Men visst är det en viktig fråga och jag har verkligen svårt att se hur detta inte enbart skulle slå mot landsbygden. Alla som bor i tätorterna klarar sig nämligen mer eller mindre utan bil. Jag vet inte om den är orimligt med fungerande kollektivtrafik i förhållande mellan kostnad och nytta – men jag vet att som det ser ut i dag så är det inget realistiskt alternativ. Så det som sker när vi höjer bensinskatten är helt enkelt att vi minskar människor som bor på landets levnadsutrymme. Om de inte har råd att använda bilen i samma utsträckning – torde det leda till att de spenderar mer tid hemma och därmed blir byarna än mer ödsliga. Naturligtvis förstår alla att vi måste bli av med vårt oljeberoende, men att tvinga landsbygden till detta när det inte finns några alternativ för dem – det är grymt. Som boende i Stockholm med utbredd (om än underdimensionerad) kollektivtrafik – har jag ett val – det har inte den som bor på landet.

”Det är regeringens ansvar att se till att det finns statliga jobb”
Jag ser inte varför det skulle vara regeringens ansvar att slösa med våra skattepengar för att hålla folk i arbete? Sedan 2006 rör det sig om 14 000 statliga jobb från landsbygden. Jag skulle vilja veta vilka åtgärder människor tar till för att faktiskt finna arbete? Och om det inte finns just där? Vad beror det på? Kan man flytta? Kan man skaffa sig en annan utbildning? Kan man tänka i nya banor? Måste man verkligen bo i exakt den lilla staden man växte upp i? Det måste väl finnas andra alternativ än att staten anställer alla utan arbete?

”När samhällsservice som polis, post och arbetsförmedling läggs ned blir det svårare för företag att överleva och växa.”
Under mina år som företagare har jag haft mycket lite kontakt med dessa instanser och jag har inte besökt dem i person. Jag förväntar mig naturligtvis att någon hämtar posten och att jag kan kontakta polis vid behov – men jag behöver inte lokalerna i mitt område för att göra det. Jag ser inte heller hur individer behöver ha tillgång till själva lokalerna – snarare till tjänsterna. Till exempel finns det på biblioteket i Ekerö Centrum en Arbetsförmedling. Den är inte bemannad – men som arbetssökande kan du koppla upp dig mot en handläggare och tala med denna över internet. Du kan alltså få samma service utan att behöva åka någonstans. Samtidigt så måste vissa saker, som sjukvård, finnas fysiskt. För vem som helst kan öppna en närbutik, men vem som helst kan inte praktisera som läkare. Vi måste alltså lära oss att skilja på vad vi måste lösa på statlig nivå och vad vi kan lösa på individnivå samt ta vara på alla de möjligheter som den nya tekniken medför.

”Människor som bor på landsbygden måste välja mellan att avstå högre utbildning eller flytta.”
Alla utbildningar ska inte finnas i alla städer. Det skulle bli alldeles för dyrt. Punkt. Här ser vi ett resultat av en politik och ett samhällsklimat som hävdar att ”man har rätt att få allt” – vilket både är absurt och osant. Att flytta för att gå på högskolan är något som de flesta gör. Och det är inget dåligt med det. Själv flyttade jag från Stockholm till Växjö för att gå på Växjö Universitet (nuvarande Linné Universitetet) – som då, jämte Skövde Högskola, var de enda skolorna i landet som erbjöd möjligheten att ta en magisterexamen i socialpsykologi. Ville jag bo i Växjö? Inte direkt. Var det nyttigt för mig att se något annat än Stockholm? Helt säkert. För mig var alltså rätt utbildning viktigare än rätt stad.

Jag vet mycket väl att detta knappast var en utbildning som jag hade haft nytta av i Bastuträsk – men eftersom jag inte vill bo där – så behövde jag inte ta någon hänsyn till det när jag valde. Men den som vill bo i en liten by kan förmodligen inte välja utbildning helt fritt. Förövrigt har marknaden för distansutbildningar har exploderat och tack vare bredbandsutbyggnad har möjligheterna till högre utbildningar för alla ökat markant.

• I Landsbygdsprogram för Sverige 2007-2013 står det bland annat att man ska ”öka landsbygdens attraktionskraft för boende, besökare och för företagande”. Varför det? Hur kan det vara ett mål? Antingen vill folk bo där eller inte. Staten ska inte lägga sig i och försöka påverka hur och var människor ska leva sina liv.

Min poäng är alltså att även om vissa av landsbygdens problem är strukturella och måste lösas på den nivån, så måste vi lära oss att skilja ut dessa från de andra problemen. Vi kan inte bara låta diskussionen stanna vid att problemet är helt och hållet strukturellt och därmed passivisera individen, och vi kan inte heller lösa några problem genom att gnälla.

Om det är viktigt för dig att bo och verka på landet är måste du också ta ett personligt ansvar för det. Om du vill att din by ska leva bör du gynna de lokala verksamheterna. De kanske är lite dyrare – men det är priset som man får betala för en levande by. Det går inte att gnälla på att den lokala affären läggs ned och du konsekvent handlar på ICA Maxi fyra mil bort. Själv handlar jag till exempel en del böcker i min lokala bokhandel i Ekerö C. Det är dyrare och besvärligare för mig – men jag ser det som en investering i ett levande centrum.

Du kan inte heller gnälla över att kundunderlaget sviker om du inte tar emot nyinflyttade på ett trevligt vis. Om Fanny och Zack kommer – är du då Gottfried eller Rut? Välkomnande eller dömande? Har du fördomar mot de som kommer från staden - ser du människor i vi och dem och skapar onödiga polariseringar?

Vad saknar du i din by? Vad tror du skulle skapa en mer levande by? Och gör du vad du kan för att åstadkomma detta?

Jag känner till många eldsjälar – min far är en av dem – människor som tar ägandeskap över sitt liv och sin situation och arbetar för att åstadkomma önskade förändringar. Det är dessa människor som kommer att driva byarna och de små samhällena vidare – inte statligt stöd eller kampanjer för att få folk att flytta till landsbygden.

Staten bör alltså säkerställa att landsbygden har lösningar för till exempel fungerande infrastruktur och bredband – och individen bör fråga sig om denne tar sitt ansvar eller hoppas att någon annan ska ta det. För landsbygdens problem löses genom en kombination av statlig och individuell aktivitet – det ena utesluter inte det andra.

Photo: Melissa Anthony

------------------------------------------------------

Bonusmaterial: Jag diskuterar landsbygdspolitik och blir utsedd till "typecastad nyliberal" på SVT Debatt.

Tema landsbygd: "Men vi har ju ingen lokal"

-----------------------------------------------------

Mer läsning om landsbygdspolitik
”Låt oss debattera i Klippan, Härnösand och Lidköping” | "Vi tar gärna debatten" | Småföretagarpolitik är landsbygdspolitik | ”Jordbruket får för mycket av stödet till landsbygden” | Sverige saknar en landsbygdspolitik | Reformera Nordiska rådet och gynna landsbygdens småföretagare | Märkligt av centern att skylla på Miljöpartiet | Det Gloala näringslivet | Norrland. Essäer & reportage av Po Tidholm | Landsbygdens avfolkning – något att glädjas åt |

Från regeringen
Mot en ny landsbygdspolitik | Landsbygdsprogram för Sverige år 2007-2013

Tema Landsbygd: ”Men vi har ju ingen lokal”

Farlig alkoholinformation

För ett par dagar sedan kunde vi i SvD läsa rubriken: Forskning spolar totalt alkoholstopp

”Mer än hälften av alla med alkoholberoende kan lära sig att dricka måttligt. Med hjälp av internet eller några få läkarbesök kan flera hundra tusen svenskar komma ifrån sitt skadliga drickande – utan att behöva avstå helt från alkohol, enligt nya forskningsrön.[...] – Vi vill utmana den rådande ordningen inom exempelvis sjukvården, missbrukarvården och socialtjänsten att man bara kan bli av med sin överkonsumtion och sitt alkoholberoende genom total avhållsamhet. Det stämmer faktiskt inte, den myten gör snarare att många struntar i att söka hjälp. Det säger Sven Andréasson, en av landets ledande beroendeforskare, professor i socialmedicin och chef för Riddargatan 1, en landstingsdriven unik mottagning för personer med alkoholproblem i Stockholm.”

Jag är relativt insatt i beroendeforskning och beroendeproblematiken och allt jag har fått lära mig går emot dessa rön. Och många verkar ha samma upplevelse som jag. Benny Haag pratar utifrån egen erfarenhet:
”– En människa som har hamnat i ett missbruk kan naturligtvis inte dricka lagom, sedan var gränsen för ett missbruk går kan ingen säga. Resonemanget gör att människor tänker att jag ligger nog inte på fel sida om gränsen. Jag förstår ingenting, säger han.”
Och på twitter läser jag ett flertal kommentarer som dels ifrågasätter forskningen utifrån personliga uppfattningar och dels menar att informationen är farligt att sprida.

Problemet är att vi alla har fel.

För det första finns det ingen farlig information. Det är när vi försöker dölja information för att den inte passar vår ideologi som det blir farligt. Och det är, i detta fall, risk- och missbrukarna som får betala priset. Hur ska samhället kunna erbjuda adekvat och effektiv vård om den utgår från felaktiga premisser?

För det andra så är Haags åsikter och uppfattningar sanna för honom. Kanske tillhör han den grupp, som enligt de nya forskningsrönen inte kan lära sig att dricks måttligt. Eller så har han påverkats av att många gånger få höra att det inte är möjligt att dricka måttligt och därmed misslyckas han. Jag vet inte. Och förmodligen gör ingen annan, än möjligtvis Haag, det. Men det säger ingenting om huruvida de nya rönen är korrekta eller inte.

För det tredje så är själva syftet med forskning att komma fram till nya rön – att lära oss nya saker. Jag har inte läst denna forskning och kan därför inte uttala mig om just den, men som ett minimum så får den mig att fundera över vilka källor jag egentligen har till påståendet att man inte kan dricka lite när man väl har utvecklat ett beroende. Är det verkligen vetenskapliga källor – eller handlar det om en samhällelig konsensus som jag har accepterat för att jag har hört det så många gånger? Kan det helt enkelt vara så att jag har haft fel?

Nu krävs det mer än en artikel i SvD för att jag ska byta åsikt i en fråga, men jag behöver onekligen ta och se över detta. Och eventuellt ändra min uppfattning.

Just nu vet jag inte, just nu skakar min värdegrund en smula. Och det är inget att vara rädd för - det är spännande.

Photo: Krzysztof (Kriss) Szkurlatowski

Bonusmaterial:
Kommentar från Ted Goldberg, professor i sociologi:
Att alkoholproblematiker kan bli måttlighetskonsumenter har varit känd sedan åtminstone 1960-talet. Om du vill läsa mer om ämnet kan jag varmt rekommendera: Fingarette, H (1989): Heavy drinking: The myth of alcoholism as a disease, Univ. of California press, Berkeley.

Kommentar från Björn Johnson, docent Malmö Högskola:
Det där med att vissa som uppfyller diagnostiska kriterier för missbruk eller beroende kan återgå till ett kontrollerar bruk av alkohol är faktiskt inget nytt. Det visades i amerikansk forskning på 70-talet och i svensk forskning i slutet av 80-talet (Göran Nordström, som blev så utskälld av länkar och tolvstegare att han slutade forska). Det som är nytt är möjligen en del kring genetiska riskfaktorer för att avgränsa, men det vet jag ärligt talat inte. Att från dessa resultat dra slutsatsen att personer med tungt alkoholberoende kan lära sig att dricka måttligt är dock en farlig slutsats, som nog få forskare skulle förespråka. Läs: A Prospective Study of Successful Long-Term Adjustment in Alcohol Dependence: Social Drinking versus Abstinence

måndag 11 november 2013

Fördumning på ekonomins område

”Mary Joseph får 3000 ugandiska schilling per samlag. Det motsvarar lite mindre än tio kronor och hon berättar att hon hinner med fyra kunder per dag.” Gustav Sjöholm, SvD (2013-10-20)

Jag prövar att Googla och konstaterar att Gustav har räknat rätt. Det blir lite mindre än tio kronor. Så långt väl. Men det Gustav, och många med honom, missar är relevansen av den informationen.

Alla barn lär sig redan i grundskolan ett begrepp som kallas för köpkraft - alltså vad Mary Joseph kan köpa för sina 3000 shilling i Uganda. Om vi inte vet det, har vi inte heller i fall det är mycket eller lite pengar. Jag har inte varit i Uganda – men på Sri Lanka fick jag förklarat att 700 svenska kronor per månad gör dig till höginkomsttagare och du kan leva väl på dessa pengar.

På samma vis har jag varit i upprörda diskussioner om arbetare som endast tjänar 200 svenska kronor i månaden på att sy våra kläder. Men huruvida det är något att bli upprörd för eller inte beror på vad man kan köpa för dessa pengar i landet det gäller - inte vad de kan köpa i Sverige. Är det en summa som tvingar dem att leva på svältgränsen eller är det en summa som gör att de kan leva gott med många moderna bekvämligheter? Jag vet inte.

Det märkliga är att många människor inte verkar förstå det konceptet och jag tycker mig se en trend där man enbart genomför valutaväxling och sedan förfasar sig över den långa summan. Frågan är om detta är medvetet eller omedvetet? Om det är medvetet är det illa, för de gör människor en otjänst genom att inte skapa en rättvisande bild gällande deras situation. Och är det omedvetet så är det mer än lovligt korkat. När glömde vi begreppet köpkraft?

Vi kan alltså förfasa oss över att Mary Joseph måste sälja sex för att överleva, vi kan förfasa oss över att 3000 shilling (eventuellt) tvingar henne att leva på svältgränsen. Men vi kan inte förfasa oss över att det endast är tio kronor i svenska pengar. Då har vi missuppfattat hela konceptet valutakurser.

Photo: Vera Ries