onsdag 12 februari 2014

Man kan inte vara lite gravid


”Man kan inte vara lite gravid. Man är det eller så är man det inte. Och på väg att bli gravid – det är man endast en kort stund.”

Floskeln upprepas på vartenda behandlingshem, trots att det är allmänt accepterat att man kan bruka utan att missbruka när det gäller andra njutningsmedel – och att de flesta av oss ser en skillnad mellan att ta ett glas vin och vara alkoholist. Den påvisar dock samhälleliga institutioners syn gällande alkohol och droger. Politiker, vården och nykterhetsrörelsen agerar, i sitt arbete mot alkoholrelaterade skador, som bruk och missbruk var samma sak. Regleringar begränsar tillgången, alkoholskatten höjs, och alkoholintag förbjuds i alla möjliga situationer. Vi ignorerar det faktum att dessa regleringar enbart påverkar brukarnas konsumtion, människor med måttliga alkoholvanor som dricker för att det är socialt eller för att de gillar smaken. De som kan välja att avstå alkohol.

Missbrukaren, å andra sidan, påverkas knappast. För ångsten, det dåliga måendet och det kemiska beroendet försvinner inte för att vi inför ytterligare en reglering. Missbrukaren tar i stället till mer drastiska metoder för att kunna missbruka – som att byta till T-sprit.

Människor dricker nämligen inte två glas vin på en middag och blir plötsligt alkoholister. Människor blir missbrukare på grund av en blandning av genetiska, sociologiska och psykologiska orsaker. Ofta börjar det med ”flyktdrickande” – drickande för att glömma sorger och bekymmer, minska ångest eller hantera stress. Alkoholen blir självmedicinering när samhället misslyckats behandla den psykologiska problematiken. Flyktdrickare dricker oftare och mer än andra och utvecklar så sitt kemiska beroende, vilket i sin tur skapar mer ångest och ökat flyktbehov.

En förenklad bild, men det grundläggande problemet är alltså inte alkohol per se, det grundläggande problemet handlar om varför och hur alkohol (miss)brukas. Beroendevården, som i stor utsträckning bygger på moralism – snarare än vetenskap och beprövad erfarenhet –, väljer ofta att bortse från den bakomliggande orsaken - de psykiska problemen - och den alkoholist som talar om orsaker anses hitta på bortförklaringar. Mer kunskap om kopplingen mellan missbruk och psykiska diagnoser skulle medföra verkligt effektiv vård – snarare än pekpinnar och skampåläggande.

Naturligtvis är indelningen i bruk respektive missbruk en ideologisk konstruktion – men den som vill åstadkomma förändring måste inse att vi inte löser problem genom att förbjuda symptom, vi måste hantera grundorsaken. Inte envisas med att försöka komma åt fylleri och trasiga familjer genom att reglera tillgången på alkohol. Nej, vi bör fråga oss: Hur kan vi identifiera och hantera dåligt mående? Hur kan vi skydda barn från missbruksmiljöer? Hur skapar vi en beroendevård fri från moralism och skuldbeläggande?

Det är direkt oanständigt att slå sig själv för bröstet för att man ”motverkat” alkoholism med ökade regleringar – när man i realiteten lämnat missbrukarna åt sitt öde. Och om högt pris verkligen minskade önskan att missbruka, skulle ingen skjuta heroin utan i stället pimpla Castillo de Gredos.

Foto: Michal Zacharzewski

Texten har tidigare publicerats i Tvärdrag (dec. 2013) i något modifierad form.

2 kommentarer:

  1. wow! välskrivet och verkligen sant, stämmer på många sätt med det jag själv kommit fram till :)

    SvaraRadera