När jag var liten spenderade Malin och jag varje helg i mormors våning på Åsögatan. Vi lekte i Vitabergsparken, tittade efter trollkarlens katt och lyssnade andäktigt när mormor hade högläsning. Varje gång vi var där så kallade hon mig för ”lilla grisen” och trots mina protester så framhärdade hon och menade att det var ett ”affektionsadjektiv” - att det inte betydde att jag var en gris - utan att det var ett sätta att uttrycka tillgivenhet på. Vilket inte, på något vis, bevekade mig.
Jag har många gånger sökt efter begreppet, förr i grammatikböcker och nu på Google, men får inte ens en träff. Men jag har hittat en absolut nytta. Affektionsadjektivet gör att jag kan kalla min bror för bror (i stället för det mer korrekt svåger). Jag behöver inte säga till mina eventuella barn vem som är deras biologiska mormor – jag kan kalla vem, eller vilka, jag vill för mormor och, voilá, mina barn haren mormor. Jag kan utgå från mina känslor i stället för vem som låg med vem och det barnalstrande och giftermål som detta förde med sig. Jag kan skapa familjekonstellationer byggda på kärlek i stället för på blod. (Jag vet att de flesta tycker att de senare är viktigare – men jag håller helt enkelt inte med.)
Affektionsadjektivet ger mig helt enkelt obegränsade möjligheter att kalla saker för vad jag känner i stället för som det ”faktiskt är”. Huruvida det finns något ”affektionsadjektiv” - och huruvida jag använder det ”rätt” – är mig alltså helt irrelevant. Jag önskar att fler kunde känna likadant.
Photo: Aldo Cavini Benedetti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar