fredag 16 maj 2014

Häxor, läxor och dödliga lektioner

I princip är avdraget för läxläsning en bra idé. Det är bra att även personer som inte är rika har råd att köpa sig hjälp. Problemet är att i just det här fallet det bygger på en direkt och allvarlig felaktighet. En läxa ska eleven inte behöva hjälp med. En läxa ska eleven kunna klara själv.

En bra läxa är därför att träna glosor. Läraren kan enkelt visa eleverna tekniker för att träna glosor och sedan kan eleverna öva vidare hemma. De flesta läxor som handlar om inlärning av baskunskaper är bra läxor – som att öva på Sveriges landskap, lära sig historiska årtal eller namnen på olika grundämnen. Läxor som alla barn kan klara – utan att föräldrarna ska behöva investera i särskild läxhjälp.

Att lösa svåra grammatiska eller matematiska problem å andra sidan är en dålig läxa. Detta eftersom det inte alls är säkert att eleverna kan lösa uppgiften. De riskerar därmed att komma till skolan och ses som lata eller obstruerande eftersom de inte anses har gjort sin läxa. En uppgift som eleven kanske tragglade med i flera timmar och ändå misslyckades med. Tänker man dock att det är viktigt att ge eleverna sådana läxor så måste det som minimum vara fullt accepterat att komma till skolan utan att ha lyckats lösa uppgifterna. Går det så går det, och går det inte så går det inte. Men inga straff och ingen kritik.

Det är väl inte så himla svårt att förstå?

Kuriosa: ”Häxor, läxor och dödliga lektioner” är kanske den sämsta svenska översättningen av en amerikansk filmtitel som någonsin gjorts. Originaltiteln är ”Heathers” och är en av 80-talets stora kultfilmer med bland andra Winona Ryder och Christina Slater i huvudrollerna.

Photo: Sarah Williams

tisdag 13 maj 2014

Det icke-existerande affektionsadjektivets stora nytta

När jag var liten spenderade Malin och jag varje helg i mormors våning på Åsögatan. Vi lekte i Vitabergsparken, tittade efter trollkarlens katt och lyssnade andäktigt när mormor hade högläsning. Varje gång vi var där så kallade hon mig för ”lilla grisen” och trots mina protester så framhärdade hon och menade att det var ett ”affektionsadjektiv” - att det inte betydde att jag var en gris - utan att det var ett sätta att uttrycka tillgivenhet på. Vilket inte, på något vis, bevekade mig.

Jag har många gånger sökt efter begreppet, förr i grammatikböcker och nu på Google, men får inte ens en träff. Men jag har hittat en absolut nytta. Affektionsadjektivet gör att jag kan kalla min bror för bror (i stället för det mer korrekt svåger). Jag behöver inte säga till mina eventuella barn vem som är deras biologiska mormor – jag kan kalla vem, eller vilka, jag vill för mormor och, voilá, mina barn haren mormor. Jag kan utgå från mina känslor i stället för vem som låg med vem och det barnalstrande och giftermål som detta förde med sig. Jag kan skapa familjekonstellationer byggda på kärlek i stället för på blod. (Jag vet att de flesta tycker att de senare är viktigare – men jag håller helt enkelt inte med.)

Affektionsadjektivet ger mig helt enkelt obegränsade möjligheter att kalla saker för vad jag känner i stället för som det ”faktiskt är”. Huruvida det finns något ”affektionsadjektiv” - och huruvida jag använder det ”rätt” – är mig alltså helt irrelevant. Jag önskar att fler kunde känna likadant.

Photo: Aldo Cavini Benedetti

måndag 12 maj 2014