måndag 14 augusti 2017

Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen.

Det måste ha varit 1997 som vi lärde känna varandra på Café Ra på söder. Det var på den tiden där det mesta av umgänget gick ut på att dricka stora mängder te och röka, tala om politik, och världen och allting.  

Jag gick på gymnasiet och mitt liv var så oändligt svårt, men det fanns en handfull människor som gjorde det uthärdligt. En av dem var Ulf. Nej inte Ulf, jag vet inte varför jag skrev det. Jag har aldrig kallat honom för det. Uffe.

Vi var tillsammans i nästan ett år.

Att vara med Uffe var estetik och kreativitet. Vi rökte röda Dunhill för att paketen var de elegantaste och drack Bombay Sapphire för den vackra flaskans skull.  Han målade av mig. Och i en bok, aldrig publicerad, skrev han in oss i handlingen. Det var Uffe som placerade mig framför sin dator och fick mig att börja skriva på min första bok. (Han försökte få mig att läsa Bukowski också, men där fick jag faktiskt dra en gräns.)

Vi gick till Fältöversten och köpte frukostmat.  Vi satt på taket till hans hus och såg ut över Stockholm. Vi tittade på Arsenik och gamla spetsar och drack margaritas medan regnet smattrade mot fönsterrutan i hans lilla lägenhet.

Uffe var också en av få människor i mitt liv som träffade Malin. Vi hade picknick på djurgården. Han sa till henne att hon verkade en smula aggressiv. Hon smällde till honom: ”Är jag visst inte!”. Men han tog det och köpte en bok till henne: ”Du kan se det som en vängåva, eller kanske en muta”, skrev han i den.

Jag hade den stående i min bokhylla. Jag behöll den efter hennes död. I bokhyllan står också ett exemplar av hans debutbok, en stor inbunden bok med fotografier och några seriealbum som han köpte till mig en dag i Gamla stan.

Senare, efter att det tagit slut, så var det Uffe som satt med mig på sjukhuset den natten som jag blivit våldtagen. Och ännu senare än det, fanns han under lång tid kvar i bakgrunden. Och jag kan fortfarande citera några av de formella texter som han skrev för att hjälpa mig att hantera de sista resterna av en olycklig barndom.

Men livet gick vidare. Han träffade sin fru och jag träffade min man. Vi fick båda barn. Tiden blev knapp. Umgänget tunnades ut.

När han berättade för mig om cancern hade vi inte träffats på flera år. Han berättade, men jag visste inte att han skulle dö. I stället talade vi om en bok han börjat skriva på, Jag lovade att komma med feedback. Och tills i går satt lappen på min anslagstavla. ”Uffe feedback!” och en mejladress under.

Och han dog. Och jag visste inte att han skulle dö. Jag förstod inte att det var så nära. Det sista meddelandet jag fick var han pigg och glad och tillbaka på sitt arbete igen. Han har skickat en bild – han ler och håret är kortklippt. Och jag var gravid igen och mådde så dåligt. Så jag lade det åt sidan för jag visste ju inte att han skulle dö. Och han dog. Och jag visste inte det.

Och jag kan inte prata om det med någon, för ingen jag känner vet, och jag känner inte längre någon som kände honom. Och han dog och jag visste inte.

Och på torsdag är det begravning och jag tänker inte på det. För tänker jag på det kan jag inte andas. För jag lade det åt sidan och jag visste inte och han dog.




4 kommentarer:

  1. <3 Jag känner din smärta. Det är orättvist när man inte hinner säga det man ville. /L

    SvaraRadera
  2. Men han vet! Så tänk det och säg det ändå! För han kommer alltid att höra dig! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke och vänliga ord.

      Radera