söndag 28 maj 2017

Därför ska du visa tacksamhet på mors dag

Mors dag är en (kommersiell) högtid då barn firar sina mödrar. Högtiden är obligatorisk i ett Sverige där alla föräldrar älskar sina barn. Den firas sista söndagen i maj och att avstå firande kan straffas med sociala sanktioner.

1 § Det är inte du själv som avgör om du vill fira mors dag – utan alla andra. Naturligtvis har du en skyldighet att fira mors dag även om din mamma varit hemsk. Det spelar ingen roll vad hon har gjort; om hon missbrukat, slagit dig eller på annat vis skadat dig. Du måste ändå fira. Det är tradition!

2 § Du behöver rättfärdiga ditt val för människor runt om kring dig. Och eftersom din mors förmodade känslor är viktigare än dina, kommer acceptans inte att ges.  Så sluta sjåpa dig, le stort och var lite jävla tacksam över din existens. 

3 § Du har rätt att lägga dig i någon annans val i frågan. Till exempel är det en förutsättning för att kunna dela ut sociala sanktioner till de personer som trotsar påbudet och avstår firande.

4 § Du har rätt att skuldbelägga personer som väljer bort firandet. Påminn dem om den absoluta sanningen att "alla föräldrar älskar sina barn" eller "du borde vara tacksam för allt din mor gjort för dig". (Om de protesterar, hänvisa till regel 1 eller 3.)

5 § Använd gärna eventuella befintliga eller kommande barn som argument i stil med: "när du får barn måste du ju umgås med din mamma, för barnet kommer att behöva sin mormor". Blod är alltid tjockare än vatten, och ett barn som växer upp utan kontakt med sin mormor eller farmor kommer att skadas för livet. Naturligtvis.

lördag 13 maj 2017

Därför skaffar vi barn fast vi inte vill umgås med dem

BARNOMSORG

Jag erkänner. Det är med en suck av lättnad som jag lämnar min äldsta son på förskolan varje morgon och går hem för att gosa med min bebis. Min typ av agerande har ifrågasatts i ett flertal debatt­artiklar och i oräkneliga kommentars­fält: Varför har jag skaffat barn, när jag så uppenbart inte vill umgås med dem?

Stockholms stad har beslutat att er­bjuda barn heltid på förskolan - trots att de fått småsyskon och därför har föräldralediga föräldrar. Beslutet döms naturligtvis ut av Förnumstiga Familje­livs­föräldrar: "Barnpassning för lata människor till en billig peng det är vad det är - skärpning nu!"

Är jag en lat förälder?  Låt mig beskriva en vanlig kväll hemma hos familjen Grensman och döm själv:

17:42 Knappt har dörren hunnit stängas bakom maken, förrän Carl-Johan häver upp ett tjut. ”Pappa, pappa!” skriker han hjärtskärande och kastar sig raklång på dörrmattan. Han är så tröstlös som bara tvååringar kan vara. Medan jag försäkrar att pappa kommer tillbaka vaknar bebisen skrikandes. 

Men inga problem, jag är Super­mamman. Jag andas och tar en sak i taget. Först lugnar jag Carl-Johan och sätter honom vid bordet, därefter lyfter jag upp Christopher och vaggar honom (för­hoppnings­vis) rogivande i famnen. Det går så där.

Medan jag försöker få tyst på skrikandet, som nu övergått till en bra imitation av Hesa Fredrik, börjar Carl-Johan att dra i mig. Han är hungrig, han vill ha sina vantar och han vill ha russin. Jag pillar på honom finger­vantarna och lägger för honom en näve russin, medan jag försöker hålla takten i vaggandet.  

Det har gått säkert fem, tio minuter, och jag är redan en smula svettig på ryggen. Det här är uppen­bart inte en kväll för finlir. Jag sätter Christopher i Baby­Björnen och börjar plocka fram smörgås och mjölk till Carl-Johan. Han har ätit varm mat på dagis, så han behöver strängt taget inget mer avancerat.

Jag försöker sätta mig vid bordet och äta tillsammans med honom. Men som fort jag sätter mig reagerar Christophers radar på läges­förändr­ingen och han häver upp ett tjut i protest. För att bi­behålla mina trumhinnor (och inte utsätta min äldsta son för tortyr i onödan) förblir jag stående.

Carl-Johan råkar slå ut mjölken över sig. Jag får ner honom från stolen tar fram hushålls­pappret för att få undan det värsta. Carl-Johan rycker åt sig en stor bit papper och börjar också torka. Det hjälper inte direkt.

Christopher har över­gått till att skrika i före­byggande syfte för att säker­ställa att jag inte försöker ta mig fri­heten att sätta mig ner igen. Pro­aktiv bebis.

18:25 Carl-Johan sitter ren­gjord i pyjamas och tittar på ”Bilar” medan Christopher sover i selen. Relativt lugn råder. Jag skulle vilja läggar ner Christopher, men sanno­lik­heten att han vaknar är 89,2 %. Jag avstår.

18:53 Jag tycker att Carl-Johan ska gå och lägga sig. Det tycker inte han. Jag lirkar honom upp för trappan och in på pottan, och håller tummarna för att Christopher inte ska vakna. Kortisol­halten i blodet ökar när jag håller andan och för­siktigt lägger ned honom. Han vaknar inte. Yes!

19:13 Christopher häver upp ett tjut från sovrummet. ”Jag måste hämta lille­bror” säger jag. Jag plockar upp Christopher och skyndar tillbaka. Barnen skriker i kör. Jong­lerande med bebis, tand­borste och tand­kräm försöker jag borsta Carl-Johans tänder. Han prote­sterar hög­ljutt över denna orimliga kränkning av hans mänskliga rättig­heter och vrider sig som en mask på golvet. Mot­satsen till samarbets­villig, skulle man kunna säga.

19:38 Carl-Johan sitter i sängen. Han är trött och irriterad. Det är jag också, men jag miss­tänker att det inte är helt comme il faut att som vuxen lägga sig ner och skrika. I stället sätter jag mig i soffan och sliter upp ena bröstet till Christopher. Jag står inte över mutor. Himmelsk tystnad följer.  Exakt tre sekunder senare hoppar Carl-Johan upp ur sängen och måste hämta ”Tige och Ejon”, efter ett extra varv på över­våningen kommer han tillbaka med plast­djuren.

19:52 Carl-Johan kryper ner ur sängen och upp i soffan. Han lutar huvudet mot mig och jag för­söker lägga armen om honom utan att Christopher ska för­lora kon­takten med bröstet och börja skrika.

19:56 Christopher viftar till med fötterna och Carl-Johan sparkar tillbaka. Christopher börjar skrika av rädsla. Jag säger skarpt till Carl-Johan att han INTE FÅR SPAR­KAS. Carl-Johan börjar grå­ta.

20:01 Båda barnen har lugnat sig. Tystnad råder.  

20:20 Carl-Johan sover. Yes! Är som sagt Super­mamman.  Lägger ner Christopher en kort stund medan jag för­siktigt lyfter över Carl-Johan från soffan ner i sägen. Han rör sig lite, men somnar om. Spänd som en fiol­sträng lyssnar jag efter ljud från ovan­våningen medan jag tassar runt för att gör mig i ordning för natten.

22:56 Hur KAN det vara så svårt att somna en liten bebis? Och nu är det dags att amma igen… Hela kroppen prote­sterar mot detta orimliga för­hållande. Detta är inte en inner­ligt mysig stund som kommer att öka an­knyt­ningen mellan mig och min bebis. Detta är tortyr.

00:05 Christopher är mätt och har fått en ny blöja. Jag gör ett nytt försök att somna honom, och för­söker und­vika att somna själv.  Kroppen värker av trött­het.

00:28 Carl-Johan tjuter från sitt sov­rum. Han be­höver hjälp på pottan.

01:40 Båda barnen sover. Hjärnan snurrar. Jag förlorar värde­full sov­tid på att ligga och lyssna efter ljud som an­tyder att något av barnet håller på att vakna.

03:25 Efter exakt 83 minuter väcks jag ur min oroliga sömn av Christopher som är hung­rig.

05:12 Christopher somnar om efter två försök, amning och ny blöja. Om två timmar vaknar Carl-Johan.

Så när jag om ungefär tre timmar, med en djup suck av lättnad, lämnar Carl-Johan på förskolan, så är det inte för att jag inte älskar honom till­räckligt. Det är för att jag älskar honom. För att jag faktiskt be­höver sova ett par timmar för att vara en någor­lunda bra mamma.

(Att Carl-Johan uppenbart har det roligare på för­skolan hemma än just nu är en bonus. Han har en fin an­knyt­ning till sina för­äldrar OCH han upp­skattar um­gänge med andra vuxna och barn. Så klart.)

När jag väntade mitt första barn sa alla till mig att jag skulle låta dagen gå i bebisens takt. Att jag skulle sova när han sov. Se till att få av­lastning så att jag skulle kunna hinna duscha och sova ut ordent­ligt. Att jag skulle bli fruktan­svärt trött och frustrer­ad, men att det var viktigt att jag kom ihåg att inte skaka bebisen för då kan den dö av skadorna. Jag för­vän­tades alltså nätt och jämt klara av att hålla bebisen vid liv…

Nu, med ytterligare ett barn, för­väntas jag plöt­sligt kunna hantera bebisen, sonen på ett par år och mig själv.  Samtidigt.

Förnumstiga Familjelivsföräldrar menar på att det minsann inte är svårt att ta hand om två barn samtidigt. Men många glömmer bort in­lärnings­perioden, vad det faktiskt kostar dem och tänker dessutom inte på att många saknar nätverk som kan avlasta.

Jag tvivlar inte på att det finns för­äldrar som kan ge sitt stora barn samma stimulans hemma som hen får på förskolan – och det samtidigt som de har en liten bebis. (Dessutom kan de laga all mat från grunden och ge sin make en entusiastisk av­sugning varje kväll .) Jag är dock inte en av dem. Och jag varken kräver eller för­väntar mig att någon annan ska vara det heller.

Däremot vill jag att sam­hället ska stötta för­äldrarna så att de kan göra själv­ständiga val. Inte nöd­vändigt­vis för för­äldrarnas skull – men definitivt för att barnen ska få en så bra upp­växt som möjligt.  

Jag är alltså av den bestämda upp­fatt­ningen att vi inte har Carl-Johan på för­skolan "i onödan". Vi, precis som de flesta andra, följer den moraliska, etiska, och inte att förglömma, den lagstadgade skyldigheten, att se till våra barns bästa. (Utifrån förutsättningar som ni, kära kritiker, inte vet något om.) Därför tackar vi särskilt för varje kommun där rätten till för­skola har ut­ökats till hel­tid.  Det ger oss näm­ligen möjlig­heten att avgöra vilka tider som barnet ska gå på för­skolan uti­från barnets och familjens bästa - i stället för uti­från Förnumstiga Familje­livs­föräldrars dömande moralism.  Vilket alltså är helt i enlighet med det barn­per­spek­tiv som ni påstår er före­träda. 

måndag 24 april 2017

Höjda polislöner – verkningslös quick fix

POLISKRISEN
”Jag vill bli polis för de tjänar så bra”, sa ingen någonsin.  Trots detta har ändå ett stort antal personer valt polisyrket. När det nu sker massavhopp, 8 av 10 poliser funderar på att sluta, skyller man på den dåliga löneutvecklingen. 

Att låg lön riskerar att skapa låg arbetstillfredsställelse är välkänt, så politikerna försöker trumfa varandra i hur mycket man vill höja lönerna (och hur många nya poliser man vill anställa).  Det finns bara ett litet krux: hög lön medför inte automatiskt hög arbetstillfredsställelse. 

När vi tittar på polisernas nuvarande arbetssituation framstår den som rätt bedrövlig. Vi ser att rättsväsendet misslyckats med att skapa effektiva regelverk. Poliser vittnar om hur gripna brottslingar släpps, fortare än poliserna hinner tillbaka till sina skrivbord. Om hur konsekvenser för minderåriga kriminella är nästintill obefintliga. Om generella straffrabatter för dussinbrott. Hur påverkar det polisens upplevelse av att utföra ett betydelsefullt arbete?

Vi ser också att de regelverk som faktiskt finns inte upprätthålls. Tänk kravallerna i Rinkeby där polisen avvaktade medan butiker plundrades. Tänk utrymningen av Sorgenfrilägret. Tänk migranter som hävdar att de är minderåriga och behandlas därefter. Det är föga förvånande att polisen upplever att de kriminella skrattar åt dem. Hur påverkar det känslan av arbetsstolthet?

Slutligen ser vi hur poliserna nedvärderas; det förekommer uppgifter om allt från brist på skyddsutrustning till att misshandlade poliser nekas skadestånd. Hur påverkar det upplevelsen av att vara en respekterad medarbetare?

Ovanstående strukturella faktorer sänker polisyrkets status och minskar de enskilda polisernas arbetstillfredsställelse. För att vända utvecklingen behöver vi sluta förvägra våra poliser känslan av att deras yrke är meningsfullt och att deras arbetsuppgifter viktiga.

Tillsätt en ny rikspolischef. Bortse från partiboken och välj en person med stabil ryggrad som kan vinna tillbaka det förtroende som nuvarande chef raserat.  

Återanställ civil personal för att sköta administrativa uppgifter. Vi kan inte trolla fram fler poliser. Men vi kan frigöra polisiära resurser så att poliserna kan få fokusera på att förebygga och bekämpa brott.

Se över befintliga regelverk och skjut till resurser så att dessa kan upprätthållas. Säkerställ att polisens insatser efterföljs av konkreta och synliga resultat så att de upplever att deras arbete är betydelsefullt.

Höj antagningskraven till polishögskolan. Låt kraven spegla att polisen är en yrkeskår bestående av högt kvalificerade personer.

Höj lönerna. Lönen är en hygienfaktor – ignorera inte den bara för att det inte är problemets huvudorsak.

Den som väljer att bli polis har accepterat att potentiellt utsätta sig för livsfara, för din och min trygghet. Den uppoffringen är inte i första hand kopplad till ett lönekuvert och vi kan därför svårligen köpa den. Nej, det poliserna behöver i första hand är att få känna arbetstillfredsställelse och yrkesstolthet. Enskilda poliser och polisen som helhet behöver få uppleva att de vinner segrar och når framgång.  Först då kommer avhoppen att minska och förutsättningarna för att bygga upp en stark och livskraftig organisation att finnas.

Och kanske, kanske kan terrordådet i Stockholm, den kompetens som polisen uppvisade och den uppskattning som de rönte, vara början på en sådan positiv utveckling? Lås oss hoppas det!

onsdag 4 januari 2017

Polisen friskriver brottslingar från ansvar

Man skulle kunna tänka sig att när polisen analyserar orsakerna till senaste tidens fyrverkeriattacker så skulle de kraftfullt fördöma dessa, speciellt eftersom det drabbat allt från polisens egna till små barn. Men i stället läser jag med stigande förvåning hur de i allmänhet väljer att friskriva de kriminella från allt personligt ansvar.

Ta till exempel polisen Göran Svensson som uttalar sig i Kristianstadsbladet:
– Jag tror inte man förstår vad man utsätter folk för. Det kan bli otroliga skador och det här har gått lite överstyr.

Nej nej, den som skjuter en polis i ryggen gör det alltså för att skämta lite. Inte kan han (för det är oftast en han) förstå att det skulle kunna vara farligt!

Joakim Danz, Boråspolisens inre befäl, är inne på samma spår:

”– Det är ju inte lagligt att skjuta raketer. […] Jag tror att föräldrar och skolor måste informera om vad som gäller. Det är nog den vägen man får gå”,

Så om vi bara kunde samla personerna och se till att de blir informerade om att det är olagligt att skjuta så kommer de genast att sluta. Se där – en enkel och trevlig lösning på problemet. Att ingen har tänkt på det tidigare!

Hans Lippens, polisens presstalesperson i region Väst, känner också ett behov av att informera. Och han tar ifrån tårna när han fördömer handlingen:

– Om man skjuter på en balkong eller ett fönster kan de gå sönder och det kan börja brinna. Så det här är verkligen ingen rolig utveckling

Och i en annan artikel: 

SVT har tidigare i veckan rapporterat om hur polisen fått in flera anmälningar i Göteborg rörande personer som medvetet ska ha skjutit raketer mot folk.
– Det här är ett riktigt ofog och det blir allt vanligare dagarna för nyår.”
Ingen rolig utveckling? Ofog? Som att det rörde sig om ett gäng tolvåringar som lade ettöres smällare i folks brevlådor.

Man kan visserligen dö av skadorna efter en raket, men om man inte fått några direkta fysiska skador är det väl inte mycket av att bråka om, tycks polisen mena:

” – När han ville att de skulle sluta så började de skjuta på honom i stället, säger Boråspolisens inre befäl Joakim Danz.
Mannen ska ha klarat sig utan fysiska skador men valde att kontakta polisen som nu har tagit upp en anmälan om ofredande.”

Det tar inte upp en anmälan om försök till (grov) misshandel. Inte mordförsök. Utan om ofredande. Det är samma rubricering som om du vill anmäla att någon skickar ovälkomna brev till dig. Det vanligaste straffet för ofredande är böter. Rimligt.    

Och i Borås tidning understryker de intervjuade att de vänligt och trevligt bett ungdomar sluta. Som om det vore skäligt, eller till och med befogat, att bli attackerad med raketer om man är aggressiv när man ber någon sluta skjuta…  

– Min dotter är rädd för fyrverkerier och vi bad dem därför att sluta. "Snälla, skjut inte", sa jag. Men de lyssnade inte och när de var på väg därifrån sköt de plötsligt mot oss, berättar mamman.[…] Mamman understryker att hon bad pojkarna vänligt men inte fick någon reaktion.

Och senare, i samma artikel:

– Han var inte otrevlig, inte på något sätt, utan vädjade vänligt till dem att sluta. Då svarade en bara: "ta hit hundjäveln då". Min man svarade inte och helt från ingenstans började de skjuta raketer mot honom.

Enligt polisen handlar det alltså om att den som använder raketer som vapen inte skulle förstå att det kan vara farligt. De tonar ned allvarligheten i agerandet genom att kalla det för ofog och ofredande, begrepp som för tankarna till pojkstreck snarare än grovt kriminellt beteende. Och den som blir attackerad förväntas dessutom ha vinnlagt sig om en vänligt och icke provokativt agerande.

Därmed blir strategin för att hantera detta inte, som man skulle hoppas, att sätta dessa kriminella bakom lås och bom. Nej då, strategin är, som så ofta förr, information och dialog. Förmodligen utifrån tankegången att om man använder samma strategi tillräckligt många gånger så måste den ju förr eller senare fungera…

We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome someday;
Oh, deep in my heart, I do believe,
We shall overcome someday.





fredag 7 oktober 2016

Rullstolsburna kvinnan i Visby blev inte våldtagen

SAMTYCKESLAG
Att de fem – sex män som anmälts för att ha våldtagit en rullstolsburen kvinna i Visby har släppts är knappast förvånande. För utifrån nuvarande lagstiftning har hon förmodligen inte blivit våldtagen. Jag är övertygad att hon inte deltog frivilligt och jag är övertygad om att hon uppfattar det som att hon har blivit våldtagen. (Och personligen anser jag att hon har blivit det.)

Men det som många verkar missförstå är att inte delta frivilligt, att inte ha samtyckt eller att inte vilja ha sex, inte gör det till våldtäkt i juridisk mening.  

Inte ens om det var möjligt att bevisa att hon inte ville, eller om männen skulle erkänna de faktiska omständigheterna (att de hade sex med henne och att hon sagt nej) är tillräckligt för att det ska anses vara en våldtäkt.

Nej, åklagaren måste leda i bevis att männen förstått att hon inte ville, vilket konkret innebär att hon måste ha sagt nej tillräckligt tydligt, samt att det måste ha förekommit någon form av våld. (Undantaget är om hon anses ha befunnits sig i ”hjälplöst tillstånd”.) Och dessutom måste åklagaren kunna bevisa att de hade uppsåt att våldta henne – det vill säga att de våldtog henne ”med flit”.

Så nej, jag är inte alls förvånad över att männen har släppts, och även om alla misstankar mot dem inte är avskrivna så förväntar jag mig inte en fällande dom. Domstolarna ska inte döma efter allmänhetens moral eller känslor. Deras arbete är att förhålla sig till lagen. Och så här ser vår lag ut.

Det som däremot är förvånande är att många av de människorna (inte minst på högerextrema sajter) som är djupt upprörda över att männen sannolikt inte kommer att dömas för våldtäkt – samtidigt är lika upprörda över förslaget om en så kallad Samtyckeslag. Ett förslag som ”gör det straffbart att ha sex med någon som inte frivilligt deltagit i akten.” (Mårten Schultz, 7/10, SvD)

De protesterar alltså kraftfullt mot ett lagförslag som ligger i linje med deras eget rättsmedvetande – att ha sex med någon som inte vill ha sex är våldtäkt. En lag som skulle innebära att det kvinnan utsattes för faktiskt inte bara moraliskt – utan även juridiskt – skulle betraktas som våldtäkt. Det är beklämmande paradoxalt. 



På samma tema:
Otillständigt att jag får göra vad jag vill med din kroppMän som inte förstår ett nej bör dömas till institutionsvård | Så undviker du våldtäkt i sommar | Kvinnor kan inte våldta | Taxichaufförens oförtjänt goda rykte | 


Fakta: 

SOU 2016:60 - Ett starkare skydd för den sexuella integriteten
Analys av Mårten Schultz: Radikalt nytänkande när våldtäkt försvinner ur lagboken

torsdag 6 oktober 2016

Otillständigt att jag får göra vad jag vill med din kropp

SAMTYCKESLAG
Oroar du dig för att du ska bli hembjuden till någon och att personen sedan ska ändra sig och anmäla dig för hemfridsbrott? Eller bekymrar det dig att du kanske kommer att få en present och givaren ångrar sig och oväntat anmäler dig för stöld? Inte det? För samtidigt är det många som oroar sig hemskt, hemskt mycket för konsekvenserna av att likrikta våldtäktslagstiftningen med ovanstående nämnda lagstiftning. Vilket, minst sagt, är en smula ologiskt. 

Enligt befintlig lagstiftning är det tillåtet att ha sex med vem som helst, fram tills att personen agerar på ett sådant vis att personen som våldtar faktiskt förstår att hen begår en våldtäkt. Generellt krävs det att personen försöker freda sig med våld och att för att personens ”nej” ska vara giltigt så ska hen bokstavligt talat säga "nej" och dessutom aggressivt och högljutt. Utgångspunkten i dag är alltså att människors kroppar är tillgängliga. Och det är den utsattes ansvar att agera tillräckligt tydligt för att den som begår våldtäkten ska förstå att hen inte vill.

(Därefter måste uppsåt bevisas - det vill säga att det inte räcker att den som våldtar har våldtagit, utan det måste ledas i bevis att den som våldtar medvetet valde att våldta. Till skillnad från t.ex. Norge där det redan i dag räcker med att oaktsamhet: Att den som våldtar borde ha förstått att hen genomförde en våldtäkt.)

Förändringen med samtyckeslagen handlar om att ändra utgångspunkten till att människors kroppar inte är tillgängliga. Det blir alltså inte längre lagligt att han sex med vem som helst fram tills den personen säger ”nej” och protesterar. Utan lagligt blir det först när personen har samtyckt – antingen genom att säga det – eller förmodligen vanligare – via kroppsspråk och agerande demonstrerat att hen samtycker.

Förändringen går alltså helt i linje med hur vi betraktar de flesta andra brott. Utgångspunkten för t.ex. rån är att människor inte vill lämna ifrån sig dyrbarheter till främmande människor helt frivilligt. Det betyder inte att människor inte helt frivilligt kan ge bort sina smycken, men den som blir rånad behöver inte ta till våld mot rånaren eller på annat vis kraftigt markera, för att det ska räknas som ett rån och inte en gåva. På samma vis är utgångspunkten att du inte har rätt att beträda mitt hem/använda min bil/äta min mat osv, och jag har därför inte särskild skyldighet att med våld och kraftigt nekande hindra dig från att göra något av detta för att det ska räknas som ett brott. Det blir ett brott för att jag inte har bjudit in dig, givit dig tillåtelse att använda min bil eller frågat om du är hungrig. 

(I inget av dessa fall krävs det heller att jag explicit säger ”ja”. Det räcker med att jag påvisar samtycke genom att öppna dörren och ge dig en kram, genom att räcka dig bilnycklarna eller ställt fram en extra tallrik.) 

Så i en rättegångssituation kommer att beviskraven inte att vara lägre eller förändras på andra vis. Ord kommer fortfarande att stå mot ord. Och det är fortfarande den som anklagar som har bevisbördan. Det finns ingen anledning att anta att det skulle påverka rättssäkerheten och det är inte säkert att en enda person till kommer att dömas. Ändå menar jag att det är en synnerligen viktig lag.

Detta beror på att jag vill att utgångspunkten för mig och min kropp, likväl som min egendom, ska vara att jag som bestämmer över den. Att jag är fri att göra vad jag vill och avstå från det jag inte vill. Utifrån det blir det orimligt med den befintliga utgångspunkten: att andra får göra vad de vill med min kropp tills jag varit tillräckligt tydlig i tal och handling för att få dem att förstå att jag inte vill ha sex med dem.

Samma sak vill jag ska gälla för dig och din kropp. Jag kan ur ett moraliskt perspektiv inte försvara att jag skulle har rätt att göra vad jag vill med din kropp tills du tillräckligt tydligt i tal och handling förmått mig att sluta.

Eller, för att följa min tidigare liknelser: Att utgångspunkten skulle vara att andra får ta eller använda mina saker, tills jag varit tillräckligt tydlig i tal och handling för att få dem att förstå att jag inte vill lämna ifrån mig mina värdesaker till dem.

Hur kan min (och din) kropp i ett fritt, demokratiskt samhälle sakna detta grundläggande skydd, och hur kan våra ägodelar vara mer skyddade än sagda kroppar? Det finns inget rimligt svar.  Det är otillständigt.